Appell av Sean Ureña
Församlingen föddes missionerande, den föddes förökande sig själv. Den föddes vittnande om Guds kraft och fullgörande uppdraget. Dessa saker höll dem enade i gemenskapen – en missionerande församling med ett uppdrag: att predika budskapet.
Grunden för all enhet är Jesus. Jesus är kärlekens källa, ja han är kärleken själv. Om vi vill att församlingen ska vara en riktig och verklig erfarenhet behöver vi en levande upplevelse och gemenskap med Jesus. Resultatet av gemenskapen med Jesus är enhet. Varje lem reflekterar Jesu karaktär – en frukt av denna enhet och gemenskap. Egoism och stolthet bryts ned och vi lär oss att leva tillsammans, hjälpa varandra och närma oss varandra.
Om vi säger att vi har gemenskap med Jesus måste vi vara försiktiga så att denna gemenskap inte är något mystiskt eller teoretiskt. Gemenskapen med Jesus är något mer, den är levande. Vi får söka Jesus varje dag genom bönen, genom studiet av Ordet, och predika budskapet för att föra människor till Jesus. Dessa saker håller liv i vår gemenskap med Jesus för då har vi samma mål.
Vi ska läsa i Apostlagärningarna kapitel 1:12-14:
– Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder.
I de här verserna kan vi se vad lärjungarna gjorde eftermiddagen efter att Jesus hade stigit upp till himmelen. Det står att de återvände till Jerusalem från Oljeberget, en sträcka på ungefär en kilometer. I den här enkla beskrivningen är det något som händer, här finns det ett extraordinärt budskap. Det står att lärjungarna återvände till Jerusalem. Jerusalem representerade för dem tragiska händelser där de fattat felaktiga beslut, där de hade misslyckats. Det var där de övergav Jesus, bedrog och svek honom. Det var där de diskuterat med varandra om vem som var den störste. Där hade Jesus försökt lära dem att utan den helige Ande så kunde de omöjligt fullgöra missionsuppdraget. Att återvända till Jerusalem, var för dem därför att konfrontera det som låg bakom och börja på nytt.
De återvände till Jerusalem trots smärtsamma erfarenheter. De gick upp till Övre salen och bad endräktigt. Även kvinnorna, Jesu mor och hans bröder. Här kan vi observera att bönen är en enhetsfaktor. Det var ett resultat av att de var församlade där, de bad och ropade till Gud outtröttligt. Och det är klart att det inte kan finnas enhet i församlingen om inte varje man och kvinna är en bönemänniska. Om vi känner någon i församlingen som vi inte tycker om, då är det första vi bör göra att be för den personen, och be för oss själva att Gud ska ta bort den här negativa energin och känslan och istället lägga ned kärlek i oss.
De tillbringade dagar i Övre salen och ropade efter den helige Ande, eftersom Jesus hade sagt att de inte skulle försöka påbörja sitt uppdrag innan de fått Hjälparen.
Apostlagärningarna kapitel 2:1-4:
– När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
Det här uttrycket ”alla var samlade” är intressant. De bad tillsammans därför att alla behövde kraften för att fullborda uppdraget. Och vad hände? Helt plötsligt kom ett dån som från en våldsam storm och det fyllde hela huset. Det var en extraordinär demonstration av kraften från Gud. Det står i texten att tungor som av eld visade sig för dem, och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Inte bara några, utan alla. Alla fick ta emot den Helige Ande eftersom alla hade önskan om att få fullborda uppdraget. Alla sökte Gud i bön. Alla studerade skrifterna. Alla ville samma sak. Det var inte så att några satt där och tänkte: ”Okej, vi stänger våra ögon nu och ber för att alla andra gör så.” Nej, var och en personligen hade det här behovet. De hade hört Guds Ord, de hade hört Jesu löften då han sa: ”Be och du ska få.” Alla tog emot tungomålstalet. Det står att de talade olika språk ”allteftersom Anden ingav dem att tala”.
Vid Babels torn förbistrade Gud folkens språk. Vi kan ju säga att de på ett sätt mottog en gåva, men det var för att separera dem i de fyra väderstrecken. Tungomålstalandets gåva däremot, som folket fick motta på pingstdagen utrustade dem i Kristus för att kunna uppfylla Guds bud. Det var en manifestation med avsikt att ena dem, inte enbart fysiskt, utan även andligt. Vi behöver inte vara tillsammans fysiskt för att vara enade. Vi kan vara i olika länder och enade genom den helige Ande i Ordet, enade i bönen. Det spelar ingen roll vilken plats vi är på när vi ber till Gud eller när vi studerar hans ord. När vi erfar behovet att predika budskapet, är vi enade var vi än är. Om vi förlorar visionen, kanske vi istället enar oss runt mänskliga teorier, börjar diskutera olika teman som är mycket annorlunda än Guds planer. Det leder oss till att söka lösningar från världen, saker som går tvärtemot Guds vilja och den avsikt som han har.
På pingstdagen stod Petrus upp och efter en enda predikan var det 3000 personer som tog emot Jesus som Frälsare. Vi ska läsa de verserna.
Apostlagärningarna 2:41-42:
– De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.
Det står att de var troget tillsammans runt läran – Guds ord. De var troget där, och det utvecklade en ömsesidig gemenskap tillsammans, bedjande och studerande Guds ord.
I vers 43 och 44 läser vi:
– Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt.
Folket såg de under som apostlarna gjorde, och kom och förenade sig med församlingen. Det säger oss att församlingen föddes missionerande, den föddes förökande sig själv. Den föddes, vittnande om Guds kraft, och fullgörande uppdraget. Detta höll dem enade i gemenskapen. Det var en missionerande församling med ett uppdrag: att predika budskapet. Det spelar ingen roll när stenarna haglade, man blev slagen – svärd, fängelse, förföljelse. Jesus har gett mig ett uppdrag. Han har gett mig sin kraft, han har gett mig sin helige Ande. Nu fortsätter vi bara och fullgör uppdraget som han har gett oss.
I vers 47 står det så här:
– De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
I den här versen ser vi den genuina tillväxt som fanns i församlingen. Församlingen lovade Gud och de var omtyckta av allt folket. De använde Kristi metod, alltså den metod som Kristus själv använde, den enda metod som kan hjälpa oss att dra människor till honom. Jesus kom till människorna som han ville hjälpa. Det står om apostlarna att de också gjorde så. De hjälpte människor, de visade sympati för syndarna. De hjälpte dem lösa sina problem och vann människors förtroende. På samma sätt som Jesus sa de: ”Följ mig.” Apostlarna använde den här metoden, och församlingen växte med dem som blev frälsta. Att predika evangeliet är väldigt enkelt. Det är bara att använda Jesu metod, apostlarnas metod, det gäller att förmedla kärlek till folket. Att räcka ut sin hand till dem, vinna förtroende och sedan dra in dem i kärlekens rike. Guds rike.
Nu ska vi tala om generositet som en faktor i enheten i församlingen.
I andra Korintierbrevet 9:6 säger Paulus:
– Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt.
De här orden lämnade Paulus till korintierna. Han påminner om samma princip som han presenterat för efesierna, i Apostlagärningarna 20:35:
– I allt har jag visat er att man så ska arbeta och ta hand om de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv har sagt: Det är saligare att ge än att ta.
Det är saligare att ge än att ta. Uppenbarligen var detta ett begrepp som Jesus använde konstant, och ibland använder även vi det, men tyvärr mer som en fras och ett talesätt; någonting som vi bara säger men inte praktiserar.
Salig är att vara lycklig. Det betyder att du och jag blir lyckligare av att ge när vi delar med oss lekamligt och andligt; då vi ger till andra av detta som Gud har gett oss. Nyckeln till att det här konceptet som bibeln talar om ska fungera i våra liv, är att vara i gemenskap med Gud. Du personligen och jag personligen.
Om du avlägsnar dig från Gud så kommer du att vara i en separerad församling utan enhet. Om du inte har ett liv i gemenskap med Gud och Jesus, då blir resultatet att du hamnar fel, andligt sett. Du kommer att befinna dig i en mycket svår situation och kommer att vara förlamad, andligt sett. Du kommer att bli förblindad utan att kunna se vad Gud vill med ditt liv och du kommer inte att kunna förstå hans ord och känna behov av att bedja. Du kommer inte ha behov och längtan efter att gå ut och predika. Allt detta som ett resultat av ett liv separerat från Gud – i församlingen men skild från Gud.
Men när vi söker Gud och närmar oss honom, kommer hjärtats tomma begär att försvinna. Då kommer istället generositeten att ta plats; behovet av att kunna dela med sig till andra. Då vill vi hjälpa, då vill vi bedja och studera hans ord. Då vill lyssna till hans ord och praktisera det. Då vill vi vara allt närmare Jesus!
Det är lätt att prata och skriva om enhet, eller att läsa en artikel om enhet. Men det kommer aldrig att finnas någon verklig enhet förrän vi återvänder till Gud. Du måste vilja. Du måste önska. Vill du ha den helige Ande? Han finns tillgänglig. Men du måste vilja. Du måste vilja tjäna Gud. Då blir det kristna livet ett verkligt liv, ett liv som vittnar om Guds makt och kraft. Anden vill hjälpa församlingen att fungera i en erfarenhet av liv. Han vill. Men du och jag måste också vilja. n