Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén
Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.
Till sist ställer jag frågan vad Sebastian skulle vilja säga till en jämnårig nutidshedning om han får tre minuter på sig. Han funderar litet: -Jag skulle nog säga Jesus älskar dig och det finns hopp. Det gäller att säga något om Jesus!