Predikan av Berno Vidén:
Församlingen som Guds ögonsten är något av huvudtemat i hela skapelseberättelsen. Det Gud för evärdliga tider har bestämt för dig och mig är att vi ska få leva i hans härlighet, att vi ska få vara hans Sons älskade brud.
Bibeln förklarar för oss att ända från apostlarnas tid lever vi i ändens tid, en kort tid kallad för församlingens tidsålder. De sista flyende minuterna av denna nådens tid lever vi i nu, en tid som är på väg att rinna ut. Bibeln är alltid väldigt angelägen om att påminna om hur kort och dyrbar tiden är. Vi tycker att nu har det gått en så lång tid som två tusen år, men tänk inte på det sättet. Gud är långmodig och vill att människor ska komma till kunskap om sanningen. Det finns en orsak till att församlingen fortfarande är kvar på jorden. Hon har ett uppdrag att fullfölja.
Johannes skrev: ”Nu är ändens tid”. Apostlarna talade om tidens korthet, men också om att församlingen lever i ändens tid, den församling vi får tillhöra, den som Herren Jesus Kristus själv upprättade på Golgata.
Vi läser i 1 Joh kap 2:28 och framåt:
– Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.
Förbli i honom, står det. Paulus skriver till Kolosserförsamlingen om den kamp han har just för att de skulle få en rätt kunskap om Jesus. När han skriver till dem ligger den kunskapen som ett centralt budskap till syskonen. Det hade kommit in krafter, villolärare, som ville dra dem bort ifrån det mest centrala: att äga en rätt kunskap om Jesus. När vi har en sann kunskap om Jesus, lever vi också i en sann upprättelse. När vi har en sann kunskap om Jesus, och det blir en del av våra liv, då blir vi också allt mera lika honom. Vi får lära känna honom ännu mer för var dag som går.
Här säger Johannes: Förbli i honom. Detta är hemligheten till allt som har med församlingens liv och tjänst att göra; att förbli i Jesus. Johannes sätter här på sin spets hur viktigt det är att äga denna relation till Jesus, något som är knutet in i evigheten, den dag när han uppenbaras och vi ska träda fram inför honom med all frimodighet. Tänk att få stå där en dag och som Paulus utropa: Jag har fullbordat mitt lopp. Vi är framme nu! Målet är nått! Det gäller att förbli i Jesus.
Vi läser vidare:
– Om I veten att han är rättfärdig, så kunnen I förstå att också var och en som gör vad rättfärdigt är, han är född av honom. Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn, vilket vi ock äro. Därför känner världen oss icke, eftersom den icke har lärt känna honom. Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är. (1 Joh 3:1-2)
Förbli i honom. Vi lever i en svår och komplicerad tid, en tid då vi nås av förvillande och förförande budskap från alla möjliga håll, där Jesus förringas till att bli enbart en del i ett pussel som man sätter ihop. Men du, förbli i Jesus, jag kan inte nog understryka detta. Förbli i Jesus och det frälsningsverk han fullbordat en gång för alla. Det behövs inget mera, och det finns inget att lägga till i det som han har gjort. Vi måste läsa om Golgatadramat i Johannes 19, om dessa minuter som kom att förändra hela världshistorien. Från detta ögonblick kan vi tala om ett förr och ett nu som ingen annan händelse i världshistorien. Det finns många viktiga händelser att uppmärksamma, också i det profetiska skeendet. Skapelsen är en sådan. Men då vi kommer till den här punkten där Jesus upphängd på korset uttalar sina avgörande ord, då är vi framme vid en punkt då allting förändras. Han utropar: Det är fullbordat. Inte halvt eller delvis förändrat. Nej, det är fullbordat. Han har fullbordat frälsningsverket, och gjort precis allting nytt.
I detta frälsningsverk föds en ny skapelse – församlingen, en ny kropp som han har gjort färdig. Församlingen utan Jesus existerar inte, det är helt otänkbart. Jesus utan församlingen är också otänkbart. Vi är en kropp, vi är ett i honom. Tack gode Gud för Golgata. Tack gode Gud för frälsningen. Tack gode Gud att detta inte är ett människoverk som vi ska försöka sträva oss fram till. Man blir så trött av alla religioners försök att sträva sig fram till Gud, när allting står där färdigt. Hemligheten är att förbli i Jesus och se hur han har rest oss upp och gjort oss till ett folk, ett folk som är församlingen.
Psalm 22, skriven av David, beskriver försoningen på ett underbart sätt. Vad David kunde förstå av frälsningen vet jag inte, men det står om honom att han var en man efter Guds hjärta. David har skrivit oerhörda psalmer som gett oss visioner om Gud och vår Frälsare. Ändå fanns det ting som var fördolda för honom, hemligheter han aldrig kunde skåda in i, men som du och jag har fått uppenbarat. I denna psalm, kanske skriven tusen år före Jesu födelse, får vi en försmak av Golgatadramat:
– Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. (v 2) – Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.- Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet. (v.7-8) Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. (v 14) – De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad. (v 19)
Egentligen skulle vi läsa dessa texter parallellt med evangelierna. Bibeln är så överbevisande när den talar om för oss vem Jesus är. Den lämnar ingenting åt slumpen. Allt är förberett långt innan världens grund var lagd. Dessa verser vi nyss citerade talar om precis vad som skedde på Golgata, exakt vad som hände med Jesus. Dessa detaljer kunde vare sig David eller någon annan människa känna till. Inget ben skulle sönderslås på honom (v 18). Det gjorde man ju annars på alla som korsfästes. Men inte på Jesus. Rövarna som hängde bredvid fick sina ben sönderslagna, men inte Jesus. Inte något av det som har hänt under frälsningshistorien är en slump. Det är Gud, som långt innan världens grund var lagd, har full kontroll och ser till änden. Han har allt i sin hand. Här fick David vara den röst som basunerade ut till folket att det kommer en befriare. Det står längre fram, sista versen i denna psalm:
– De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet för det folk som skall födas, att han har gjort det.
Vad är det han har gjort? ”Det är fullbordat”, utropade Jesus. Det är så många som vill förringa försoningen, men det folk som skulle födas, föddes på Golgata.
Jag skulle kunna fortsätta att måla upp Kristus. Det underbaraste som finns är att få dricka det levande vattnet av honom. Soldaterna, hans fiender stack upp hans sida, och ut från Honom strömmade blod och vatten. Vilka motsägelser. Hans död ger oss dessa levande källor att ösa ur. Han gav sitt liv, vi får dricka, äta, mättas av Jesus.
Vi ska kort påminna om några av dessa trons hjältar som bibelordet lyfter fram, de som vandrade i gemenskap med Gud, och längtade efter det som vi har fått se. Jesus talade om att Abraham längtade efter att få se hans dag – han fick se den. Det fanns saker och ting som dessa gamla testamentets gestalter aldrig kunde skåda in i, något som var långt mera än de hade. Vi läser om Adam, Hanok, Abraham, Mose, David och Jesaja. Tänk alla dessa underbara profetior Jesaja presenterar. Det finns väl ingen som har målat upp Jesu lidande och utgivande som Jesaja har gjort. ”Han blev slagen för våra missgärningar, näpsten blev lagd på honom…” Tänk alla dessa redskap som Gud har använt under frälsningshistorien för att peka fram emot Honom.
Men du och jag har fått ännu mer, då vi har fått skåda in i den hemlighet som låg fördold hos Fadern och Sonen. Det som ingen av dessa stora män kunde skåda in i – de visste ingenting om församlingen och ingenting om Kristi hemlighet. Mose var betrodd i hela Guds hus: ”Jag talar med Mose, öga mot öga. Han är betrodd i hela mitt hus.” Han talade också med andra som fick föra fram hans budskap, men när det gällde Mose så var han Guds nära vän, men ändå var det ting som Mose inte fick se. Det fanns en hemlighet som var så värdefull och så stor, att den inte skulle uppenbaras förrän den tiden var inne.
Jag ska en stund ta er med in i detta enorma skeende som har sin kulmen i Golgata, ursprungsplatsen för församlingens liv. I 1 Mos 2 läser vi: ”Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.”
På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort. Skapelsen är avslutad. Jorden är full av liv. Allt står där färdigt, precis som Gud hade gjort det. Och Gud sade själv att allt var gott. När Gud skapar något, då är det perfekt. Tänk dig hur det är när människor bygger och utvecklar; i vår tid talas mycket om uppdateringar. Det går några månader, så kommer en bättre version, och sedan en ny uppdatering. Sedan kommer något som ska vara ännu bättre, och bättre och bättre. Men så är det inte med Gud. Gud säger sitt ord, och så står det mest perfekta där, färdigt. Han skapar med sitt ord. Sedan kan det komma någon och försöka göra det bättre, men det finns det ingen som kan. Vår Skapare har gjort himlar och jord på ett sätt som ingen än i dag kan förstå hur allt kommit till. Man skapar sina teorier och försöker på alla sätt genom forskning att förstå. Miljarder satsas för att utforska universum med vintergatorna, men människan når aldrig fram till full insikt. Hon kommer till korta, men Gud gjorde allt färdigt med sitt ord. Nu, på sjunde dagen, är skapelsen avslutad, och det finns ett syfte med hela denna skapelse. Gud skapade människan och satte henne på jorden. Vi läser:
– Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat.
Gud placerade människan i lustgården som Herren hade planterat. Det var en plats, avskild från den övriga skapelsen. Där fanns nu människan, och fick ett uppdrag från Gud att bli hans medarbetare. Gud sa: – Nu ska du ge namn åt alla djur och växter. Adam gick där och såg djuren komma parvis: ”Du ska få det namnet, och du det namnet.” Djuren hade varandra. Gud hade skapat tigerhanen och tigerhonan. Han hade skapat tjurar och kor, alla dessa djur, par med möjlighet att föröka sig och bilda familj, med möjlighet att växa och bli till välsignelse. Adam såg nu alla dessa förunderliga skapelser av Gud, och var med i verket där. Men själv var han ensam, utan någon möjlighet att ge uttryck för den inre känsla Gud själv lagt ner i honom. Gud skapade ju människan till sin avbild, och inom gudomen finns en oerhörd, utgivande kärlek. Där gick Adam med sin passion och längtan att få ge utlopp för sin inneboende kärlek. Vem skulle han ösa den över? Gud säger:
– Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.
Adam, jag vill ge dig någon som du kan dela din passion med, som du kan ösa din kärlek över. Här börjar det hända något som talar om denna Guds utgivande kärlek:
– Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.
Gud lät en tung sömn falla över Adam, och så utförde han ett kirurgiskt ingrepp på Adam; öppnade hans sida. Jag kan föreställa mig hur hela skapelsen stannar upp inför detta stora ögonblick. Vad är det som händer? Vad är det som sker? Här står en färdig skapelse. Gud låter Adam falla i en djup sömn, och öppnar hans sida. Så plockar han sedan ut en del av Adams eget liv, och bygger därav en kvinna. Vilken oerhörd bild! Vilken sanning om hur Gud förbereder människan för en sann gemenskap. Kvinnan skapas. Adam vaknar så småningom upp ur denna djupa sömn och får se något som övergår allt det han tidigare skådat av skönhet. Han får se kvinnan och hela hans hjärta börjar vibrera. Adams inneboende passion börjar få utlopp, och då han får se kvinnans skönhet, börjar han att ösa sin kärlek över henne. Han ger och ger och ger och säger, det som står i vers 22:
-… och förde henne fram till mannen. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.» (1 Mos 2:22-23)
Adam älskade henne över allt. Kvinnan älskade också sin man. Var fick hon sin kärlek ifrån? Hon besvarade hans utgivande kärlek. Hon existerade på grund av honom. Utan Adams liv skulle kvinnan inte ens finnas till. Hon fanns inom Adam innan hon uppenbarades och hon återspeglade hans liv.
Vi förstår att hela den här berättelsen handlar om något som är så mycket större än det som här skedde i lustgården mellan Adam och hans hustru. Hon fick bära hans namn; var kött av hans kött, hon utgick från honom. Vi kan tala om gudomen och evigheten, men det är områden vi bara kan närma oss på ett ytligt sätt, och aldrig fullt ut förstå. Jo, en dag ska vi se, och en dag ska vi förstå, då när vi kommer in i denna härlighet, denna evighet som Herren har kallat oss till.
I 2 Kor 11:2 läser vi:
-… för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.
När vi läser om Adam och hans hustru, kan vi se bilden om hur Gud förbereder församlingen för att ställas fram inför honom som en ren jungfru. Vi är renade i hans blod och i Honom är vi nya skapelser. Vi är hans kropp, men vi ska bli hans brud. Vi ska möta honom på skyn och då ska vi träda in i den himmelska härligheten. Men långt, långt innan skapelsen, innan universum existerade, långt innan det fanns något förutom gudomen; långt innan änglarna existerade, fanns gudomen med den totala enheten mellan Fadern och Sonen. Fadern och Sonen har alltid varit och kommer att förbli ett, som Jesus sa i Johannes evangelium. Han sa också :
– Liksom jag och fadern är ett, ska också ni bli ett i mig.
Fadern älskar Sonen över allt annat, och han öser sin kärlek över honom. Fadern är källan, ursprunget för denna utgivande kärlek, och vi kan se hur Sonen tar emot denna kärlek av sin Fader. Men så har vi detta dilemma som vi också mötte hos Adam innan han fick sin hustru. Sonen bär också denna oerhörda passion inom sig, att få ge sitt liv, och att få ge ut av sin kärlek; att få ösa ut denna sin kärlek över någon. Det här är stort.
Långt innan världens grund var lagd samtalar gudomen. Tänk om man kunde få höra detta samtal. Bibeln har gett oss vissa uttryck som kan hjälpa oss förstå en del. Paulus har skrivit om vad som från evärdliga tider var bestämt hos Fadern, vad som har blivit fullbordat inför våra ögon och det vi fått ta emot.
Vad är det man beslutar där i höjden? Det handlar inte om något tvång eller något mekaniskt. Det handlar om Guds vilja och om att hans vilja skulle ske. Det står så här:
Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag – öppna öron har du givit mig – brännoffer och syndoffer begär du icke. Därför säger jag: ”Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.” (Ps 40:7-8)
Gud uttrycker sin vilja – jag vill! Och när Gud säger jag vill, då är det inte bara ett ord, som när du och jag säger att vi vill göra något, något som vi kanske aldrig kommer att göra. Nej, när Gud uttalar sin vilja, har det samma betydelse som att han utför sin vilja. Det är en handling. Det är något av ordets betydelse i grundtexten. Jag vill – jag handlar. Det harmoniserar med Guds hjärta. Jag vill! Jag vill att min Son ska ha en brud, en hustru, över vilken han kan ösa sin kärlek, över vilken han kan vara utgivande och ge allt för. En som han kan älska över allt annat. Utifrån detta börjar hela Guds skapelseverk. Himlar och jord skapas. Ljuset, havet, bergen, djuren, växterna. Allt skapas med detta syfte att Gud har en plan för sin Son. Gud har en plan för församlingen. När man talar om detta, ser man hur församlingen verkligen är pärlan i hela verket, hur församlingen som Guds ögonsten blir något av huvudtemat i hela skapelseberättelsen. Det är vad Gud för evärdliga tider har bestämt för dig och mig. Att vi ska få leva i hans härlighet, och vara hans Sons älskade brud.
Vi är upprättade och nya skapelser i Honom. När vi lyfter blicken, får vi ge varandra ny kraft, och påminna varandra om vilka vi är i Jesus. I Uppenbarelseboken finns ett ord som styrker detta påstående om Guds vilja:
– Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat.
Jag vill, sa Gud. Sonen sa: Jag går! Att utföra din vilja o Gud är min lag. Min lust, det är församlingen.
Allt annat som är utanför detta som har med Guds härlighet, hans eviga gudom och de eviga tingen att göra; universum, jord, himlar allting, allt dyrbart som finns, är lagt under förgängelsen. Allt har ett slut, men inte bruden. Hon består för evigt. Gud lade allt annat under förgängelsen:
– Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. (Rom 8:18-19)
Vad är Guds barns uppenbarelse? Det är Jesus! Det vi fått skåda in i och bli en del av. Hela skapelsen trängtar och längtar efter att förstå det du och jag har. Det står också:
– Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder.
Ändå finns det hopp. Också här ser man Guds plan för dig och mig. Människan vill ha det oförgängliga, men många vet inte var de ska söka. Människan söker alltid efter att kunna leva så länge som möjligt och hon våndas för döden och det okända. Många är livrädda för att se gamla ut, att bli gammal och skröplig. Man vill hela tiden ha något som är bestående. Bibeln har svaret för människan. Vi sitter med facit i hand! Allt är lagt under förgängelsen. Det är inte Satan som har lagt skapelsen under förgängelsen, även om han har fördärvat jorden på många sätt. Han vill inte ha det så som det ser ut på vår jord. Han är ett bevis på ett stort misslyckande. Han vill inte att det ska vara krig och elände. Han ville skapa ett lyckorike där han får vara herre, där han får vara den som människor ska tillbedja. Han steg upp och ville detronisera Gud och fick sitt straff. Han är den som förvillar folken. Men han har inte lagt skapelsen under förgängelsen, utan det har Gud gjort för att allt är besmittat av synd.
Himlar och jord ska förgås, men så finns det en ny skapelse, som är tagen ur den nye Adams sida, som är byggd av Gud. Det som är taget ur Jesu sida ger evigt liv. Det var oerhört då Gud plockade ett revben ur Adams sida, men tänk på vad Jesus gjorde, då han steg ned i dödsriket. Jesus själv sa: – Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Jesus gick ända ner i dödsriket. Men döden kunde inte behålla honom. Han utplånade synden, den synd som för evigt skulle skilja oss från Gud. Han uppfyllde lagen. Det finns inte längre något religiöst ok eller religiös träldom över våra liv, för vi är fria i Jesus.
Det största Jesus gjorde var att han besegrade döden. Vet du vad det betyder för oss? Hans brud, hans kropp, församlingen ska aldrig någonsin smaka döden. Vi fruktar inte döden, eftersom den är besegrad. Jesus steg ned och tog nycklarna från döden och dödsriket. I Johannes läser vi något som bara Jesus kan lova:
– Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden. ( Joh 8:51 )
Här har vi kommit till den punkten när döden är besegrad och då är tiden inne för att Kristi hemlighet ska kunna uppenbaras. Hans kropp är köpt fri från död och förgängelse. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit. Golgata är platsen för församlingens födelse, platsen där allt fullbordades!