Missionsrapport av Karin Vidén
Missionsarbetet i Dominikanska republiken fokuseras nu alltmer på Batey Palavé där vi nu arbetat i tretton år i det haitiskt och dominikanskt befolkade samhället. Bostäder byggs just nu för missionärerna ovanpå den redan tidigare byggda skolan och möteslokalen, och redan i september sker första inflyttningen.
Då vi samlas till möten är vi ofta många som kommer samman för att dela med oss av vittnesbörd, bibelläsning, sång, och bön- och tacksägelseämnen i långa rader. Vi blir ofta påminda om den svaghet som är en förutsättning för Guds verk i en människas liv, och hur denna svaghet som är en väg till seger aldrig kan begripas och förstås av den värld som inte känner Gud. Vi samlas med alla våra lyten och defekter, prövningar och nederlag, men med hoppet levande! Den svage är beroende av Gud varje dag, varje stund; det är en rikedom som inte går att överhuvudtaget värdera. Vår blinda syster Antonia sjunger i mötena om sin Frälsare med en innerlighet som måste erfaras.
– Förvandla Palavé till en batey för Jesus! är hennes återkommande bönerop.
Detta församlande, då vi samlas i Jesu namn, är så oerhört avgörande tillfällen. Var och en kommer i tjänst, i gudstjänst, också för att skickliggöras för sitt uppdrag. Ett omöjligt uppdrag kan man ibland tycka. Ja, från människans perspektiv ser det utsiktslöst ut. Människan är i sig själv helt okapabel att genomföra den plan som Gud genom sin son Jesus Kristus en gång så tydligt gav anvisning om:
– Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder (Matt:19-20).
Hur ofta har vi inte hört det, hur ofta har vi inte läst det, och hur ofta har vi inte själva vittnat om det? Och likväl är det alltid i varje nytt möte med en behovets människa lika nytt och angeläget; lika spännande och lika uppfordrande.
En dimension som i alla behjärtansvärda insatser av social och medmänsklig karaktär så lätt kan tappas bort, är det som föregår denna bibelvers:
– Mig är given all makt i himmel och på jord (Matt 28:18).
I detta finns orsak och syfte, bakgrund och framförhållning, i bara några få ord som dock spränger igenom allt motstånd, igenom alla barriärer. Där finns uppdraget ur Guds perspektiv, det så avgörande för mission med själavinnande i fokus. Vi har en uppdragsgivare som äger all makt i himmelen och på jorden! Som bärare av detta uppdrag, då vi överlåtna till Jesus tjänar honom bland människorna, för att ge hopp till den som lever utan Gud och utan hopp i världen, finns också ett genom alla trångmål bärande löfte från honom själv, från honom som äger all makt i himmelen och på jorden: – Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände (Matt 28:20).
…
Det var för ca 25 år sedan, då vi fick en påtaglig nöd för det haitiska folket och i bön vände oss till Gud:
– Herre, bered för oss en väg fram till detta folk med evangelium! Han hörde och svarade. Steg för steg har han lett församlingen in i ett uppdrag bland detta sargade folk.
Att på eftermiddagen då livet startar upp igen efter de heta timmarna med solen i cenit, gå runt i bateyen och möta alla dessa så utlämnade och illa medfarna är en speciell upplevelse som nog helt enkelt inte kan riktigt med ord beskrivas. En styrka är att vi är inte bara på plats idag för att göra en punktinsats, utan vi finns där imorgon också. Denna närvaro ger en för missionsuppdraget så viktig och naturlig relation till människor; de vet att församlingen finns där.
Social fattigdom präglar även många av syskonen och naturligtvis så även den haitiska kulturen och levnadsmönstret. I bateymiljön där ondska ofta är så avklädd och oretuscherad, skyr man som haitier och kristen med alla medel det som kan erfaras som ”världen”. Den så religiösa påskhelgen är ett exempel på, och en påtaglig påminnelse om de krafter som är i rörelse. Som då man på kvällen vaggas till sömns av den typiska ”gaga-musiken” med trummorna och bamburörstrumpeternas enformiga melodi ut över samhället.
De intensiva dansprocessionerna som då drar fram, av drog- och spritpåverkade människor, kan vara en skrämmande syn, och är man oförsiktig kan man råka klösas av en hängiven som med en form av gift under naglarna är där för att irritera och skrämma, förmodligen besatt av en av de många gäckande andar man inom vodoun tillber; en representant från det man även själv benämner ”den onda sidan” av religionen. Det händer även att man slänger glasflaskor med frätande vätskor in i folkskarorna, och allt detta som en del av påskens vilda gagafester.
Landets katolska firande med en död Jesus på långfredagen motiverar och öppnar för en påtaglig aktivitet hos vodouns präster och prästinnor; eller häxor som man också benämner dem. Om Jesus är död finns ju inga hinder utan man kan agera fritt, både konkret och i andevärlden, så då är långfredagen ett ypperligt tillfälle att passa på, då det enda tänkbara motståndet att räkna med läggs i graven. Besvärjelser och ritualer av skilda slag sker då mer öppet än under mer vardagliga förhållanden. Denna den katolska kyrkans bibelfientliga villfarelse är med andra ord en grundförutsättning för att dessa ockulta inslag år efter år ska ges möjlighet att behärska människor och förslava dem under mörkrets makter. För många människor är just den katolska religionen en ingång till den andetillbedjande vodoun.
Under en av mina många eftermiddagspromenader genom bateyen, såg jag en till utseendet något märklig kvinna sitta utanför sitt hus och äta mat.
– Kom! ropade hon till mig. Jag närmade mig med några steg hennes sida av gatan.
– Kom och ät med mig! fortsatte hon. Jag stannade till, inte för att äta med henne, utan mer av nyfikenhet, vem var hon?
Då kom en man hastigt fram till mig från ett intilliggande hus och sa:
– Lämna henne, hon är häxa! Hon tittade på oss och skrattade liksom för sig själv, medan hon upprepade sin inbjudan.
Jag vet inte om hon är en häxa eller om det handlar om mentala brister hos en äldre kvinna, kanske senilitet, men den lilla händelsen speglar ändå en vardag där många ser häxan som en realitet varhelst man befinner sig.
Bateyen är ett område där evangelium verkligen kan provocera fram oanade konsekvenser, men vi har en stor Gud som äger all makt! Han har ett angeläget ärende till bateyens invånare, han vill frälsa dem och befria dem från ockulta religiösa bojor och föreställningsvärldar. Som ett redskap för detta sitt verk har han kallat den lilla Maranataförsamlingen i Stockholm. Detta är fantastiskt, och inget annat än nåd utöver nåd! Må Herren ge oss än mer nöd för människors frälsning och eviga väl, och må hans egen kärlek vara vår drivkraft!
Ur den bittraste nöd, ur de tyngsta nederlag letar sig en ton fram; en äkta kristallklar ton, fri från slagg och belastning, en ton som tränger sig uppåt och hemåt. Stäm in i denna hjärtats lovsång, stäm in med syskonen i Palavé, ja stäm in från möteslokalen på Bällsta, stäm in där du är, från skilda platser på vår jord! Stäm in i denna lovsång som är vår Guds tron; stäm in i det rop som från levande maranatasjälar ljuder: Snart kommer vår Befriare!