Vittnesbörd av Jyrki Ilmaire Hiltunen
Jag tänker läsa litet ur Fil 2:1-8. Sen ska jag berätta om varför jag är här igen, och sedan ska jag berätta om min frälsningsupplevelse och väg.
-Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.
Förra året vid den här tiden satt jag hemma och kände mig ganska ensam. Jag surfade runt och hamnade bland annat på Maranatas hemsida på nätet, och fick se att det skulle vara en agapemåltid här en lördag. Då ringde jag och frågade om det gick bra att jag kom. Det gjorde det, och jag åkte hit från Köping och kände mig kanske inte riktigt hemma till att börja med, när jag stod utanför och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Men när väl måltiden satte igång så var det en fantastisk upplevelse! Jag har berättat det många gånger i mina hemtrakter sedan. Vissa gånger omnämns ju Maranata i negativ bemärkelse. Jag har alltid sagt att det jag upplevde här den agapemåltiden var det härligaste jag har upplevt under mitt liv som kristen. Det var så fantastiskt. Vi som satt vid bordet var alla olika människor, men ändå var vi syskon i Herren och den här kärleken som Gud lagt i våra hjärtan, den flödade. Det var så underbart att vi fick dela våra liv med varandra och den här glädjen att komma tillsammans – ja, det var fantastiskt otroligt. Det går inte sätta ord på det, man måste få uppleva det själv. Då ville jag gärna komma hit idag igen och uppleva detta.
Kanske jag skulle ha kommit tidigare, men jag drabbades av en hjärnblödning förra sommaren. Det har varit svårt, jag har inte fått köra bil och det har varit tufft. Men nu får jag köra igen. Det har varit tungt på många sätt att orka och komma iväg. Jag har haft en otrolig tröst i Herren och hans löften. Sjukvårdspersonal på rehabteam har varit förundrade över att jag varit så lycklig och till freds med livet trots att jag drabbades av den här hjärnblödningen. Fastän jag har kanske bara fem procent av min normala generella förmåga i ork och duglighet, så har jag ändå känt mig lika lycklig som före blödningen egentligen. Jag tycker ändå att jag någonstans har faktiskt kunnat vara lika glad, för det viktigaste i livet har jag ändå, vare sig jag haft hjärnblödning eller inte.
Jag ska berätta litet om min frälsningsväg och upplevelse. För fyra-fem år sedan studerade jag i Uppsala på psykologprogrammet. På den tiden hade jag ett enormt bekräftelsebehov. När man har en dålig självkänsla försöker man få andras gillande och uppskattning på olika sätt. Ett sätt är att försöka vara rolig. När man får folk att skratta, så att de tycker att man är kvick, då mår man bättre för stunden. Jag hade fått för mig att jag skulle lära mig några käcka bibelcitat som jag skulle raljera med. Jag var inte troende på den tiden. Jag hade ett nytt testamente jag fått 1983 av Gideoniterna i skolan. Jag började titta i det, och läste: ”Döm inte för att inte bli dömd, för med den dom du dömer andra, ska du dömas”. Ett annat citat var ”varför ser du flisan i din broders öga, och inte bjälken i ditt eget”. Ja, jag lärde mig de här citaten utantill, och något fler också. Så tänkte jag att jag vid något tillfälle skulle göra mig lustig med de här bibelorden.
I min utbildning hade jag och några kamrater ett framförande i klassen. Min klasskompis stod bredvid mig och höll sitt anförande. Så var det någon i klassen som anmärkte på något hon sagt. Då drämde jag till med: ”Varför ser du flisan i din systers öga när du inte ser bjälken i ditt eget. Hycklare där!” Och alla skrattade, och tyckte att jag var jättefyndig. Det där tyckte jag ju var bra, och tänkte att jag skulle lära mig några flera bibelord som jag kunde raljera med och få några slags bekräftelsepoäng på. Så jag for hem igen och läste i bibeln. Men vad som hände var att det blev inga fler tillfällen att raljera med bibeln. Vad som skedde, var att jag började haja till inför vad som stod i bibeln. Någonstans började jag reflektera. Vad är det som står här? Det här är något jag aldrig stött på. Den här typen av texter och budskap. Jag började inse att om jag kunde mer tillägna mig och vara så här, skulle jag vara en lyckligare människa. Också andra i min närhet skulle bli lyckligare om jag kunde vara på det här sättet. Jag möttes av ett otroligt kärleksbudskap. Det är ju ett sätt att vara som är helt motsatt det jag varit innan, och det som verkar vara gängse norm i världen. Den här själviskheten, att sätta sig själv först och sedan tänka på andra. Och tänker man på andra så är det bara i den mån man själv får någon slags ”kredit” för det.
Jag började allt mer och mer läsa Nya Testamentet som ett rättesnöre. Jag tänkte: jag vill ju vara så här! Men det funkade ändå inte. Det går inte för mig i egen kraft vara så. Sedan kom mitt liv till en punkt då jag tänkte till. Jag är nästan fyrtio år, mitt liv har blivit en fullständig katastrof, det har gått totalt i kras. Jag hamnade i en förkrosselse, en syndanöd. Mitt liv hade blivit bara elände, och jag hade själv orsakat det, egentligen. Då bad jag för första gången en riktigt uppriktig bön om att Jesus skulle bli min Herre. Jag sa: -Jesus, om du finns, nu vill jag att du blir min Herre. Jag vill inte längre vara min egen herre. Jag har varit det i fyrtio år nästan, jag har läst alla möjliga böcker om allt möjligt här på jorden, men det blir mer och mer elände. Ju mer jag försöker styra och manipulera mig själv och andra så det ska vara som jag vill, dess sämre blir det bara. Så jag sa: Jesus, om du finns – nu får du ta över!
Det här var i en pingstkyrka i Köping, det kom fram folk och såg att jag var förkrossad och grät. Jag stod upp där och bad. Kanske någon timme efter mötet, satt jag ute på stan och fikade tillsammans med en icke troende kamrat. Medan vi pratade om livet där, så började jag kasta in citat från Nya Testamentet som jag lärt mig. Helt plötsligt blev bibelns ord så levande för mig där jag satt. Jag kände: men det är ju sant! Det är inte klokt det här! Min kompis tyckte jag skulle dämpa mig litet, och jag tänkte: vad är det med mig? Vad är det som händer? Varför är Ordet så levande för mig? Någon timme efter det där, kände jag helt plötsligt en sån lycka som jag aldrig känt i hela mitt liv. Det var en lycka som inte är av denna värld. Och jag tänkte: har jag nu blivit tokig, så spelar det ingen roll. För så här lycklig har jag aldrig varit, och får jag vara så här lycklig resten av mitt liv, så spelar det ingen roll om folk kallar mig för knäpp, för en sån här lycka har jag aldrig förr i mitt liv upplevt. Jag var utbildad psykolog och vet en del om psykoser och så, men jag hade aldrig upplevt en sådan lycka. Senare på kvällen upplevde jag en sån värme i mitt bröst. En kärlekseld och värme. Och då tänkte jag: men vad är det som händer med mig? Det här är ju inte klokt! Jag kände en sådan kärleksvärme för hela världen. Jag hade läst så litet om kristen tro, så jag visste inte, men jag undrade: är det här den helige Ande, den här värmen jag nu har i bröstet? Jag vet inte, men allt är så konstigt. Och jag kände en sådan kärlek till hela världen och till alla människor.
Dagen efter på mitt jobb hade jag fortfarande kvar den här underbara värmen i mitt bröst. Innan dess hade jag varit förkrossad, och vred mig i ångest och plågor. Så eländigt var livet. Och nu upplevde jag den här otroliga lyckokänslan. Det var nästan så att jag blev litet högmodig. Ska jag nu få vara så här lycklig hela livet! Det finns så många människor som har svåra problem, och här får jag gå och vara så otroligt lycklig! Jag kände mig utvald, och blev nästan litet högmodig. Tänk att jag får vara så här lycklig resten av livet. Men vid lunchtiden ebbade den här känslan faktiskt ut. Och jag tänkte: hjälp, vad har jag gjort? Har jag förspillt det här, har jag gjort något så att min lycka försvann? Men konstigt nog blev jag strax lugnad. På något konstigt sätt var det ändå inte som det var innan. Något nytt har hänt, det kommer inte att bli så eländigt som jag hade det förut.
Och mycket riktigt är det så. Faktiskt är det så att fastän den otroliga lyckokänslan och värmen lämnade mig, så hade ändå något nytt kommit. Jag var inte samma människa längre. Det märkte jag inte minst i jobbet. Jag jobbade på ett ungdomshem bland unga killar som trasslat till det för sig själva och andra. Jag hade psykologsamtal med dem, och filmade dem för att min handledare skulle kunna bedöma dem, för jag var under legitimationsgrundande tjänstgöringen efter utbildningen. I mina samtal efter denna upplevelse, hade jag något helt annat att ge. Inte i kraft av mig själv, men helt plötsligt började dessa samtal ha värde för killarna. Fram till dess hade de varit utan värde, men nu hade jag en ny kraft med vars hjälp jag kunde hjälpa! Men när min handledare fick ta del av de här samtalen, som kom efter denna min upplevelse, märker jag att han spänner sig. Han märker att de här samtalen är helt annorlunda mot dem jag hade veckan innan. Han skruvade besvärat på sig, och att han inte gillade det, märkte jag på hans kroppsspråk. När han tittat färdigt, så frågade han: -Vad har det tagit åt dig? Du är ju plötsligt helt förbytt! Då sa jag: -Jag hör att det inte är i någon positiv anda du säger det där, men jag ska tala om för dig att det är första gången de där samtalen verkligen börjar ge något åt människorna jag träffar. Förut har de inte gett något, sa jag frimodigt. Han kunde faktiskt inte säga mot, för han såg min beslutsamhet där. Och det hände att jag hade några otroliga samtal med de här killarna för att jag hade blivit löst och hade fått något nytt i mig så kunde jag ge något som hade värde.
Man blir inte fullkomlig för att man fått uppleva pånyttfödelsen. Det går fortfarande si och så i livet, men ändå finns Jesus där och visar vägen och håller en och puttar en in på den rätta banan och manar ens hjärta. Och sanningens Ande, den helige Ande är en otrolig gåva jag har fått ta emot. Om någon skrev om den för två tusen år sedan, tre hundra år sen eller trettio år sedan så när man läser om andras frälsningsupplevelse, känner man igen den och förnimmer i sin egen ande samma sak. Den här frälsningsupplevelsen är ju densamma. Det är så otroligt, så högst påtagligt. Man behöver inte bevisa Guds existens, vi har alla upplevt och erfarit honom. Det är ju bevis nog. De bevis man tänker på i den vanliga världen är inte så relevanta i det här sammanhanget. Vi har ju upplevt Jesus, och det jag upplevde tror jag aldrig kan lämna mig. Gud välsigne er!