Text: Stina Fridolfsson
Det var sensommar, och en ovanligt vacker och skön söndag. Det var sällsport lyckat, eftersom vi var inbjudna till Pelle Linds torp utanför Örebro för att övervara ett dop. Hans blyga och tillbakadragna svägerska ville absolut döpas, men inte i något stort, offentligt sammanhang. Det blev alltså torpet, som vi lotsades till genom att ansluta oss till Pelle när han åkte från sin förort i stan.
Det var en slingrig grusväg, uppåt en bergshöjd. Och där fanns också en idyllisk sjö.
När vi kom fram, var några släktingar och vänner där. Sten, den äldste svågern, var redo att både läsa några bibelord och döpa.
Några hade gitarrer med, och vi sjöng bland annat sången ”Jag har beslutat att följa Jesus”.
Vi påmindes om att den som tror och bliver döpt ska bli frälst. Underbara löften!
Snart gick dopförrättare och dopkandidat ut i vatten till midjehöjd, och så klingade så underbart orden:
– Jag döper dig till Kristus; i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen! Och den trosvissa dopkandidaten fick så begravas och manifestera uppståndelse till nytt liv!
Så bjöds vi till det hemtrevliga gamla torpet på riktig fest. Och ännu en överraskning:
Dopkandidaten och hennes man ville äntligen manifestera sitt äktenskap med att få den församlade gruppens välsignelse över sitt förbund, och dopförrättaren och svågern var inte sen att ge dem tillfälle att uttala sitt ja till frågan om de var redo att uttala sin kärlek till varandra och svara ja till frågan om de var redo att älska varandra i nöd och lust.
Det blev alltså både en triumferande begravning och bröllopsfest på samma dag! En välsignad samvaro, där vi också fick njuta av tårtor av alla slag!
En fin dag att minnas, med det gemensamma evighetsperspektivet som bärande vision!