Marianne Lindell
”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.”
Att Herren får vara en människas lärare, ledsagare, rådgivare och övervakare är det största av allt. Den personliga kontakten med en levande frälsare är LIVET.
Jag har haft förmånen att växa upp i ett troende hem, där jag såg mina föräldrar böja sina knän och bedja till Gud. Vi barn var burna på förbönens armar. Som en tioåring fick jag erfara en underbar frälsning. Det skedde i Frälsningsarmén. Några lyckliga år följde. Men ute i världen är det mycket som lockar en ung människa. Så var det även med mig. Jag drogs utåt genom karnraters inflytande. Från ljuset till mörkret, från min himmelske ledsagare.
Ljusen i världen var falska. Allt var idel tomhet. Jag längtade tillbaka till min Frälsare. ”Övervakaren” Jesus följde mig, fastän jag lämnat honom, halleluja! Gud gav mig åter nåd att söka honom. Frälsningen var min. Guds kallande röst hade nått mitt öra: ”Följ mig helt och fullt”. Det som är svagt utväljer Gud. Jag fick gå åstad ut som ett Herrens vittne i Frälsningsarme’n. Det var härliga år. Jag har alltid haft en längtan att få uppleva Gud påtagligt, ja känslomässigt. Många säger: ”Vi får inte leva på känslor”. Men tror vi, skall vi också få känna.
En dag blev jag plötsligt sjuk, vilket ledde till, att jag under sjukskrivningstiden fick vistas i mitt hem. Just då hade ‘Örebro Fria Församling möten i min hemstad. Mina föräldrar hade förut besökt mötena och de frågade mig, om jag ville följa med på ett möte. Inte var jag särskilt intresserad, förstås. Jag skulle ju gå till Frälsningsarmén i första hand. Men jag gick ändå med dem.
Vad mötte mig där? Jo, något för mig alldeles främmande. Anden var mäktigt utgjuten. För första gången fick jag höra tungo» tal med uttydning. Sångarna sjöng med inspiration och glädje. Jag kände mig genast hemma. Längtan efter Andedopet föddes i mitt hjärta. Andedop med tungotal. Denna kraft behövdes i striden för själars frälsning.
Jag blev frisk igen. Tack och lov! Äter var jag i tjänst. Längtan efter Gud stegrades. Ljuset över vattendopet hade jag haft länge. Under semestern förra sommaren fick jag nåd att döpa mig. Det skedde utomhus i en liten insjö. Det steget ledde till inre frid. ”Den som tror och bliver döpt skall som gåva undfå den helige Ande.” Löftet var till mig! Jag fortsatte att kämpa troget i tjänsten, där jag stod. Tankarna gick ideligen till upplevelserna under sjukskrivningstiden. Vad ville Gud? Kamp och bön följde. Trots att allt det yttre i min omgivning var gott på den plats jag var sta* tionerad, kände jag, att jag skulle hem ett tag i alla fall. Striden fortsatte. Jag blev tommare och tommare i mitt inre. När det blev som mörkast kom Gud och döpte mig i den helige Ande. Det var på ett möte. Aldrig hade jag trott att Gud hade så mycket att ge en människa. Att prisa Gud på nya tungor är något stort och man uppbygges själv. När jag slog upp min Bibel, var den som ny. Allt var så levande för mig. Likaså sångerna i min sångbok. Att människor inte mera söker denna underbara kraft!
”I Örebro är det härligt”, hör de jag en del säga, ”skall du inte fara dit?” Nej, av mig själv ville jag inte fara. I så fall skulle Gud leda mig dit. Hela tiden fanns ändå en längtan att få verka för Gud, vilket jag till viss mån också gjorde.
Tillfälligtvis var jag på Frälsningsarmén. Där mötte jag en ung kamrat, som ville tala med mig. Hon ville döpas. Genast gick mina tankar till Örebro. Nu skulle min kamrat ändå till Örebro följande lördag. Tänk, om det var dop då. Nu kommer det härliga. Det ‘var dop just då! Guds tydliga ledning. Hon blev härligt döpt, halleluja! Genom denna händelse kom jag i närmare kontakt med ‘Örebro Fria Församling, vilket ledde till, att jag i dag är här.
Det är underbart att Gud än i dag är min ledsagare. Att gå en egen, självvald väg är riskabelt. Det är en nåd, att få vara en Herrens tjänare. Skörden är mycken, men arbetarna få. Människor går förlorade runt omkring oss. Vad kan vi göra? Jo, lägga oss helt i Guds hand och låta honom bruka oss som han vill. Det är Gud, som går fram i dag. För min egen del ser jag det som en nåd att få vara med på dessa möten, då Gud verkar mäktigt. Att se hur lokalerna är till sista platsen fyllda och hur ofrälst ungdom störtar in. De lyssnar gripna till budskapet. Väckelsen ÄR här. Gud vill i dag visa sin härlighet genom sina barn. Män* niskor vill se det också i fortsättningen. Och uppleva detta härliga. Om vi tror, skall vi få erfara hans kraft och se hans gärningar mitt ibland oss. Jag har häpnat över, vad Gud den sista tiden gjort här i vårt land. Studerar vi Guds ord skall vi finna, att allt detta och mycket mera har Jesus själv lovat. I Mark. 16:1718 läser vi: ”Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna och om de dricker något dödande gift, så skall det alls icke skada dem. På de sjuka skola de lägga sina händer och de skola då bliva friska.” Också gärningar av icke vanligt mått. Allt är ju naturligt efter Ordet. Ja, under av icke vanligt slag skall ske i den sista tiden! Frukten Visar vems verk det är. HERRENS!