Analys av Emanuel Johansson
Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en maria-staty, den börjar med en förändrad hjärteinställning.
Historien bär många vittnesbörd om människor som för Guds Ords skull blivit förföljda. Människor som fått möta Gud och inte dragit sig för konsekvenserna av att leva ut sin tro. Tron på Jesus och på Bibeln som Guds ord har många gånger inneburit ett martyrium.
De förföljda är oftast enkla människor utan möjlighet att försvara sig mot sina förföljare. Förföljaren i sin tur är stor, innehar makt och rikedom. Från den tidiga martyrhistorien så var förföljaren ett gudlöst imperium som krävde människors underkastelse. Att inte ge kejsaren eller någon annan avgud sin tillbedjan kunde innebära dödsstraff. Så långt är det enkelt, ont mot gott, hedniskt mot det kristna. Lite svårare blir det senare när förföljaren har bytt skepnad, men mönstret känns igen. Ett imperium styrd av en ofelbar person med stora tillgångar, maktmedel, rikedomar och undersåtar. Påven med den katolska kyrkan krävde människors underkastelse. Otaliga är de historiska exempel där kyrkan utstött, förföljt och dödat.
Hur kunde det gå så snett? Hur kunde den förföljda bli förföljaren?
Det är stor skillnad mellan den skara som följde efter Jesus, det liv och det verk de utförde och den förstatligade maktapparat den katolska kyrkan kom att bli. När Jesus blev förhörd av Pilatus strax före sin död på korset nämner han en sanning som ger ljus över situationen. Han säger:
-Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen. (Joh 18:36)
Guds rike är där Jesus är Herre. Hans folk är ett avskilt folk, ett från världsliga förpliktelser och symbioser fritt folk. Ett folk i ständig konfrontation med världens rike. Ett folk utan oheliga allianser. Men när kyrkan allierar sig med världen förändras den i grund och kan mycket väl bli en förföljare. Den fria församlingen har alltid stått i kontrast till de religiösa institutionerna i tjänst för stat och värld. Så var det på Jesu tid när de religiösa gick i täten för motståndet mot Jesus. Så var det när kyrkan införlivades i det romerska imperiet och kristendomen som religion blev ett maktmedel över folken samtidigt som de som inte underkastade sig förföljdes. Vi ser det i 1700-talets martyrhistoria, i 1800-talets väckelserörelser och ända fram till 1900 talets början där stat och kyrka hand i hand förföljde den fria församlingen.
När vi idag betraktar den katolska kyrkan ser vi en traderad tro som förändrats till oigenkännlighet. Mariadyrkan och helgondyrkan, sakrament, riter och liturgi, en materialiserad trosutövning som skymmer det enkla evangeliet. Avstegen från evangeliets sanning är allvarlig och har skett steg för steg, men orsaken och det stora avsteget var alliansen med världen.
Idag pågår en återkatolicering i Sverige. Det är omodernt att påminna om väckelsehistorien och kyrkans mörka roll som förföljare. Det är nya tider nu, inga martyrbål brinner i Europa idag. Ja, det är fredstider i kristenheten och allianser bildas till höger och vänster. Väckelsekristna rörelser som för länge sedan har gjort upp med katolicismen rättar in sig i tåget mot Rom, men avsteget skedde inte direkt. Innan inriktningen mot Rom var antagen har vi i Sverige fått se hur fria väckelsekristna församlingar allierat sig med världen. En rörelse som vuxit sig stor, och som innehar numerär och resurser, ser möjligheterna och frestas att träda in på världens spelplan i politik och andra mänskliga maktdemonstrationer. Men, att Jesu tjänare inte kämpade för hans befrielse berodde dock inte på bristande resurser. Kampen var en annan. Ambitionen kanske har varit att genomsyra samhället med kristen etik och moral. Detta har inte lyckats, istället ser vi kyrkor som väl kan serva samhället med religiösa tjänster, tillhandahålla kultur och underhållning, men som inte längre representerar ett annat rike.
Katoliceringen i svensk kristenhet började alltså långt innan Ulf Ekman började tala om nådamedlen i sakramenten, Maria som evig jungfru och så vidare. När församlingsliv inte är en livsstil utan ett fritidsintresse och kyrkan bara blivit ett trevligt inslag i livet istället för en kamp på liv och död, och kampen har fallit till att handla om jord och värld, då är Rom närmare än man anar.
Se på henne, vilket inflytande, vilken prakt, vilken styrka, och trots allt står hon för den kristna etiken som vi förgäves försökt genomsyra vårt samhälle med. Hennes famn är öppen för en vilsen kristenhet. Tillsammans med sina döttrar skall hon ha inflytande över kungar och stormän när folk dricker sig druckna av hennes vin. Du som läser Bibeln känner igen beskrivningen av skökan i uppenbarelseboken. Min förhoppning är att parallellerna med det vi ser i vår tid är så tydliga att jag inte behöver dra slutsatserna åt dig. I Matt 24 läser vi om husbondens tjänare som börjar dricka med de som är druckna. Den osunda och oheliga gemenskapen har sin grund i en förändrad hjärteinställning; ”Min herre kommer inte så snart”.
Kallelsen är att predika ett enkelt och klart evangelium, men allt för många har gett sig hän åt den förföriska ekumeniken som med sina band och förpliktelser till höger och vänster förvanskar budskapet.
Var är den fria församlingen idag? Var finns de som ser nödvändigheten av att bryta upp och dra ut? Låt oss ta Bibelns uppmaning om att gå ut till Jesus utanför lägret på allvar.
I år firar Midnattsropet 50 år. Under lika lång tid har tidningen varnat för ekumeniken och katolicismen. Själv kommer jag ihåg hur Arne Imsen på 90-talet varnade för katolicismen. En mötesserie annonserade han ämnet ”Primitiv väckelseförsamling eller katolsk kulturkyrka”. En annan gång hade Benny Hinn varit på besök i Uppsala, Livets Ord. Arne Imsen uppmärksammade hur Benny Hinn talade om att alla katolska kyrkor öppnats för honom, detta efter ett besök hos påven i Rom. Arne menade att detta på ett särskilt sätt visade vart det bar hän.
Många hånade honom och viftade bort varningssignalerna.
Idag är situationen mer uppenbar. För en tid sedan hölls en konferens i Stockholm anordnad av Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige i samverkan med Stockholms katolska stift och S:ta Clara kyrka. Med Ulf Ekman och den katolske biskopen Arborelius som framskjutna talare kunde vi bevittna hur katolicismen vinner mark. Språket handlar om fred och förståelse. Men räkna med att de som inte sätter sig på det ekumeniska skeppet mot Rom kommer att få uppleva förföljelse. Påven med den katolska kyrkan kräver fortfarande människors och församlingars underkastelse.
Är man med i Maranataförsamlingen, läser Midnattsropet eller bara håller sig borta från allt vad ekumenik heter är det lätt att luta sig tillbaka i betraktarens stol. Se upp! Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en mariastaty, den börjar med en förändrad hjärteinställning. Var har vi vårt hjärta? Vad kämpar vi för? Vad lever vi för? Jesus sa:
”-Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!”
Hör du signalen?
-Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.