JESUS – gör hela skillnaden!

Pilgrimsfolket i Norge fortsätter oförtröttligt missionsarbetet i Rumänien. Midnattsropet har fått del av några av de senaste rapporterna som Camilla Eliasson skickat hem till församlingen på Dal. Vi förmedlar här vidare några utdrag och hoppas det ska väcka många hjärtan för missionens sak.

15 januari 2017
De första dagarna här i Arad med omnejd har varit präglade av dåligt väder. En våldsam köldvåg har svept över landet och förorsakat stora problem, inte minst för de fattiga som eldar med ved.
Men genom gåvor har vi fått möjlighet att dela ut ved till flera familjer, och i skrivande stund är vi på väg med ett lass till Adea, tillräckligt för sex hushåll.
Förra veckan besökte vi Esteras familj. Hon blev glad och lättad över att få ved i huset. När vi kom var det ändå så gott som varmt i huset, och jag frågade var hon hade fått tag på veden som brann i spisen. – Jag går runt på dagarna och samlar ved, sa hon. – Å, går du i skogen då, frågade jag, men hon skakade på huvudet. – Nej, det är inte tillåtet, jag letar i vägkanterna.
Nu får hon i alla fall en liten paus från den hopplösa uppgiften.
Annars har vi skjutsat en syster från Țipari flera gånger till olika doktorer i Arad.  Hon har haft cancer och har blivit friskförklarad. Men nu känner hon sig dålig igen och måste göra nya provtagningar. På ett sätt är hon ett bra exempel på hur det är att arbeta här. Hon är sjuk, men har inte pengar, varken till läkare eller transport. Hon talar inte rumänska så att hon kan förstå allt vad doktorerna säger. Hon kan inte skriva ner sina personliga uppgifter från sitt personbevis, eller läsa sin egen journal, därför att hon är analfabet. Hon vet inte var sjukhuset är, och även om hon får det förklarat för sig, så har hon svårt att återberätta vägbeskrivningen eftersom hon inte kan skilja på höger och vänster. Vid sista läkarbesöket brast hon ut i gråt för att allt var så svårt. Så ser ofta vardagen ut för dem vi försöker hjälpa här, de behöver mycket förbön.

Syskon i församlingen i Țipari sjunger till Herrens ära.

5 februari 2017
Den här veckan har vi fortsatt att dela ut ved. Vädret har lyckligtvis slagit om, men med plusgraderna kom också leran fram. I Țipari och Adea vadar de i lera mellan husen och bilen envisas med att köra fast. Men på dessa turer har vi också fått möjlighet att samtala med vännerna i församlingen på ett annat sätt än vad vi hinner med efter mötena. Det har varit värdefulla samtal, tycker jag, då vi fått lära känna varandra bättre. Med detta får vi också en större inblick i deras livshistorier och vardag, mycket av det vi fått höra har verkligen skakat om oss. De talar om stora förluster, fattigdom, övergrepp och sjukdom. Vi kan ibland känna oss vanmäktiga inför dessa berättelser, men vännerna berättar också om hur livet har förändrats till det bättre sedan de blivit frälsta. De är fortfarande fattiga men har Jesus med sig, och i det ligger hela skillnaden.

Väckelsemöte och dop, hösten 2016.

Daniel, vår tolk, sa en kväll att vi skulle veta att missionsarbetet betytt mycket i Adea. Han kommer själv därifrån och känner landsbygdslivet. Han berättade att sedan församlingen startade så har tre barer fått lov att stänga, därför att de saknade kunder. De blev omgjorda till små matbutiker. Det vill vi förmedla vidare som en uppmuntran till fortsatt satsning på missionen.

12 februari 2017
På mötena i veckodagarna har vi fortsatt med högläsning från Johannes första brev och förklaringar till det aktuella kapitlet. I Sântoma hade vi kommit fram till det sista kapitlet, och det är mycket där som kan vara svårt att förstå. Men efter att ha läst och förklarat, var det flera som ställde frågor om saker de inte hade förstått, en av de som frågade var en ung flicka som alltid kommer på mötena. Det är så stort att Bibeln engagerar.

Vedutdelning i Țipari.

Efter mötet frågade vi om någon ville följa med till mötet i Țipari på lördagen. De blev väldigt glada, så när lördagen kom, var fem kvinnor från Sântoma med till Țipari. De sjöng hela vägen och gladde sig stort. Mötet blev en väldig upplevelse för oss alla. Damerna från Sântoma tog intryck av den starka och glada sången, och blev berörda av ungdomarnas innerliga böner. I slutet av mötet inbjöd vi till förbön, och nästan hela församlingen kom fram och förenades i bön.
Tillbaka i lokalen drog Nela, från Sântoma, mig åt sidan. – Jag vill bara säga någonting till dig, sa hon. – Jag har bestämt mig för att omvända mig till Jesus för all framtid och låta döpa mig. Det var så otroligt gripande att höra henne säga det. I sjutton år har vi arbetat i Sântoma, och fortfarande ger arbetet frukt. Nela är en äldre liten dam, med ett hårt liv bakom sig, men med en strålande framtid tillsammans med Jesus. Idag var hon för första gången framme på mötet och sjöng en sång. ”Mitt hjärta öppnar jag för dig Jesus.”  Vi är så glada för hennes beslut, och hoppas att ni vill ta med henne och alla vännerna här i era förböner. n