“Regn, regn!”

Vittnesbörd av ASTRID MARSTORP ”’Regn, regn uti särlaregnets tid. . . Kraft som gör en spetälsk ren och uppväcka kan de döda. Det är detta som kan ske uti särlaregnets tid”. Orden ljöd som en mäktig fanfar, när jag trädde in ‘i Viktoriasalen, Svhlm. Sångarskaran sjöng med en hänförelse, som gav hundraprocentig övertygelse om att de trodde på vad de sjöng. Atmosfären var så mäktig, så jag höll på att brista i gråt, där jag satt i bänken. Jag kunde inte låta bli att vända mig till min väninna och viska: Det måste vara denna övertygelse 0th kraft, som fick martyrerna att med glädje gå döden till mötes”. Samtidigt, som jag lyssnade till denna övertygande sång, kom tanken: ”Men detta skall ju vara en villfarelse inspirerad av djävulen”. Blotta tanken Ville gripa mig med skräck. Hade jag ändå suttit i en av de erkända kyrkorna och lyssnat till samma budskap av en för mig och mina vänner erkänd broder, hade jag fritt kunnat ta emot och tackat Gud för det underbara budskap som följde. Men ryktesfloran, som hade spritts, var rikblommig, och jag hade inte undgått att få del av den. Innan jag gick till mötet, hade jag för säkerhets skull ringt ett par trossyskon och bett dem bedja för mig, ‘så jag inte skulle fastna i någon villfarelsens fälla. Själv satt jag bedjande hela tiden. Men allteftersom tiden gick, blev jag mer och mer övertygad om att verket var från Herren. Jag gav noga akt på sångarna, och på allt som försiggick för att om möjligt upptäcka något, som kunde vara bibelstridigt, men jag fann inget. Visserligen var handklappningen något nytt, men det var inget som stred mot Bibeln. Istället kände jag igen hänförelsen och glädjen från min tid som nyandedöpt, innan ännu hänförelsen dämpats ner, och de himmelska visionerna mattats. Här var det som jag ‘bett till Gud om, och som jag så intensivt hade längtat efter. Ett par veckor efter detta möte kom Ãge Samuelsen från Norge. Det jag då fick bevittna var en upprepning av apostlagärningarna. Under dessa möten fick jag uppleva Gud på ett mäktigt sa’tt. Nu vill jag, att du som läser dessa rader och som kanske är tveksam inför det nya som sker, själv inför Gud avgör vad som är rätt och jag vill citera Matt 7:911. ”Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder om bröd, eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk. Om nu I som ären onda förstån .att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder himmelske Fader giva vad gott är det åt dem som bedja honom”. Jag hade under en lång tid bett Gud att få komma ur min vanmaktsställning och än en gång få bli beklädd med den kraft, som kunde göra mig i stånd att gå emot det onda och få kraft att hjälpa dem, som var i behov av hjälp, istället för att ständigt vika undan i kraftlöshet. Vi är kallade att vara Jesu händer och fötter för att hjälpa dem som är i nöd. Har vi ingenting att ge, är vi inte funktionsdugliga, och vi måste som lärjungarna fordom stanna i Jerusalem, tills vi blir beklädda med kraft. När det sista av Åge Samuelsens möte var slut, gick jag direkt och anmälde mig till Bibelskolan, som skulle hållas i Örebro. Där är jag nu, och vad jag fått uppleva under den vecka, som har gått, kan jag inte nog tacka Gud för. Min bön till Herren är att få vara ett redskap i hans hand. Han som utgav sig själv för oss och som aktade smäleken för intet. ”Leva vi så leva vi for Herren, dö vi så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö höra vi alltså Herren till”. Rom. 14:8.