Ellen, vår kära syster i Herren, har fått hembud. Då Jan Egil och jag flyttade hem till Norge efter några år i Sverige, mötte vi Ellen. Från första stund blev det en speciell kärlek mellan oss.
Vi hade en vision om ett nytestamentligt församlingsliv, och detta vann gensvar i Ellens hjärta. Från Menigheten Pilgrimsfolkets späda begynnelse var Ellen med, och på bönens armar har hon burit väldigt mycket av församlingens liv.
Hon var en bönesjäl, och otaliga är de böner hon har sänt till himmelens Gud. Speciellt barnen och ungdomarna i församlingen låg på hennes hjärta. Hon var så lycklig då hon fick se dem växa upp, och ta sitt ansvar i församlingens liv.
Ett annat fält var missionen. Det var en stor upplevelse för henne då hon vid sin 80-årsdag fick en resa till vårt missionsfält i Rumänien.
Där fick hon se den sociala nöden, och den andliga fattigdomen på nära håll, och detta släppte henne aldrig. Men för Ellen var det otänkbart att bara se nöden, och så resa hem för att glömma. Nej, hon satte igång, och fick andra med sig, med att sticka och väva, sy och baka kakor, och så ordnade hon försäljning, och det var stora medel hon på det sättet skaffade fram till missionsarbetet.
Här i storfamiljsgemenskapen, där Ellen bodde i över 20 år, fick vi stor glädje av hennes arbetsinsatser. Hon tjänade Gud med hela sig, och var alltid villig att ta i där det behövdes.
Hon hade hela livet detta hopp i sig; att Jesus kommer. Hon ville helst uppleva uppryckelsen, inte gå genom död och grav. Men ännu var inte nådatiden slut, och hon fick lägga ned sin vandringsstav, men hon hade sin tröst i detta bibelord:
-Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)
Vi lyser frid över Ellens minne.
Lill Hafsahl