Predikan av Berno Vidén
Hela världen är i den ondes våld, men församlingen hör Gud till och står över världen. Vi är främlingar och gäster här i tiden, men tänk vilket uppdrag vi har! Himmelens Gud har själv satt oss här att vara hans röst i tiden, att befria människor från ondskans våld.
Har du haft en vision någon gång, som du uppfyllts och tänts av, en vision om något du önskat genomföra och se förverkligat? Man kan få det genom ungdomlig entusiasm. Jag minns när jag var ung och drabbades av maranatabudskapet. Jag gick i skolan och allt runt omkring handlade om att satsa på rätt utbildning för sin framtid, en tanke som kändes främmande för mig. När sista skoldagen var avslutad så hade jag bara ett i tankarna: Jag måste få tjäna Jesus! För mig ledde det till att jag fick förmånen att flytta in i en av Maranataförsamlingens storfamiljer och på heltid vara med i tjänsten för Guds rike.
Åren har gått och jag har sett människor både komma och gå. För en del fördjupas gemenskapen och uppdraget, andra har valt andra vägar. Människor kan ha blivit sårade under vägen eller också har de lämnat av andra orsaker. Åter andra har gått med viljan att komma vidare och utvecklas i sin tjänst för Guds rikes sak.
Något som är väldigt lärorikt och till en oerhörd hjälp under tider då olika vindar drar fram och man lockas än hit och än dit, det är att ständigt söka lösningar i förhållande till MARANATA-perspektivet som säger: Kom, Herre Jesus! Jag skulle verkligen vilja uppmuntra var och en: Låt aldrig ropet MARANATA gå förlorat. Tappa aldrig det perspektivet i ditt liv, det djup som ropar till Guds djup: Kom Herre Jesus!
Paulus skriver i andra brevet till Timoteus om hur han var lämnad ensam kvar i en fängelsecell i Rom. Han nämner några personer vid namn. En av dem var Demas. Det står om honom att ”han har övergivit mig av kärlek till den här världen”. En kärlek hade gått förlorad och ersatts av en annan.
Inom kristenheten i stort så är det ofta ett glapp mellan vissa åldersgrupper. Vanligtvis finns det stora ungdomsgrupper som engagerar sig, sjunger och hittar på olika aktiviteter i församlingen. Men så blir man 30-40 år, en ålder då man är upptagen med familj och fokuserar mycket på det materiella. Livet börjar mer handla om hur man ska lyckas uppnå positioner på sin karriärstege. Det är frågor vi var och en möter. Ungdomsåren är spännande och glöden finns där. Ingenting känns för svårt, men så går åren. Allt blir mer allvarligt och man tänker alltmer på framtiden och hur man kan planera sin välfärd och trygghet.
Första åren blir det naturligt att säga: Kom, Herre Jesus! med en uppriktig övertygelse. Men så går det några år till och du förlorar något av entusiasmen. Motivationen bleknar och bleknar och till slut säger det stopp! Ekonomiska frågor och omsorger tar överhanden. Men, jag vill uppmana dig: Släpp aldrig ankaret; tyngden, barlasten i ditt liv! Låt Maranata! få vara ett riktmärke att ha med som en måttstock när du fattar dina beslut: Om Herren dröjer och jag får leva!
Om du lever med ett Maranataperspektiv, så kommer det att forma ditt liv, så att du söker dig till likasinnade, med iver att få vara med och tjäna honom, för tiden är så kort. Du vill inte låta dessa dagar gå förlorade. Visst finns det mycket gott man vill göra, så mycket som är viktigt och värdefullt. Men det finns något som står över och har högsta prioritet. Hela Bibeln andas detta maranatabudskap: Herren kommer!
Paulus förstod att hans tid här på jorden var på väg att ta slut och att han var på väg att offras i sitt lidande för Jesu namns skull. Vilken styrka att få läsa det han skriver: ”Jag har fullbordat mitt lopp”. Han talar om segerkransen, om det som är värt mycket mer än allt det jordiska. Och så ser han framåt och säger att segerkransen ligger till reds, inte bara för honom, men åt alla som älskar Jesu tillkommelse. Kärleken som här kommer till uttryck handlar om ett djup. En verklig kärlek som formar vårt liv och våra tankar. Herren kommer, pris ske Gud!
Bibeln talar mycket om tidens tecken, om vad som ska ske vid tidens slut. Något som återkommer vid flera tillfällen är det Jesus säger i Matteus 10:19. Jesus talar om ett lidande. Han säger inte om man drar er inför rätta, utan han säger ”När man drar er inför rätta, gör er då inte bekymmer”. Han talar om något som kommer att ske. Och i vers 22 läser vi:
– Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst.
Här står om ett lidande som en naturlig konsekvens för en lärjunge. Jesus sa att hans rike inte är av den här världen, och att det i den här världen inte finns något som hör honom till. Den här världens furste kommer med sina uppsatta mål, och han arbetar på sitt sätt för att fånga upp och förslava människan. Men Guds rike är inte av den här världen.
När man läser Bibeln förstår man också hur den yttersta tiden på ett markant sätt kommer att visa tolerans mot alla möjliga olika inriktningar genom sammanslagningar av religioner och olika kulturer. Det finns övergripande krafter i samhället som arbetar metodiskt för att förena religionerna. Alla – utom en; den som hävdar att det finns ett namn som står över alla andra namn. Det tänkesättet ryms inte i den här världen. Vad är det för namn?
– Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss” (Ps 2:2).
Psalmisten ger här en typisk bild som klarnar allt mer som tiden går och som handlar om det kristna budskapet i tiden, ett budskap som anklagas för att vara förtryckande. Man ser kristendomen som bojor och hot mot mänskligheten och blundar för att just i namnet Jesus så finns den enda sanna befrielsen för människan. Men du och jag har fått syn på, att endast i namnet Jesus finns frälsning att få. Någon annan räddning finns inte. Men desto mer vi närmar oss tidens slut, så blir det trängre om du vill leva för Jesus.
I ett häfte: ”Blir världen bättre?” rapporterade FN nyligen om situationen i världen. En del av statistiken som nämns är skrämmande. Exempelvis att det globala biståndet uppgår till 135 miljarder dollar per år. Det är mycket pengar, eller hur? Men det står också att världens militära utgifter är 1 800 miljarder dollar!
Varför säger jag det här i en predikan? Uppgiften speglar den här världen, sättet man tänker på och hur man söker lösa problemen. Med vapen och politisk makt vill man skapa fred. Det sker genom förtryck och tvång. Sedan ger man en liten del av militärutgifterna i bistånd.
Lite då och då presenteras rapporter i försök att lugna människor. Exempelvis sände Sveriges Radio för inte så länge sedan ett program där man talade om att det är färre som drabbas av terroristattacker idag än på 70-talet. Man kan säkert hitta statistik för att det också stämmer. Det vi hade då var isolerade företeelser i Europa. Belfast på Irland och terrorgrupper i Spanien som härjade och tog livet av många. Men det vi upplever idag har inget motstycke i historien. Okontrollerat drabbar terrordåd i stort sett hela västvärlden. Varje dag är det något nytt att rapportera. Bara under de få dagar då vi samlats till sommarkonferens har vi kunnat läsa om fruktansvärda händelser så gott som dagligen. Terrordådet i Nice, och därefter massakern i München, som man menar har kopplingar till Brejviks terrordåd på Utöya i Norge. Minst 80 personer dödades i Kabul, och strax innan jag gick in till det här mötet kom en rapport om att fyra barnsjukhus i Aleppo har bombats, där även spädbarn dödats. Hela jorden kokar. Världen är i ångest, och den är fylld av hat. Blir världen bättre?
Jag tynger ner er nu genom dessa rapporter, men faktum är att jag vill uppmuntra till att älska Herrens tillkommelse. Detta är kalla fakta om vad människor drabbas av, men vi har ett annat budskap som talar om hopp. Något av det mest tragiska är när man i kristen media lägger locket på och säger ”vår Herre kommer inte så snart”. Under 90-talet åkte vi runt på olika platser och hade möten. Arne Imsen talade i opinionsmöten om varför det är så tyst om Jesu tillkommelse. Det var väckelsemöten för att väcka människor inför detta faktum att tiden är kort. I kristen media publicerade man samtidigt stora artiklar för att tona ner tillkommelsen: Det är inte så mycket strider nu som förr. Jordbävningar – det är inte så farligt nu. Allt det Jesus talade om kan inte handla om våra dagar, osv. Det blev en kollision mellan budskapen.
Trots att båda talade i Jesu namn, för Kristi sak, så kom man till helt olika slutsatser. Vad kan det bero på? Demas, läste vi, hade kärlek till den här världen. Han var förmodligen också kristen, men anpassade sitt budskap så att det skulle gå honom väl på det sätt han tänkte och förstod och ville att det skulle vara. Men Paulus styrdes av en annan absolut; av Anden som ser över allt. Anden som skådar igenom, avslöjar och uppenbarar att tiden är kort; att Jesus kommer.
Boven i dramat är välfärden. Materialismen. Det finns ingen makt i tiden som har avväpnat så många kristna som just välfärden. Vårt eget land är ett talande exempel. Sverige låg i ruiner på grund av dryckenskap och arbetslöshet – allt som gått förlorat på grund av de dyra krigen som varat. Vi var ett utarmat land med kaos och elände och sjukdomar som härjade. Men så började ett budskap bryta igenom som ledde till att hela folket berördes. En genomgripande väckelse drabbade hela landet. Istället för krogen och brännvinsflaskan samlades folk i stugorna till väckelsemöten, där man förkunnade och ropade ut att Jesus kommer! Det var ett budskap som bokstavligen lyfte Sverige upp ur misären.
Det går en generation, och vad händer? En generation till. I dag är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder. I Sverige förbjuder man anställda att tala om Jesus, sjunga en psalm eller läsa en bön på arbetsplatser. Att vittna för sjuka och döende är förbjudet. Situationen i skolorna är något av det värsta man kan tänka sig, t.ex. då det handlar om den gudsfientliga läroplanen och den för identiteten söndrande genuspedagogiken.
Bibeln återkommer till den här problematiken vid flera tillfällen. En text i Hesekiel 16 ger en beskrivning av ett nedbrutet Jerusalem som ligger och krälar i stoftet. Vi läser i vers 5:
– Ingen såg på dig med så mycken ömkan, att han ville göra något sådant med dig eller visa dig någon misskund, utan man kastade ut dig på öppna fältet den dag du föddes; så ringa aktade man ditt liv.
Livet var en total misär. Fortsättningen i det här kapitlet handlar om hur Gud griper in, reser upp, tvättar ren och pryder Jerusalem med smycken. Staden blir upprättad och får en helt annan status.
Jag tänker på mitt land när jag läser det här. Det är ett liknande skeende. Så kommer vi fram till vers 48. Helt plötsligt börjar det talas om Sodom. När vi hör namnet Sodom, vad tänker vi på? Sodom och hennes döttrar. Gud steg ned till Sodom, står det i Bibeln, ty det hade stigit upp ett rop därifrån.
– Så sant jag lever, säger Herren, Herren: Din syster Sodom och hennes döttrar har inte gjort vad du och dina döttrar har gjort. Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem, när jag såg detta (Hes 16:48-50).
Man hade fått det materiellt gott och lät sig intas och styras av materialismen. Jag skäms för att säga på vilket sätt svensk välfärd är uppbyggd, det vi njuter av på bekostnad av lidande människor. Här står det att missgärningen bestod i att man inte utövade barmhärtighet och rättfärdighet. Istället började man bedriva det som var en styggelse inför Gud.
Romarbrevet 1 är ett kapitel man helst inte ska läsa idag om man inte har en väldigt liberal tolkning. Det står om Guds rättfärdighet i det här kapitlet.
– Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen (v.18).
Orsaken till det som sedan hände var att man gick emot Guds rättfärdighet och utövade ogudaktighet. Det handlar alltid om detta: Materialismen, kärleken till pengar – roten till allt ont – för med sig de förbannelser Bibeln varnar för.
– Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan (v.21).
De hade lärt känna Gud. Om man har lärt känna Gud så vet man vad rättfärdighet är. Då vet man vad det är att utöva barmhärtighet och att dela med sig. Gud har sänt oss hit till världen att vara ljus och salt och visa på hans rättfärdighet. Han kom till de sjuka och lidande. Han sökte inte sitt eget. På samma sätt är du och jag kallade.
Man prisade och tackade inte Gud. Hur prisar vi Gud? Vad är en gudstjänst inför Gud? Det är exempelvis att dela med sig, osjälviskhet, att se till sin nästa, att älska sin nästa såsom sig själv. Det är att prisa Gud. Att söka upp den som ligger på botten och visa att det finns en Guds kärlek som finner uttryck i och genom församlingen. Det finns en anledning till att vi är här i tiden. Låt oss inte tappa bort det uppdrag vi fått från Gud, vilket handlar om något långt mycket mer än att sitta på härliga möten.
Vers 24 inleds med ett ”därför”, ett uttryck som för våra tankar tillbaka till vad vi har talat om.
– Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär… Sedan följer beskrivningen om hur detta leder till ett moraliskt förfall. Man tappar greppet totalt och hela människosynen vrids och förvänds så att det onormala upphöjs till normalt o.s.v. Det skulle lika gärna kunna vara Paulus beskrivning av Sverige idag.
Det står i Uppenbarelseboken 13 om vilddjuret som förmår alla – alla är under ett järngrepp. Vi ser som en konsekvens i vårt religiösa landskap i Sverige idag att man är rädd att lyfta fram ämnen och gå emot det som inte är politiskt korrekt. Den kristna verksamheten och ställningstaganden blir ett köpslående som handlar om anställningar och bidrag, om medel man vill ha för att tjäna Gud. Så kompromissar man med Guds eget ord för att få bidrag. Statsbidragen och enheten kring inkomsterna styr och är också den främsta orsaken till att vi idag har något som heter ekumenik mellan kyrkblocken. En del ängslas och tänker: Stackars oss. Världen vill inte veta av oss om vi vill stå för Bibelns budskap. Måste vi lida så här. Finns det inga demokratiska rättigheter för Guds folk?
I 1 Johannes brev står en viktig sanning:
– Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld (1 Joh 5:19).
Det är inte synd om oss. Vi måste vända på inställningen. Vi är saliga, för vi hör Gud till och vi tillhör hans eviga rike! Vi har tillgångar att erbjuda människor som de aldrig kan få här i världen. Hela världen är i den ondes våld, men församlingen är inte i den ondes våld. Församlingen hör Gud till och står över världen. Vi är främlingar och gäster här i tiden, men tänk vilket uppdrag vi har! Himmelens Gud har själv satt oss här att vara hans röst i tiden, att befria människor från ondskans våld. Befria i Jesu namn, så att människor får uppleva frälsning. Det är för deras skull vi är här, för dem som fortfarande är i den ondes våld. Men vi har ett budskap – budskapet som är Jesus. JESUS! Namnet Jesus har en sådan kraft.
I Uppenbarelseboken 12:11 skriver Johannes om en skara Herrens vittnen:
– De övervann honom
genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord,
de älskade inte sitt liv så högt
att de drog sig undan döden.
Texten fortsätter:
– Jubla därför, ni himlar
och ni som bor i dem!
Kampen är ämne till tacksägelse, att det finns ett hopp. Men så följer motsatsen:
– Men ve dig, du jord och du hav…
Världen däremot, är i den ondes våld, och Lammet som blev slaktat är lösningen för varje människa, att bli fri från detta ok, denna ondska och detta våld som djävulen härskar med och skapar ångest runt om vår jord.
Vi ska också ta med några citat från Apostlagärningarna som handlar om att vi inte är av denna världen och det vi får möta i tiden i form av förföljelse. Låt dig inte skrämmas av det motstånd du kan möta i världen. Du representerar ett annat rike och du har en uppgift här i tiden som inte får gå förlorad. Se istället frimodigt framåt. Jesus sa då han talade om tidens tecken och sin tillkommelse: När allt detta börjar hända, lyft upp era huvuden! Jesus hade då just talat om den ångest som råder i tiden när man ser havets och vågornas dån. Lyft upp era huvuden!
I Apostlagärningarna beskrivs flera tillfällen då lärjungarna blev ställda inför rätta,förhörda och straffade:
– När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: ”Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem (Apg 4:23-24).
Man stämde in i en lovsång till Gud. Sedan kommer själva böneämnet fram, i vers 29:
– Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord
Det var ingen självömkan över att de fått lida och hur de hade drabbats. Det fanns något som stod högre och var värt mera: Ge oss frimodighet att i denna tid förkunna ditt ord. Halleluja!
I nästa kapitel läser vi om ytterligare ett tillfälle där syskonen fick lida:
– Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull (Apg 5:41).
Vid ett tillfälle fick Paulus fly ganska direkt efter sin omvändelse, då han blev utsmugglad ur staden Damaskus. Hans fiender stod vakt vid porten och ville döda honom, men han flydde. Andra tillfällen fick han lämna städer han kom till för att man ville stena honom. Men så möter vi också tillfällen där det står om Paulus att han var bunden – inte i köttet och inte heller i själen och sina känslor. Det fanns något djupare. Han var bunden i anden!
Bunden i anden åkte han mot Jerusalem, trots att han visste att där väntade bojor och prövningar av olika slag. Han visste att när han kom till Jerusalem så skulle han få lida. Varför åkte han då dit? På vägen dit profeterades det över honom. ”Den man, vars bälte det här är…”, det var Paulus bälte, ”han kommer att bli bunden”. Syskonen i församlingen vädjade till honom: Åk inte dit! Men Paulus var bestämd; han skulle till Jerusalem. Han bad inte om att få slippa bojorna, han bad om frimodighet: Herre, ge mig frimodighet att stå fast vid ditt Ord, att förkunna din frälsning, att fullborda min gärning här i tiden. Ge mig frimodighet, Herre! Så att jag inte går under här i tiden. Så jag inte ger efter och väljer en annan väg, så att jag kan skåda framåt och gå med fasta steg.
Det handlar om det korta perspektivet; vi väntar Jesus, att han ska komma tillbaka. I Matteus 24 finns många ord av Jesus om den yttersta tiden, bland annat i form av varningar och förmaningar. Han talar om förvillelse och krig; folk mot folk, och hur man till och med inom den egna familjen kommer att strida mot varandra för Jesu namns skull.
– Så som det var under Noas dagar, så ska det vara när Människosonen kommer (Matt 24:37).
Det här är ett tidstecken vi ska vara uppmärksamma på. Jesus sa: Som det var under Noas dagar. Han fortsätter, och det han säger låter inte som något anmärkningsvärt:
– Under dagarna före floden åt de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. Så ska det bli när Människosonen kommer (Matt 24:38,39).
Vi går till 1 Moseboken 6, och där ska vi lägga märke till två saker i texten. I första versen står:
– När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha.
Och vi går till vers 5:
– Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.
Vi ser först hur människorna började föröka sig på jorden. Jag slog upp Levande Bibeln, en parafras på bibeln. Där beskriver man Noa tid som en tid då en befolkningsexplosion ägde rum på jorden, men också en explosion av ondska.
Det här är verkligen ett tidstecken att se upp med. Det handlar om våra dagar! Under det sista århundradet har vi varit med om en befolkningsexplosion – från en miljard till sju miljarder. Man räknar med att år 2050 kommer vi att vara tio miljarder människor på jorden. Samtidigt ser vi hur ondskan fullständigt har exploderat på jorden. Efter andra världskriget har det inte funnits en enda dag med fred på jorden. Som det skedde på Noas tid, så ska det ske vid Människosonens tillkommelse.
På 1800- och 1900-talen växte det fram väckelserörelser som på ett nytt sätt började ropa ut budskapet om Jesu tillkommelse. Ofta sätter kritiker epitetet darbyism på väckelsen. Speciellt i våra dagar kan man hitta artiklar som skriver om dessa rörelser där man säger: Det där är ingenting att lyssna på. Det är bara något som tillfälligt poppade upp med Plymothbröderna, Darby, Miller och andra. Man vill på det sättet locka kristenheten in i en och samma lugna fålla, som en enhet inom Kyrkornas världsråd. Men just det hör också tidens slut till.
Gud väcker upp en skara. Människor vaknar upp inför denna sanning att han kommer snart. Han står för dörren. När man gör spe av budskapet om hans tillkommelse, så kom ihåg att man gjorde likadant på Jesu tid. Det var samma sak för Noa då han under alla dessa år fick stå där som förkunnare. Dels fanns det en ark, en frälsningsark. Det står inte om han bjöd människor komma in i den, men det står att världen var full av ondska. Det står om Noa att han var den ende rättfärdige mannen på jorden. En dag gick han in i arken, och Gud själv stängde dörren.
Så ska det ske vid Människosonens tillkommelse. Det är en allvarlig tid vi lever i. Och den är kort. Förlora inte ropet: Kom, Herre Jesus! Låt det få vara ditt signum. Låt andra runt omkring dig få säga vad de vill, men låt detta vara din väg: Jag älskar Jesus. Jag älskar hans tillkommelse. Jag vill lämna allt som hör den här jorden till och tjäna honom tillsammans med mina syskon, den kropp som Jesus har här i tiden. Snart kommer han igen!