OBS! Denna text är konverterad till sökbar text med s.k. OCR-teknologi. Det innebär tyvärr att det finns väldigt många bokstäver och andra tecken som hamnar fel. Vår förhoppning är dock att texten ska vara begriplig. Är det något sammanhang du absolut inte får ihop, så är rådet att kolla i PDF-versionen av respektive nummer.
CONNIE ISBEBG
Det hela började med nöd en pressande och förkrossande nöd för våra barns frälsning. De är båda avfällingar. När min man och jag började bedja för dem med större allvar än tidigare, fick vi känna motstånd och ovilja i hemmet. En dag fick vi genom en *bekant veta att det finns något i Norge, som kallas Maranata. Och vi var välkomna hem till honom för att höra på barrdinspelningar från dessa möten i Oslo. Vi gick dit en kväil. Han är en ivrig man och berättade om detta. Att det skett en viss förändring med honom, det förstod vi. Inspelningen var norsk och det gick väldigt fort, när någon, som ?hette Ella Sörensen predikade, så jag måste säga, att det var inte många ord jag förstod. Men jag kände Anden i det hela. Jag liksom mer anade än förstod, att ”detta är Gud.”
Vår vän talade också om, att det även i Sverige finns en sådan Väckelsel, ooh snart skulle några bröder bl. a. från ’Örebro komma hit till Malmö, om han kunde ordna lokall. Sedan ’böjde vi våra knän och ’bad »till Gud att ”de fria”, som vi kallade dem, skulle få en lokal i Malmö för sina möten.
Omkring den 10 mars kom det fem bröder, som vittnade, spelade och sjöng. Det blev revolution ögonblickligen. En del kallade dem ”Imsen och hans jazzband”, en del menade att de var ”direkt sända av djävulen,” men andra tackade Gud för detta tillfälle. Någon hade sett dem på ett kafé på eftermiddagen. De hade prisat Gud och talat i tungor. Den som såg dem, var en broder och han blev glad.
Efter mötet blev det ett väldigt diskuterande i vestibulen. Någon var förargaid och någon var lycklig, men ingen var, så långt jag förstod, oberörd. Själv upplevde jag en förlossning och frigörelse inom mig, som jag inte upplevt på många år. Bröderna var kvar på fyra möten, och efter det sista mötet, när en av dem kom och hälsade på oss, kunde jag inte tala ett ord på svenska. Tungortalet flödade över mina läppar och i mitt hjärta var en stor glädje. Hela min varelse jublade *till Jesus. Jag var överlycklig, och så fanns det sådana som sade, att detta var från satan! Men min man ooh jag var lyckliga. Vi beslöt att bjuda hem några, som varit med på dessa möten för ant taila litet om det hela. Detta verkställdes, och vi ba-d till Gud om vädkelse i Malmö. Sedan prenumererade vi på Midnaittsropet och fick del av vad som sker överailt i vårt land. På detta sätt började regelbundna bönemöiten i vårt hem varje lördag eftermiddag klockan 4, vilket resulterade i att vi till slut blev så många att vi inte fick plats. I början var Vi 4-5 stycken, men sista gången hade skaran ökat till 28-30 stycken. Så de: var trångt men härligt. Anden föll, det profeterades, talades i tungor ooh sjöngs i Anden. Budskapet från Herren tonade genom rummen till förmaning, tröst och uppbyggelse, precis som det skall vara. Alla var lyckliga. Men det fanns en, som inte var glad, och det var satan. Jag tror, att vad broder Imsen en gång yttrade är sant: ”Det finns en intelligent och välutrustad ond ande här från helvetet, som gör vad den kan för att ödelägga ett av Herren påbörjat verk, och endast den, som av hela sitt hjärta verkligen ser på Jesus och håller sig allenast till Honom kan bestå.”
Som förut har nämnts i Midnattsropet, har vi haft många härliga möten i Malmö. Guds barn har blivit härligt förnyade, en del döpta i Anden med tungotal som tecken. Avfällingar har blivit upprättade, syndare påverkade, sjuka helade och mötena har varit välbesökta. Även en dopförrättninlg har ägt rum.
Säkert har i et skett mycket, som vi inte kan överblicka. De flesta möten har blivit upptagna på olika bandspelare och vad de sedan har fått uträtta, känner endast Herren till. Ja, längtan efter Gud är starkt förnimbar både bland Guds barn och de ofrälsta vi träffar.
Nu ser vi fram mot nya möten och nya segrar för Guds rike. Och inom mig ljuder en kärleksfull, manande stämma: ”Gån ut på gator och gränder” – –