Text: Berno Vidén
Alla utlänningar födda i Dominikanska republiken åren 1929 – 2010 förlorar retroaktivt genom en dom i Tribunal Constitucional, motsvarande Författningsdomstolen, sitt dominikanska medborgarskap. Domen drabbar så gott som uteslutande hundratusentals dominikaner med haitiskt ursprung.
Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken har starka kopplingar till Haiti. Många av de familjer som på olika sätt slutit sig till församlingen här i det dominikanska samhället Palavé har sina rötter i Haiti. De båda länderna, med tillsammans ca 20 miljoner invånare, delar på ön Hispañola som till ytan är något större än Småland och Skåne tillsammans, men härstammar från vitt skilda kulturer med helt olika språk.
 |
| Gränsen mellan Dominikanska republiken och Haiti. |
Palavé är idag ett samhälle med ca 9 000 invånare. Den äldsta delen påminner med sina fallfärdiga bostadsbaracker om den tid, efter andra världskriget, då hela platsen var en förläggning för importerade sockerrörsarbetare från Haiti som för sin överlevnad tvingades in under slavliknande villkor. Många av dessa haitier rotade sig och blev sedan kvar i landet med sina familjer. Barn och barnbarn föddes och familjen blev allt mer integrerad i det dominikanska samhällslivet. Barnen har gått i dominikanska skolor, växt upp med det spanska språket och fått sina dominikanska identitetshandlingar för att kunna studera och arbeta.
Den 23 september 2013 kom situationen på ett drastiskt sätt att förändras för alla med utländska rötter, och då med fokus på haitier. En dom faller i Tribunal Constitucional, som i ett nu fråntar alla dessa ’dominikaner’ deras medborgerliga rättigheter som födda i landet. Domen som är ett prejudikat, gäller ett specifikt fall; Juliana Dequis Pierre, en kvinna, född och uppväxt i Dominikanska republiken utan att ens ha besökt något annat land. Hon begärde ut sina identitetshandlingar som dominikansk medborgare, vilket ledde till en våldsam reaktion, och en lång rad rättsprocesser under de bakomliggande två åren. Som sista instans förklarades hon alltså av landets Förvaltningsdomstol ha förlorat sitt medborgarskap; i praktiken blev Juliana statslös.
 |
| Människor med haitiskt ursprung forslas upp på ett lastbilsflak för att utvisas. |
Domen har kommit att utlösa en internationell mycket kraftig reaktion, inte minst från FN och andra organisationer för mänskliga rättigheter, vilka i tur och ordning fördömer dominikanska myndigheters behandling av främst i landet födda ättlingar med haitiskt ursprung. Som exempel kan nämnas den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, CIDH, vars representanter besökte landet under några dagar i december månad. Kommissionen, som under sitt besök intervjuade 3 994 personer och tog emot hundratals klagomål från drabbade medborgare, kom fram till slutsatsen att domen är diskriminerande, och att den fråntar dominikaner med haitiskt ursprung deras självklara mänskliga rättigheter.
Dominikanska funktionärer på alla nivåer protesterar, den katolske kardinalen uppmanar kommisionen att inte lägga sig i landets inre angelägenheter, media och röster från folket bemöter och försvarar landets rätt som suverän stat; att utan internationell inblandning avgöra vem som har rätt till medborgarskap.
I denna för landet nu pågående starka turbulens ökar rasismen än mer, och haitier uppmanas under uppviglande former att lämna landet. Våra vänner i Palavé vittnar om hur det blivit mycket svårare för dem att röra sig ute på stan. Domen har forcerat avgrundens spärrar som nu gör det legitimt att öppet diskriminera och håna haitier.
I slutet av 80-talet samtalade vi tillsammans med pastor Arne Imsen om situationen på ön Hispañola; om de stora tillsynes oöverkomliga motsättningar som redan då fanns och gavs näring främst genom korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Det var svårt att skönja en mänsklig lösning på problemen. Arne Imsen presenterade två olika utvägar; den ena som den enda framkomliga: ”Antingen kommer landet att öppna sig för och ta emot en djup omvälvande väckelse som leder till omvändelse, eller också väntar en blodig revolution.”
Missionsuppdraget i rådande situation är att ta vara på det som Jesus själv anvisade vara en rättfärdig politik för att möta orättfärdigheten:
– Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.”