Arne Imsen
Predikan upptagen på band
I kväll skall jag tala över ett ämne som är aktuellt, ja synnerligen aktuellt. Människor har ganska svårt att själv orientera sig, ty man ‘har kommit så långt bort ifrån det gudomliga och hamnat ute i periferien. Det är så svårt att hitta tillbaka till utgångspunkten. Den enkla hjärtligheten och den hjärtliga enkelheten har gått förlorade. Men då Anden faller återföres vi till den barnsliga förtröstan på Gud. Pris ske Gud!
I detta tillstånd upplever man vad vi skulle kunna kalla enfaldens välsignelse. Det blir endräkt, icke tvedräkt.
Det finns så många imitationer av det här, så väldigt många imitationer av det gudomliga verk, som Apostlagärningarna talar om. Har man icke ljuset i sitt eget hjärta, så är det’ omöjligt att komma rätt. Det finns nämligen ingen möjlighet för människorna att uteslutande med det som predikas i kyrkor och kapell finna vägen. Det måste bli en individuell ledning, en personlig ledning av den Helige Ande, så att jag vet, att varje steg jag tar vilar på Guds Ord.
Det har skett en förfalskning eller en förvanskning av Ordet. Denna förvanskning av det enkla frälsningsbudskapet bär människans stämpel och är därför förgängelsen underlagd. De gudomliga, eviga lagarna tar ingen hänsyn till vad vi har för uppfattning och vad v-i anser om Guds verk, utan Gud själv har uttalat, vad ‘han vill och önskar i sitt eget Ord. Och han har ställt alla erforderliga resurser till förfogande för att det, som han har uttalat i sitt Ord skulle finna sitt förverkligande i församlingen och genom församlingen. Halleluja!
Om det väsentligaste saknas, så är endast skalet kvar och kärnan är borta. När själva mårgen så att säga är skadad eller sönderfrätt och det är ihåligt inuti så kan det se tilltalande ut på utsidan, och man kan imponeras av det själiska verk som människor kan åstadkomma för att dölja bristerna. Man kan imponeras av det mänskliga. Men den andlige blir bestört då han ser, vad människor kan åstadkomma.. Se hur de i sin villfarelse draperar sina intelligenta tankar och religiösa ambitioner i en andlig täckmantel, och sätter samma namn på sina religiösa produkter som bibeln gör på andliga realiteter och på så sätt deklarerar falskt.,
Det är förbjudet att falskdeklarera i det borgerliga samhället. Det har även med sig ödesdigra följder att bjuda ut sina varor och produkter med falska uppgifter. Falska etiketter är alltid en stor fara. Det går icke i längden att bjuda ut gift som om det skulle vara det bästa, mest klarade och dyrbaraste vin. Gift blir icke hugsvalande vin därför att man sätter Vinets etikett på giftflaskan. Det är bäst att säga som det är. Är innehållet gift, så låt oss då sätta den rätta etiketten på det, och är det vin, så kan Vi med frimodighet bjuda ut det för vad det är. Halleluja!
Hur skall vi då veta, vad som är det ena eller det andra. Det kan ju vara stor yttre likhet mellan vin och gift. Konsisten’s, färg o.s.v. kan vara så lika så att detsunderstundorn kan vara svårt att avgöra, vad som är nyttigt och vad som är skadligt. Verkningarna uppenbarar dock vad som är det ena eller det andra. Dricker man gift, så uteblir icke skadeverkningarna och dricker man vin, som är nyttigt för kroppens välbefinnande, så uppenbarar sig även följderna av detta. Jesus har sagt: ”Av deras frukt skolen I känna dem.” Huset vårt verk för Jesus – dömer eller försvarar oss, på samma sätt som man kan bedöma en byggherres förutsättningar och kvalifikationer genom det verk, han har skapat.
Det behövs ingen snillrik intelligens för att förstå Guds underbara verk. Men lärda herrar har gjort det så komplicerat. Kan ni tänka er någonting så enkelt och hjärtligt som det, som tecknas för oss i Apostlagärningarna av församlingens första tid. För den opånyttfödde förefaller allt, som där möter av församlingens inre liv och hänförelse, löjeväckande, och för den välputsade religiösa världen är allt, som möter där fullständigt främmande. Höjden av enfald, tycker man, och ändå är det sanningen. Det är höjden av enfald, ty denna enfald är höjd över all mänsklig klokskap.
Vad innebär det att vara enfaldig? Det går inte att dela ty det är bara enfald inte tvåfald eller trefald. När Vi talar om enfald är det naturligtvis fråga om hjärtats inriktning. Hjärtat är inriktat på en sak och uppfyllt av en sak, hänfört av en sak. Men när det blir fråga om tvåfald, då har man alltså mer än en sak, som bor i hjärtat och som flyttar in i gemenskapen. Enfaldiga människor är helt enkelt människor, som sammansvetsats i en gemenskap med en enda målsättning.
Du möter även uttrycket endräkt, men tänk dig en imitation av enheten. Jag har tänkt mycket på det här den sista tiden, när jag har sett alla dessa religiösa strävanden, som vi möter i tiden, dessa uttryck för kristen aktivitet på olika fronter. Tänk på världskyrkornas möte i New Dehli, där man sysslade med kristen enhet och gemenskap. Man är så tolerant att man öppnar famnen för allt som har en kristen bekännelse. Man har en vid famn och detta skall vara uttryck för kärlek. Men jag skulle vilja fråga, har vi någon gång fått tillstånd av Gud att flytta gränserna och flytta råmärkena? Har vi fått tillstånd att vidga områden för att det mänskliga intellektet skall få plats eller för att den gamla naturen med sina religiösa föreställningar skall rymmas. Har vi någonsin fått ett sådant tillstånd?
Vad blir resultatet av en sådan mänsklig enhet? Det blir en komplicerad kyrklig gemenskap som är främmande för bibeln. Det bibliska enhetssträvandet sköter den Helige Ande om. Han skapar en gemenskap som är något helt annat än en organisatorisk gemenskap. I min bibel står det om Andens enhet. Vi skall, säger Ordet, Vinnlägga oss om att bevara den enhet, som Anden har skapat. Vi kan aldrig skapa enhet, det gör Anden allena. Det är Guds Ordets lära. Enhetsfrågan löses när jag blir döpt i den Helige Ande och när jag lever kvar i Anden. När jag lever kvar i Anden och vandrar i ljuset, då är enhetsfrågan löst. Det behövs inte några komplicerade liturgiska eller organisatoriska arrangemang. Då är vi bundna tillsammans med osynliga band, Halleluja! Bibeln säger, att det är kärleken, som är fullkomlighetens sammanhållande band.
Skall jag bygga ett hus av stenar måste jag ha cement för att sammanfoga dem. Det är ju ingen byggmästare som lägger stenarna på varandra allenast. Ett sådant hus, som uteslutande bestod av sten lagd på sten skulle ramla omkull. Men man lägger ett bindmaterial emellan. Det har du sett och det vet byggmästaren. Han försöker att få fram det effektivaste och bästa bindemedel. Vi är stenarna men vet du vad som är bindmaterialet i det kristna tempelbygget. Det är kärleken, den håller tillsammans stenarna, halleluja! Det kan blåsa, det kan storma, men cementen, kärleken, håller byggnaden tillsamman.
Så enkelt är det. Det finns ingen, som inte förstår det här, det är så enkelt att det endast är att taga det till sig.
Men så ser vi att enfalden har blivit tvåfald. Till den ursprungliga enkelheten lägger man till filosof-i, psykologi och mycket annat. Så ‘har man utexperimenterat ett religiöst universitet med olika fakulteter under samma tak. Så skall man trivas och det är mycket möjligt att man gör det, men du kan vara övertygad om att Anden aldrig ‘trivs där. Vet du var Anden trivs? Anden faller i dag på försoningens grund, halleluja! Det är enkelt, du är en syndare, som behöver nåd. Pris ske Gud! Sedan får du kalla dig professor i teologi eller vad du vill, du behöver nåd för att bli frälst. Halleluja! Pris ske Gud! När man blir frälst då upplever man gemenskap med den enklaste ty då blir man själv enkel. Mänskliga gränser suddas ut. Det behövs inga särskilda märkvärdigheter för att mina barn skall älska varandra. Vet du varför? Jo, de är syskon, födda in i samma familj, födda av samma far och samma mor.
Har du Gud till din far och moderkyrkan, den som kommer ner där ovanifrån, Jerusalemskyrkan, till din mor, då finner du snart dina bröder och systrar. Vet du varför? 10, ni talar samma språk. Halleluja! Ni säger alla, Abba Fader. Pris ske Gud att så enkelt är det.
Så samlas man omkring de dukade borden utan någon mysticism, utan något stämningsmättat. Rakt på sak förkunnas de synliga symboliska handlingarna både när Ordet predikas, i allas vittnesbörd, i profetior och nådegåvor, i allt förkunnas detta enda att ]e5us Kristus är densamme, Han lever, Han är stor, Han är anderba’r, prisat vare Herrens namn! Så fröjdas man på detta sätt åter och åter och njuter gemenskap. Halleluja!
Det är många som har försökt att sätta på oss en baptistisk tvångströja eller få oss att efterapa pingstförsamlingarnas organiu sation. Man vill, att vi skall bli så lika de andra som möjligt, de, som har gått före oss, fäderna, som nu ser ut som religiösa murnier. Men, ser du, livet har sina egna lagar, som spränger loss. Det går för kycklingen att vara kvar i skalet en tid, men så kommer en dag, då krafterna där inne *blir så våldsamma så att hela skalet spricker.
Du förstår att detta är det viktigaste, att vi låter livets lagar fungera. Då kommer livet självt att skapa sina egna former. Om vi låter Ordet vara normgivande för vår vandring, halleluja! Livets egna yttringar är enkla, goda, hjärtliga och välsignelserika, prisat vare Herrens namn!
Jag ‘bevistade en gudstjänst i en kyrka i Mellansverige för en tid sedan. Kyrkan låg i stadens centrum. Välvdiga tornspiror reste sig mot skyn. Inuti var kyrkorummet utomordentligt vackert utsmyckat. Jag blev gripen, ja, fascinerad av prakten. Allt var så inbjudande ooh tilltalande. Så började gudstjänsten, orgelmusikens toner var försmäktande, sången var tilltalande, allt gick ut på att tjusa det mänskliga sinnet och man hade lyckats Väl* digt bra härmed.
Så satt jag där och gjorde mina reflektioner. Jag fann, att det var en väldig ram omkring gudstjänsten. Hade man tagit bort denna ram och i stället låtit sångernas egna ord få tala, så är det sannolikt, att budskapet skulle ha träffat något hjärta.
Nu var sinnet så berusat av skönheten och konsten i framförandet, att man var oemottaglig för Andens påverkan. Förstår du vad jag menar? Jag tänkte, det år en utsökt metod, som satan använder. Skall han ha litet religion så öppnar han eld mot det mänskliga sinnet så att människans andliga behov drunknar i det tjusiga, vackra och tilltalande.
Nu ser det ut att bli likadant i vårt lands pingstkyrkor och baptistkyrkor, det är samma ande, som är verksam fast man inte hunnit gå så långt ännu. Se på dessa orkestrar och körer. Jag har hön attinan i Füaddfm.i Stockholm skulle uppföra några av Brahms verk. Pingstvånnerna, enkelt folk, som blivit frälsta vid Golgata, har blivit så högtravande, så att de har övergivit grunden, enkelbet ooh bjärtligbet och måste hämta inspiration från de stora konstnärerna. Förstår du vad jag menar?