Vittnesbörd av Ilpo Alholm
Jag kom till Sverige när jag var nitton år. Då hade livet börjat bli en katastrof. Missbruket hade kommit in i mitt liv. Jag hade lärt mig att fly in i alkoholen när jag hade det jobbigt. Kriminalitet hade kommit in i mitt liv. Jag hade börjat sitta i fängelse i Finland.
Jag var 17 år då jag satt första gången i fängelse. Jag skulle in en andra gång, men då flydde jag till Sverige med två andra nittonåringar. Vi var tre killar, som inte hade något i Sverige att göra. Men vi kom till Tensta, fick bo i ett källarförråd. Så började livet i Sverige. Ingenting planerat. Vi var som barkbåtar på havet, som vinden kastade hit och dit.
På något sätt hade ondskan fått grepp om mig redan som liten. Synden hade makt över mig. Jag skulle kunna säga mycket om gemenskapens och undervisningens betydelse och att ha trygghet hem-ifrån. Det betyder mycket. När man inte har sådant, är man ett lätt offer för fienden. Den fiende som kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Han lyckades nästan också med mitt liv. Först vill han förnedra en människa totalt, och så vill han klippa livet och föra en ner till avgrunden. Det är hans plan, det är det han jobbar för. Och han kämpar för fullt, det ser vi i samhället. Men Gud vill inte det. Jesus vill inte det. Jesus sa: jag har kommit för att ni ska ha liv och övernog. Inte bara så att man orkar leva med nöd och näppe, utan att man också orkar vara med och hjälpa andra.
Jag kom till Sverige och gick i tio år här som missbrukare. Det är inget att tala om missbruket, alla vet att det är mörker och elände. Jag sökte inte Gud och tänkte inte på Gud. På något sätt fanns inte Gud för mig. Han fanns inte i tankarna. Ibland mötte jag någon som försökte vittna om att man skulle tro på Gud. Men jag trodde på mig själv. Jag behövde inte Gud. Det var ingen bra tro. Jag var 29 år, och då satt jag i fängelse igen, som så många gånger förr under resan.
Jag hade fortsatt förtrösta på droger och var på flykt från mig själv. Jag hade lärt mig att bedöva den ångest min själ hade och den där smärtan som jag bar inom mig. Att fly detta mörker och kaos som fanns i mitt inre. Innedrogerna dämpade allt detta. Man kan säga att det var som medicin, på ett sätt. Jag har full förståelse för folk som super och knarkar, då de inte har mött Jesus och upplevt tryggheten i Gud. Att de bedövar sin ångest och bedrövelse med medicin. Vissa hämtar dem från läkare på ett recept, andra hämtar dem från bolaget, några går till knarklangare. Det är samma sak.
Inget illa om medicin, du förstår vad jag menar. Man kan fly på många olika sätt. I detta sammanhang vill jag i alla fall säga att man skulle slippa skriva många recept om Jesus fick en chans i Sverige. Om människorna fick uppleva syndernas förlåtelse, som bara Jesus kan ge. Man skulle slippa mycket utav ångest, depression och må dåligt, om läkaren istället för att skriva ut de här tabletterna skulle hänvisa till någon mogen själavårdare för den här människan som sitter med sin syndaskuld och ångest. Onödiga tabletter, när doktor Jesus har medicin, syndaförlåtelse!
Jag fick uppleva detta första gången då jag satt i fängelset. Det fanns en andligt mogen kvinna som jobbade där. Hon var frimodig och vågade dela med sig av sin tro. Hon ställde frågan: -Brukar du be någon gång? Då var jag öppen för andligt samtal. Hon sa: -Ilpo, det finns en Gud som älskar dig. Det finns en himmelsk far som kan läka de här såren som plågar dig. Sedan behöver du inte knarket längre. Där började det något nytt. Jag sökte inte Gud, men Gud sökte mig genom den där kvinnan. Jag fick Nya Testamentet och började läsa det. Jag förstod i mitt inre att det här var sant. Att Jesus var Guds son. Han föddes hit till jorden, han levde ett heligt och rent liv här, som inte någon av oss vanliga människor klarar av. Han gav sitt liv som ett offer på korset på Golgata. Han tog våra synder, han dog bort med dem, men Fadern uppväckte honom från de döda. Och jag bara visste i mitt inre att Jesus lever och bad min bön i min ensamhet där i fängelsecellen: -Jesus, förlåt mig! Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. För mig var det ingen mäktig upplevelse känslomässigt. Jag såg inga änglar, inget ljus. Jag hörde inga röster. Inget sånt. Det var ett viljebeslut, jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. Jesus, förlåt mig. Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. Det här är en bra bön att be första gången, andra gången, tredje gången – hundrade gången – tusende gången! Vi behöver det, handen på hjärtat. Vi behöver vända om, vi behöver bekänna våra synder, också vi frälsta, eller hur? Av och till. Eller kanske är jag ensam om det?
Det finns en fantastisk, underbar nåd som lär oss att ta avstånd från det gudlösa livet. Nåden, den slår inte på käften. Lagen kan göra det. Lagen är bra och fullkomlig, men det är inte vi. Och lagen behövs, men utan nåd blir man hård och det funkar inte. Man lär sig bara smyga och undvika straffet. Men nåden lär oss, även om vissa saker tar tid. Men Gud tar tid. Han är tålmodig och god och han håller på. Ge inte upp! Ge inte upp! Det kan vara svåra saker att kämpa med. Men ge inte upp, känn ingen skuld och fördömelse. Kom igen! Bekänn din synd! Kom till korset igen! Lägg fram din sak. Ge inte upp – till slut blir du fri. Till slut bär det. Det finns en nåd som vi inte kan fatta. Jag vet inte om det var större nåd att jag blev frälst än att jag är bevarad. Att jag står här och frimodigt kan säga att jag tror på Jesus. Jag följer Jesus. Det finns en nåd som hjälper oss. Och när vi ska över gränsen till det himmelska så är det inte våra gärningar som bär oss. De följer med oss, helt visst, men det är inte de som bär oss, utan det är Guds nåd.