Av Arne Imsen (1974)
Det judiska folket var i babylonisk fångenskap i sjuttio år. Det var ett enat folk som levde under deportationens ok som främlingar i ett jätterike.
Till en början omärkligt men efter hand alltmer, inträffade något som brutalt splittrade folket i två grupper. Många vände sig bort från sitt enkla livsmönster, som var en frukt av deras tro. I stället skaffade man sig en ny livsgrund, komfortabel och materiellt rik, i det babyloniska välfärdssamhället.
Men det fanns några som behöll den vision som Gud gett dem. Det fanns några som höll sig avskilda och opåverkade och inte rubbades i sin fasta tro. Det fanns några som väntade på att Gud åter skulle kalla dem.
Efter sjuttio år talar Gud. Han kallar sitt folk att återvända till sitt hemland och bygga upp det som blivit nedtrampat och förstört, och att bygga ett tempel och vara hans folk på den plats, som är deras.
Men vilka är det som hör den klara ordern om att återvända hem? Det är inte välfärdsfolket, de som sålt sin vision för att vinna andra fördelar.
Det är det avskilda folket, de som hela tiden haft blicken riktad mot det som gällt för dem i alla tider och alla sammanhang: att Gud är med sitt folk och att han ser till dem i prövningens tid och att när tiden är inne så ljuder hans röst. Är vi då beredda så lyssnar vi. Lyssnar vi inte måste Gud tillgripa andra metoder.
Esters bok handlar om ett folk som är livshotat och som genom olika anslag är nära att utrotas. Det är inga tillfälligheter att så sker, det är en intelligent komplott för att driva ett folk att lämna jorden i djupaste förödmjukelse och förnedring.
Men bland folket finns några nyckelpersoner. De är inte många. Men de för folket till räddning. Folket fördes bort och var i babylonisk fångenskap i 70 år. När de sjuttio åren var gångna återvände en skara till Israel och Jerusalem. Men det var ingen stor skara, därför att de flesta judar i den andra generationen av de deporterade var assimilerade i Babylon. När Koresediktet ljöd om att judarna fick återvända till Jerusalem, fick det inget bifall bland de assimilerade.
Vi läser om den väldiga hänförelse som återtåget startade med. Det var en inspirerad stämning och entusiasm bland dem, det ser vi i de psalmer som nedtecknades. Så här tonar psalm 126:
”När Herren åter upprättade Sion, då voro vi som drömmande. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel, då sade man bland hedningarna: Herren har gjort stora ting med oss, däröver voro vi glada, Herre, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet. De som så med tårar skola skörda med jubel. De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde, de komma åter med jubel och bära sina kärvar.”
De återvändande drog hem till Jerusalem och de heliga platserna. Där mötte de förödelse och spillrorna av ett nedrivet tempel. Men Gud hade gett dem en vision och de såg framför sig hur dessa platser skulle renas, husen byggas upp och murar resas. Ty det folk som Gud hade kallat skulle på nytt bli ett heligt och för Gud avskilt folk. Det här var en entusiasm som främst grep de äldre, därför att de hade nära och personliga kontakter med hemlandet, med de heliga platserna och med gudstjänsten på israelitiskt område.
När de första åtgärderna för återuppbyggnadsarbetet var gjorda, höll man en högtidsfest. Då hade inga överväldigande ting uträttats. Men de gamla såg och upplevde det som formades, på ett särskilt sätt, därför att de hade sett hur det en gång var.
Den här situationen åskådliggörs utomordentligt i Esra 3:11- 13:
”Och de sjöngo under lov och tack till Herren, därför att han är god och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel. Och allt folket jublade högt till Herrens lov, därför att grunden till Herrens hus var lagd. Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamle, som hade sett det förra huset, gräto högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus, många åter jublade och voro så glada, att de ropade med hög röst. Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt, ty folket ropade så högt, att ljudet därav hördes vida omkring.”
Det här folket som återvände till hemlandet, de hade kampanda och segerförvissning och en disciplin av helt särskilt slag. Vi läser i Esra om prövningar som de fick genomgå och att det kom en period när arbetet på templet stod stilla i femton år.
Men när profeternas röster ljuder, så går de åter till arbetet. Och det visar sig att det här folket är redo att offra allt för att tjäna Gud. Man är redo att ge allt för sin tro, för sitt folk och för återuppbyggnaden av de heliga platserna. De assimilerade, de som sugits upp av Babylon och den kultur som det representerade, de hade helt andra erfarenheter. De hade fångats i materialism, och de hade hittat en komfortabel livsstil som de inte ville förlora. De kunde inte tänka sig att återvända till hemlandet för att bli nybyggare, därför att här i främmande land hade de skaffat sig en grund och en framtid, för dem fanns ingen ny början.
Men tiderna förändrades och så skedde också för dessa kvarstannade judar. Det kom andra regenter och det blev andra edikt och påbud. Det blev svårigheter av helt oväntat slag.
Vi möter här en helt annan ande. Någonting oerhört hade inträffat, någonting som nästan helt och hållet förändrat ett folks umgänge med Gud.
Det finns någonting förseglat över Esters bok. Gud nämns inte en enda gång. Det tillbedjande gudsfolket är borta. Kvar är de som fångats av det babyloniska rikets härlighet och assimilerats. Esters bok vittnar om en helt annan ande och många ting tyder på att det babyloniska rikets väsen, världsrikets väsen, hade blivit så ett med det här folket att det bara återstod några små reminiscenser, bara några kvardröjande detaljer utav fädernas Gud.
Men Gud vill väcka upp. Han vill förnya och vederkvicka och stärka. Han vill väcka till liv så att hans folk inte blir missmodiga och i missmod låter arbetet på Guds verk ligga nere. Gud vill förnya de gamla, som sett grunden läggas. Han vill ge dem vision så att de förstår att det inte bara är grunden som skall läggas. Hela huset skall föras upp, och murarna skall återställas. Gud söker också de ljumma, men där i de ljumma kretsarna är läget annorlunda. Där kan inte Gud tala till öppna hjärtan. Men också där finns nyckelpersoner. De har inte mycket av den ursprungliga gudstron, men det finns en anknytningspunkt som Gud kan använda sig av.
Gud tillåter inte att hans planer slås sönder. Gud tillåter inte att fienderna triumferar. Ty det är inte din och min ära det gäller och det är inte människors ära det gäller. Det är fråga om Guds ära och han kommer själv att se till att det han har sagt, det kommer att ske, att det sker så som han har sagt med sitt eget folk, och att det går som han har sagt med de världsriken som reser sig upp emot Guds verk.
I Persien fanns det några nyckelpersoner som hade fått nyckelplatser utan någon som helst egen förtjänst. Här möter vi Ester.Hon hade inte gjort någonting för att få den plats hon hade vid konungens sida, utan alla de ting som förde henne dit fick hon som gåvor i födseln.
Här möter vi även Mordokai, som är Esters farbror och fosterfar. Han är en mänsklig man. Han hade sin plats i konungens port och där tjänade han troget. Han blev en dag vittne till att två av konungens statsråd hade planer på att lägga hand på konungen. Han rapporterade det här lojalt till Ester, som då var drottning, och hon framförde det här till konungen. Resultatet blev att hotet från hovmännen undanröjdes. De två männen Bigetas och Teres, röjdes ur vägen, de upphängdes på trä, eftersom man fann att det som Mordokai vittnat om, var sant.
Vi ser att Mordokai skötte sin tjänst lojalt. Han invecklade sig aldrig i någon spion- eller agentverksamhet eller något slag av uppviglande verksamhet. Här möter vi ett drag som gått i arv från den miljö som han växte upp i. Han hade lärt av sina fäder att alltid vara lojal. Av dem hade han också lärt sig något annat. Det var att aldrig böja knä eller tillbedja någon människa.
Därför var Mordokai lojal så länge han såg att det var rätt. Men när det utfärdades ett edikt om att alla skulle tillbedja konungens närmaste man Haman, då sade han nej.
Det här läser vi i Ester 3:2-4:
”Och alla konungens tjänare, som voro i konungens port, böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom. Då sade konungens tjänare, son voro i konungens port, till Mordokai: Varför överträder du konungens bud? Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han lyssnade till dem, berättade de det för Haman för att se, om Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för dem att han var jude.”
Här ser vi att någonting skett som tvingat fram ett avgörande. Mordokai protesterade och följde sin övertygelse, sin tro. Han vägrade tillbedja någon annan än Gud, och för den tron och den ståndpunkten var han redo att offra sin tjänst. Men inte bara sin tjänst utan också sitt liv. Vi ser här någonting som fanns inuti, någonting som han bar inombords. I det avgörande ögonblicket, markerade detta en skiljemur mellan honom och människorna omkring honom, och det var hans tro på Gud. Han levde i en sekulariserad miljö, och han var själv sekulariserad, men här visade det sig var han hade sin förtröstan och sin tro, att den fanns där och den var avgörande.
Det kommer en kallelsens prövotid för de brinnande. Den kommer ingen undan. Det kommer också en kallelsens prövotid för de ljumma och för de sekulariserade. Han ställer dem inför avgöranden, och tvingar dem till beslut och handling, därför att han har omsorg om var och en och därför att han vill frälsa varje människa från det som binder och hindrar.
Det kommer en sådan. uppgörelse. Vi läser i Ester 3:8-13 om hur hela kolonin i Persien hamnar i en krissituation:
”Och Haman sade till konung Ahasveros: Här finns ett folk, som bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och de göra icke efter konungens lagar, därför är det icke konungen värdigt att låta dem vara. Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar. Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agatiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra, såsom du finner för gott. Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros namn utfärdades skrivelsen, och den beseglades med konungens ring. Sedan kringsändes med ilbud brev till alla konungens hövdingdömen att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring.”
Vi kastas ständigt in i nya situationer, svårigheter och problem. Vi möter kamp och nöd och vånda. Då är det viktigt att vi förstår vilka möjligheter att tjäna Gud vi har, när den ena eller andra svårigheten kommer. Då gäller det att inte bli bedragen och falla i missmod och förskräckelse eller att hamna i fruktan, utan då gäller det att gå inför Gud, så att han får ge oss svaret och lösningen och stärka oss.
Det var det man gjorde, när det här ohyggliga påbudet kom till kännedom i kolonin. Man gick inför Gud i åkallan och bön. Folket mötte den här situationen med ett radikalt och riktigt svar. När påbudet gick från provins till provins, gick folket in i bön.
Ibland känner vi oss utlämnade. Vi tror att vi är på en olycksväg, när det i själva verket är så, att Gud vill föra oss in i en djupare gemenskap med honom, när han vill lära oss att förtrösta på honom och vända oss till honom i bön.
Men den kamp som vi är införsatta i är inte i första hand en kamp för vår existens här på jorden. Den gäller inte i första hand vår komfort eller vårt livsutrymme, utan det är en kamp mot ondskans andemakter. Vad vi var och en måste nå fram till, det är en fridlyst plats inom oss, dit dessa makter inte kan nå.
När Mordokai fick veta vilka åtgärder konungen vidtagit, rev han sönder sina kläder. Men inte nog med det:
”När Mordokai fick veta allt vad som skett, rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska och gick så ut i staden och uppgav högljudda och bittra klagorop. Och han begav sig till konungens port och stannade framför den, ty in i kungens port fick ingen komma, som var klädd i sorgedräkt” (Est 4:1).
Vi har en bekännelse, och vi säger oss ha en strävan efter gudomliga realiteter. Men är vi inte beredda att visa prov på ödmjukhet, är vi inte redo att gå in i förödmjukelse, då är vi inte heller särskilt uppriktiga i vårt sökande efter Gud. Mordokai rev sönder sina kläder inför folket. Så gick han ut i staden avklädd den yttre värdigheten. Där gick han som ett levande vittnesbörd att han sörjde. Han sörjde inför Gud.
Vad Gud vill åstadkomma i oss är någonting mycket djupare än den yttre bekännelsen. Han nöjer sig inte med, att vi den ena dagen talar till honom och lovsjunger och gläds i tacksägelse, men nästa dag är Andens motståndare. Han vill ge oss ett heligt allvar i våra hjärtan, så att vi klarar de prövningar vi möter och så att vi ser sammanhanget vi befinner oss i. Det är inte våra egna personliga önskemål vi skall se på, utan det gäller Guds folk, församlingen.
Vi måste se det som är församlingens framtid. Gud har gett oss sitt profetiska ord, och vi har tagit del av det. Vi vet att församlingen kan snärjas i världsväsendet och sugas upp av världsordningen. Vi ser omkring oss idag en stor mängd ljumma kristna. Vi ser att huvudparten av kristenheten har fångats upp av världen, och skaffat sig ett världsligt tänkande och ett världsligt livsmönster. Men Gud har gett oss en väg in i kraften och elden. Han har gett oss vapen att väcka upp de sovande och de ljumma.
Mordokais reaktion startade en kedjeverkan. När påbudet gick ut bland de andra judarna solidariserade de sig med Mordokai. Men nu gällde det inte bara solidaritet. Det gällde inte bara livsutrymme. Det gällde liv eller död.
”Och i vart hövdingadöme, dit konungens befallning och påbud kom, blev det stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade, ja, de flesta satte sig i säck och aska” (Est 4:3).
Mordokai hade startat en intensiv bönekampanj. Och när det här sker, att Guds folk börjar bedja, ropa och åkalla, då följer verkningar. Då tar Gud de redskap han kan använda, och då visar det sig att lite varstans finns det anonyma troende, sådana som inte så frimodigt eller öppet har bekänt att de tror på Jesus och lever för Jesus. Det finns nyckelpersoner i varje sammanhang, och när konfrontationen kommer, tvingar den fram dessa människor till avgörande och ställningstagande.
Så står då plötsligt drottning Ester inför detta avgörande, inför avgörandet om sin egen identitet, sin egen härstamning, och vem hon som människa tjänar, och vad den tro som hon bär inom sig egentligen innebär.
Hon får höra om Mordokais öppna sorg inför folket och hur han klätt sig i säck och aska. Och vi läser några verser i Ester 4:4-14:
”När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta för henne, blev drottningen högeligen förskräckt, och hon skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem. Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han gjorde så. När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden framför konungens port, berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom och uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra judarna. Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att han skulle visa Ester den och berätta allt för henne och ålägga henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och söka nåd hos honom för sitt folk. Och Hatak kom och berättade för Ester, vad Mordokai hade sagt. Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga: Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen vet, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen räcker ut mot honom den gyllne spiran till tecken på att han får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att komma till konungen. När man nu berättade för Mordokai, vad Ester hade sagt, sade Mordokai, att man skulle giva Ester detta svar: Tänk icke, att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet, om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?”
I den stunden träder drottning Ester fram ur den anonymitet som hon hade tagit sig, när det inte fanns någon kompromiss kvar längre, utan bara två möjligheter. Antingen följa sin inre övertygelse eller ge vika för omgivningens tryck.
”Då lät Ester giva Mordokai detta svar: Gå åstad och församla alla judar, som finnas i Susan, och hållen fasta för mig. I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammanlunda fasta, därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det ske” (Est 4:16).
Vi har ansvar inte bara för vår egen frälsning. Vi har ansvar också för människor omkring oss. Frågan är om det finns stunder då vi utlämnar våra syskon för att klara vårt eget skinn? Finns det ögonblick när vi sviker då vi borde vara trogna? Gud vill ta oss hem allihop. Och han prövar och väcker oss genom att sätta oss i situationer där vi måste ta ställning. Han sänder någonting i vår väg som är nödvändigt för att hålla oss vakna så att vi inte går under för den världsande som opererar i tiden; utan fullgör uppgiften som hans vittnen, Guds vittnen på jorden och som skapar historia.
Varenda en av oss är en nyckelperson. Gud har placerat dig på en plats och i ett sammanhang. Han har satt dig att fungera bland ett antal människor och att arbeta och tjäna inför ett antal människor. Sviker du, så sviker du inte bara dig själv, utan du sviker många människor. Sviker du, går ett svekets rop ut till människor. Tjänar vi och följer Guds plan, öppnar vi himmelen inte bara för oss själva, men också för många andra.