Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:
Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.
Kyrkofädernas påstådda
nyckelroll.
– Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)
– Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)
-Vad vi idag inte alltid har insett är faran med att undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram.
(Ulf Ekman)
Några inledande anmärkningar till detta vurmiga intresse
för kyrkofäderna.
I det första citatet möter vi ett glädjerop över att kyrkofäderna numera klivit in i frikyrkligheten, där man tidigare knappast vetat om deras existens. Sin vana trogen framställer ”Keryx” frikyrkofolk som okunniga och inskränkta. Jag kom osökt att tänka på ett besök som jag gjorde hos en frikyrkopastor. Medan jag beundrade hans digra boksamling upptäckte jag att där fanns hela samlingen av kyrkofädernas skrifter på engelska. Eftersom jag kände pastorn ganska väl var jag övertygad om att böckerna inte bara var till prydnad i bokhyllan. Han hade säkert läst det mesta i dem. Alla har säkert inte studerat ämnet lika ingående. Men att folk i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet skulle vara så totalt okunniga om kyrkofäderna tror jag är ett dåligt underbyggt påstående. Att förkunnelsen inom frikyrkliga väckelserörelser inte gjort sig bemärkt för ett ständigt citerande av kyrkofäderna, är ju ganska naturligt. Det har alltid varit förkunnelsen av Bibelns budskap som varit den bärande stommen i all andlig väckelse.
Vad gäller de övriga citaten så är det förnämst en anmärkning som behöver göras. Det är att om jag inte haft vetskap om vem som hade skrivit dem, skulle jag utan tvekan trott att författarna var katolska eller ortodoxa teologer och apologeter. Att de skulle kunna ha sin hemvist i församlingar och rörelser som hör till den evangeliska familjen, förefaller vid första påseende helt otänkbart. Men tyvärr är det ju så i alla fall. Och då uppstår många frågor. Men vi måste hellre rikta sökarljuset på själva innehållet i ovanstående citat. Och vi måste se efter om denna vurm för traditionerna från kyrkofäderna är sund och förnuftig eller inte.
Kyrkofädernas påstådda nyckelroll för rätt Bibelförståelse.
Peter Halldorf vittnar om att det var kyrkofäderna som hjälpte honom att förstå Bibeln. Och han ställer frågan: Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Detta är egentligen en märklig fråga. Bibelns första del, de gammaltestamentliga böckerna, hade givetvis haft många läsare långt före kyrkofädernas tid. Men dessa omtalade fäder var absolut inte heller de första läsarna av Nya testamentets apostoliska skrifter. De som först läste exempelvis aposteln Paulus många brev, måste ju ha varit de troende i de församlingar, till vilka breven var adresserade. Detsamma gäller de övriga apostoliska skrifterna. De första adressaterna måste också ha varit de första läsarna. Dessa har knappast efterlämnat några skrivna vittnesbörd om hur de uppfattat budskapet i de apostoliska breven – inte utöver vad apostlarna själva har antytt. Paulus gläder sig till exempel över att de kristna i Tessalonika tog emot det ord som apostlarna predikade som ett Guds Ord. Eftersom de tog emot apostlarnas muntliga predikan på det sättet, finns det ingen anledning att tänka att de inte skulle ha gjort detsamma med apostlarnas skrifter.
Den viktiga frågan blir då till slut denna: Beror människors förståelse av det apostoliska budskapet på om de levde omedelbart efter apostlarnas tid eller först i en senare tidsepok? De andliga ledarna i den första generationen efter apostlarna kallas ofta ”apostoliska fäder”. Efter dem kom sedan de s.k. ”kyrkofäderna”, vilkas liv och inflytande sträckte sig åtskilliga sekler framåt i tiden och som kom att utforma det vi kallar ”fornkyrkan”. Men varför skulle inte den helige Ande kunna ge senare tiders kristna och även oss idag samma ljus över Skriften som både urförsamlingen och kyrkofäderna? Visar inte hela den kristna historien att det under alla tidsepoker funnits församlingsledare, teologer, förkunnare, missionärer och vanliga troende som haft en djup insikt i Guds Ord?
Vi får inte undervärdera den historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram, skriver Ulf Ekman. På grund av den förvirring som ibland råder då man talar om ”den historiska kyrkan”, måste vi ställa en fråga. Vilken var denna historiska kyrka i vars hägn Skriften växte fram? Rätt svar är: Det var givetvis den urkristna, apostoliska kyrkan. Och den bör vi naturligtvis inte undervärdera på något sätt. Men skulle benämningen ”den historiska kyrkan” syfta på den romerska rikskyrkan som så småningom blev påvekyrka, då uppstår historisk förvirring. De första kristna var nämligen inte romerska katoliker.
Kyrkofädernas tolkningar
stämmer inte alltid med
bibelns budskap.
Kyrkofäderna är alltså inte den jord ur vilken den heliga Skrift sprang fram. Påståendet att vår uppfattning av Bibelns lära kommer att spreta i alla möjliga riktningar, om vi inte håller oss till kyrkofäderna, stämmer inte heller med verkligheten. Det är att totalt romantisera kyrkofäderna. Pingstteologen Göran Lennartsson skriver: ”Det är inte en enhetlig kristen syn som kyrkofäderna lämnar efter sig. Vilka kyrkofäder skall man då följa? Ja, det blir den stora frågan. Följer vi dem alla kommer säkert vår uppfattning om Bibelns lära att spreta i alla möjliga riktningar. Kyrkofäderna är nämligen en brokig skara.
Men vi går vidare. Efter att ha varnat oss för att ignorera kyrkofäderna, ger Peter Halldorf oss alldeles gratis, men förmodligen omedvetet, två exempel på allvarliga avvikelser från biblisk tro som han hämtar från vissa kyrkofäder. Den första lyder så här:
– Den tidiga kyrkans viktigaste teologiska axiom var: ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud.”
Den meningen anses härstamma både från Ireneus (140-202) och Athanasius (295-373), men återges ofta något annorlunda, som exempelvis: ”Kristus blev som oss för att vi skulle bli som Han.” Betyder detta nödvändigtvis ett bokstavligt och totalt gudomliggörande av människan? Knappast. Gregorius av Nazianz, (329-389) uttrycker sig tydligare: ”Jag blir Gud när själen blir förenad med gudomen.” Dessa föreställningar om människan som blir Gud är intimt förbundna med olika former av mysticism. Enligt ortodoxt tänkande uppstår det nya livet i Kristus genom de heliga mysterierna (sakramenten) samt genom kontemplation och meditation. Människans gudomliggörande är ett stort tema i den ortodoxa kyrkan. Men även romerskkatolsk katekes innehåller detta teologiska axiom. Målet med Jesu människoblivande sägs vara att göra människan till Gud.
I vår tid har trosrörelsen förkunnat detta på sitt sätt. ”Den troende är lika mycket en inkarnation av Gud som Jesus är det.” (Kenneth Hagin). Olika grenar av ”New Age” erbjuder också en mängd tekniker och metoder som syftar till att göra människan medveten om sin egen gudomlighet. Man skall finna Gud inne i sig själv. Detta har blivit verkligt populärt i vida kretsar.
Vad säger Bibeln om detta?
Psalmisten sade till Herren i sin bön: ”Du är stor och du gör under. Du ensam är Gud.” (Psalm 86:10) Herren själv talade följande ord genom profeten Jesaja:
– Före mig blev ingen Gud formad, efter mig skall ingen komma. Jag är den förste, och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud. (Jesaja 43:10, 44:6)
Detta är en verkligt grundläggande biblisk sanning. Den sataniska lögn som förledde de första människorna var ”att de skulle bli som Gud.” (1 Mos.3:5) Och satan själv föll från sin höga ställning därför att han sade i sitt hjärta: ”Jag skall göra mig lik den Högste.” (Jes.14:14) Då den slutlige Antikrist framträder säger Bibeln att ”han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” (2 Tess.2:4) De som hävdar människans gudomliggörande befinner sig alltså i dåligt sällskap.
Men trots detta citerar givetvis också de Skriften. De påminner oss om att Jesus citerade Psalm 82, där det står: ”Ni är gudar, ni är alla den Högstes söner.” Det bibelordet handlar om överhetspersoner, som kallades gudar på grund av sitt gudomliga uppdrag. Det uppdraget skötte de ibland dåligt. Därför säger följande vers i Psalmen: ”Men ni måste ändå dö som människor dör.” Det står alltså klart att detta skriftord inte handlar om ett bokstavligt gudomliggörande av människan.
Det är sant att Gud skapade människan till sin avbild, men det betyder inte att Han gjorde en gudomlig kopia av sig själv. Det är också sant att psalmisten i sköna ordalag beskriver människan som ett Skaparens mästerverk.
– Vad är då en människa att du tänker på henne, eller en människoson att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. (Psalm 8:5-6 i 1917 års översättning).
Uttrycket ”nästan till ett gudaväsen” visar människans höga bestämmelse. Svenska Folkbibeln översätter det med ”ringare än Gud.” Vi måste ha klart för oss att Psalm 8 har en dubbel betydelse. Den talar både om människan, som är satt till att råda över och bevara skapelseverket och om Jesus, den fullkomlige Människosonen, som en gång skall återupprätta skapelsens harmoni, vilket vi människor misslyckats med. Psalm 8 måste därför läsas i ljuset av Hebreerbrevets andra kapitel, men det kan vi inte gå närmare in på just nu.
Det är likaledes sant att Skriften säger att de troende en gång skall bli Jesus lik och formas efter hans bild, men det blir först och främst i hjärta och sinne. Enligt aposteln Petrus blir vi redan här ”delaktiga av gudomlig natur”. (2 Petrus 1:4) Det är ett av Bibelns sätt att definiera den nya födelsen, vilken dock inte gör oss till gudar, varken med stort eller litet ”g”. Då Paulus talade till filosoferna i Aten bekräftade han vad några grekiska skalder förut hade sagt, nämligen att ”vi är av hans (Guds) släkt.” (Apg.17:28). Det betyder att vi människor har ett gudomligt ursprung. Vi härstammar absolut inte från aporna. Vi är skapade till att ha gemenskap med Gud.
Av nåd skall vi i uppståndelsen få nya kroppar och bli delaktiga av oförgängligt liv. Men gudar blir vi inte. Tvärtom säger Guds Ord att
– Gud skall upprätta sitt tabernakel bland människorna och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk. (Uppb.21:3)
Himlen blir befolkad, inte av små gudar, men av Guds folk. Eftersom somliga kyrkofäder fört fram tanken att Jesu människoblivande (inkarnation) hade som mål att göra människan till Gud, tar vi också med apostelns ord i Galaterbrevet 4:4-5:
– När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.
Att få söners rätt betyder rätt till barnaskap hos Gud. Jesus blev alltså inte människa för att vi skulle bli ”gudar” men för att vi skulle kunna bli Guds barn.
En annan avvikelse från allmän kristen tro, som Peter Halldorf hämtar från en av östkyrkans fäder, kan rubriceras på följande sätt:
En extrem form av universalism, läran om allas slutliga
frälsning.
Vi citerar Halldorf:
– När det heter att ”Gud försonade världen med sig genom Kristus” är ingenting undantaget: varken människor eller djur, himmel eller jord, synligt eller osynligt, varken det som lever i haven, växer på marken eller rör sig i luften. Nej, säger Isak Syriern, en av östkyrkans främsta lärare, inte ens demonerna är undantagna. Kristi seger, då han nedsteg i dödsriket och uppstod igen, omfattade allt och skall en dag mynna ut i nya himlar och en ny jord.
Vad som är Guds vilja med avseende på alla människor behöver vi inte sväva i okunnighet om. Skriften säger att
– Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
(1 Tim.2:4)
– Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (2 Tess.5:9)
Men frälsningen är inte villkorslös. Vi kan absolut inte förneka Jesu egna ord om den dubbla utgången. Han säger klart och tydligt:
– Den som tror på Sonen, han har evigt liv, men den som icke hörsammar Sonen skall icke få se livet, utan Guds vrede förblir över honom. (Joh.3:36)
Därför uppmanar Frälsaren oss att välja
– den trånga port och smala väg som för till livet istället för den vida port och breda väg som för till fördärvet.” (Matt.7: 13-14)
Vårt liv och vår vandring har alltså två möjliga utgångar och mål.
Men enligt kyrkofader Isak Syriern blir inte bara alla människor frälsta. Inte ens demonerna sägs vara undantagna i den slutfrälsning som gäller allt och alla. Vi måste beakta att i Bibelns lära om den slutliga domen görs ingen skillnad på demonerna och deras herre som är djävulen själv. Jesus talar om
– den eviga elden som är beredd för djävulen och hans änglar. ( Matt.25:41)
Förtappelsen var alltså ursprungligen ämnad att vara en förvisningsort för satan och hans demoner. Bibelns sista bok säger att
– djävulen skall kastas i sjön av eld och svavel, där han skall vara i evigheternas evigheter. (Uppb.20:10)
Både djävulen själv och hans demoner går alltså samma öde till mötes.
Den universalistiske kyrkofader som Peter Halldorf citerar stöder sig möjligtvis på orden i Kol.1:20 där det står att
– Gud beslöt att genom honom (Kristus) försona allt med sig, sedan han skapat frid genom blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.
Säger dessa ord att alla blir frälsta till slut? Nej, men de säger att hela skapelsen en gång skall uppnå fullkomlig harmoni i kraft av Jesu försoningsverk. Upprättandet av denna harmoni innefattar emellertid också Guds rättfärdiga och slutliga dom över dem som motsätter sig Hans goda och kärleksfulla vilja.
Satan och hans demoner har ända från början valt att inte bara motsätta sig men också bekämpa Guds vilja. Kommer de en dag att förändra denna sin upproriska hållning? Bibeln har i varje fall ingen antydan om att den Helige Ande skulle kunna verka sinnesändring och trons lydnad hos de onda andemakterna. Jesus säger om satan att han är lögnens fader och att sanning inte finns i honom. Om djävulen och allt hans anhang skall bli frälsta måste Gud bruka sin allmakt och därmed tvinga dem till underkastelse och med våld fösa dem in i himlen. Vi har ingen antydan om att Gud någonsin har brukat eller kommer att bruka sin allmakt på ett sådant sätt. Han våldför sig inte på någon av sina skapade varelser. Ingen blir tvångsdeporterad till himlen.
Dessutom måste vi väl säga att om Isak Syriern har rätt då blir hela frälsningshistorien ett gigantiskt gyckelspel. I tusentals år har satan och hans demoner bedragit människor och skapat ett inferno av lidande, våld och krig på jorden och så skulle Gud till slut ta hela anhanget i kragen och tvinga dem att bli snälla och gudfruktiga, så de kan komma in i himlen! Nej, vår frälsnings historia är inte ett gyckelspel. Vi har inte svar på allt i Guds eviga rådslut. Men vi har ingen tillåtelse att gå utöver Skriftens tydliga ord. Därför måste vi ta avstånd från de kyrkofäder som proklamerade obibliska och spekulativa teorier.