Ulla Näsholm intervjuar Natalja Serov
-Människor hade onda avsikter mot oss och vi måste snabbt fly. Polisen eskorterade oss de första milen sen kunde vi bara hoppas på Herren.
-Så är vårt liv – det förändras snabbt. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i egen lokal på att utveckla sin kapacitet och nästa dag är man i en kristen församling 700 mil hemifrån. Ena dagen är man glad över att ha fått tag på en fin lägenhet och nästa dag på flykt ifrån det man nyss kallade sitt hem.-Ena dagen är vi på jorden och nästa dag – eller efter ett par minuter – står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar till vaksamhet..
Natalja bor sedan mer än fyra år tillbaka på Bällsta. Hon är ryska från Irkutsk i Sibirien och är gift med Igor Serov från Litauen och tillsammans har de två barn, Magdalena 3 år och Maria 1 år.Igor och Natasja, som hon kallas, blev bekanta med varandra genom internet. Igor, en ryss från Litauen, hade kommit till Maranataförsamlingen i Stockholm på förunderliga vägar. Klämd mellan maffians och den korrupta regeringens krav hade han en omöjlig sits. Han fängslades och satt inne 7 månader. Hans vittnesbörd finns i en liten bok ”Frälst genom eld”, där han själv berättar om sitt liv. Han blev fri och kom till församlingen i Stockholm.Det var många sökande människor Igor via internet hade kontakt med. Några hade, precis som han själv, suttit i fängelse. De läste hans vittnesbörd och greps av äktheten i det han förmedlade. Gud vill att varje människa ska bli frälst och komma till kunskap om sanningen, bli född på nytt och ta emot Jesus Kristus, Han som själv är sanningen personifierad.Natasja var en av dem som tog del av Igors vittnesbörd på ett särskilt sätt. Hon var inte på minsta sätt religiös och hade ingen kunskap om bibeln eller evangelium, även om hon ibland för sig själv undrade hur hon skulle få kontakt med den Gud hon förstod måste finnas. Kanske genom att ta kontakt med ortodoxa kyrkan och låta döpa sig där, tänkte hon någon gång…Natasja berättar själv:-Min första kontakt med troende var i maj 2002 när jag fick brev från Igor. Han berättade om olika riktningar i kristenheten. Jag blev nyfiken och ställde mig positiv till att besöka pingstvännernas möten hemma i Irkutsk.-Det var bara det att jag hamnade bland karismatiker och vad jag mötte blev en chock för mig. Pastorn stod på scenen och skrek om stora materiella rikedomar som förespeglades fattiga, pensionerade ”babusjkor”-Han tog som exempel – igår hade jag en gammal bil, idag har jag två nya. Jag ber till Gud och han svarar mig direkt. Alla klappade i händerna som på kommando – det var en verklig show, en mass-psykos.-Efter det mötet måste jag samla kraft för att tala med Igor igen. Han förklarade för mig att det fanns en sådan rörelse och det kändes som en lättnad, men det kändes hur som helst lite oroligt att åka till Sverige och där vara med om ett möte.Men du vågade göra den 700 mil långa resan ensam och komma till Sverige för att träffa en man som du bara kände via nätet?Natasja är lärare vilket tydligt visade sig när frågan ställdes. Hon vände sig bort, en aning bara, och tittade på mig med ett överseende leende som man kanske ger en besvärlig elev. Inget direkt svar på själva frågan. Men jag visste ju. Visst vågade hon. Och vann gjorde hon också.Igor och Natasja är nu gifta och deras önskan är att tjäna Gud tillsammans. De tar gärna hand om rysktalande gäster som ofta besöker församlingen, Natasja har ryskundervisning för intresserade svenska vänner i församlingen. Några dagar i veckan lagar Igor och ibland Natasja mat på Bällsta, gott och spännande och oftast med mycket kål i.
Men nu går vi för fort fram. Vi börjar från början.
Natasja kom till Helsingfors där hon möttes av Igor Serov och Hans Lindelöw från församlingen i Stockholm. De eskorterade henne sista etappen av den långa resan och så kom hon till Bällsta. Hon hade en vacker blå klänning på sig, gav ett mycket feminint intryck, lite blyg och verkade tystlåten också bland sina landsmän. Ett litet Mona-Lisa-leende skymtade när hon presenterades för syskon och vänner i tron. Runt munnen fanns ett beslutsamt drag och hon registrerade noga omgivningen för att bilda sig en uppfattning om människor, seder och förhållanden.Vad arbetade du med i Irkutsk?-Jag har tagit en pedagogisk examen vid universitetet och specialiserat mig som logoped, för barn med speciella läs- eller skrivsvårigheter. I sex år har jag arbetat på ett daghem och tagit hand om barn med särskilda svårigheter.Du var ganska sekulariserad?-Ryssland är ett ortodoxt land. Det är döda traditioner, idoldyrkan och präster, allt detta var främmande för mig. Det är svårt att föreställa sig att för fyra år sen visste jag inte att det fanns ett Gamla Testamentet i bibeln.-Nu är jag glad att jag funnit det jag sökte tidigare. Mötena i församlingen är ägnade åt bibelstudier, levande vittnesbörd och ett liv enligt Guds ord. Under sommarkonferensen 2002 döptes jag till Kristus. För mig okända personer bad för mig och det var ett stort stöd och stärkte min tro.Natasjas bror hälsade på i Stockholm för en tid sedan. Han fick visum för att resa till Sverige, men samtidigt varnades han när det framkom att han skulle till Maranataförsamlingen. ”Det är en hemsk sekt, det måste du veta” sa man till honom. Hur han uppfattade varningen är svårt att säga, allt utanför ortodoxa kyrkan räknas som sekter i Ryssland medan det på andra platser är sekter allt som ligger utanför katolska kyrkans ram. Det är ganska naturligt att inför varningar eller kommentarer om farliga sekter vara lite avvaktande. För säkerhets skull…Men nu har tiden gått lite, och Natasja vågar visa lite mer av sig själv, det är inte långt till leenden och skratt, eller till och med retsamma kommentarer ibland.Igor Serov och Natalja Ikonnokova gifte sig i Sverige. En ryska och en litauer som vill gifta sig i Sverige gör det lite svårt för sig. Litauen var vid den tidpunkten inte med i EU, det blev lite komplicerat med alla papper som var nödvändiga.Men gifta blev de och församlingen hade också en ceremoni och en liten fest för att fira tilldragelsen.Du har ju också bott i Litauen en tid?-I februari 2004 åkte vi till Litauen för att ordna mina viseringshandlingar – jag är ju ryska. Vi tänkte stanna en månad men blev där ett helt år. Tre stycken åkte och fyra kom tillbaka till Stockholm. En månad efter avresan fick jag reda på att jag var gravid med vårt andra barn och vi fattade beslutet att stanna i Klaipeda.-Vi fick tag i en lägenhet, inte långt ifrån en tallskog och det var bara fem minuters väg till våra anhöriga. Allt var bra, det kom troende till oss, vi bad tillsammans och bröderna predikade. Igor besökte människor som satt i fängelset. Det var i början av vintern och vi började förbereda oss för jul- och nyårshelgen.-Så ringde telefonen och det var till Igor. Det var från den avdelning inom polisen som bekämpade maffian och de rådde oss att snarast lämna staden och helst också landet, eftersom några människor hade onda avsikter mot honom.-Vi befann oss i fara och måste göra oss i ordning på några timmar och överge staden. Polisen skulle ledsaga oss med vakter från Klaipedas omgivningar och köra med några kilometer. Sedan kunde vi bara hoppas på Herren.-Den som har småbarn förstår oss, och jag var beredd att föda vårt andra barn i bilen, det var verkligen stressigt. Men Gud förde oss igenom. Pingstpastorn Anatolij och hans hustru Katja tog emot oss. Vi bodde hos dem i Vilnius i tre dagar. Familjen är stor, de har elva barn och trots detta kunde Katja ge oss ett varmt välkomnande.-Så lever man och vet inte att ens liv kan förändras på några få minuter. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i en egen lokal och söker utveckla sin kapacitet, planerar, och andra dagen befinner man sig i en kristen församling 7000 km hemifrån.-Ena dagen tycker man att vi fått tag på en fin lägenhet och andra dagen åker man bil 350 km från den plats man kallade sitt hem.-Ena dagen är man på jorden och andra dagen eller efter några minuter står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar en att vara vaksam.Hur uppfattar du skillnaderna i kultur eller seder och bruk mellan ditt eget land och Sverige?-Först gör jag iakttagelser som mamma. Sverige står verkligen på främsta platsen när det gäller omsorg om mödrar och barn. Jag tycker det är bra att jag när som helst kan få hjälp hos läkare. Jag har lärt mig att inte bli panikslagen av mindre problem men har noga uppsikt över hälsotillståndet hos min familj.-När det gäller skillnaden i mat, äter ryssarna inte det som är nyttigt alltid. Mest är det soppa som de äter med mycket bröd till . Många ryssar använder det som de odlar i sin trädgård.-Det finns två svenska ord som jag tycker om – ordning och måtta. Det faller mig i smaken att vara måttfull i klädseln.-Sen är klart visst finns det problem när det gäller moralregler, men var finns inte det? I Sverige demonstrerar man öppet sexuella avvikelser och dessa presenteras som norm. I Ryssland är det inte så men det finns andra problem – ett stort problem är den globala alkoholismen.-Så blir jag förvånad över att alla hälsar på mig när jag är ute. I Ryssland har många människor inte tid för sin nästa. Deras egna problem tar överhanden, det handlar om ekonomi, om överlevnad, många har besvärliga ekonomiska och sociala problem.-Men i Ryssland finns en stor gästfrihet, det är en väldigt positiv sida hos de flesta ryssar. Gästar man ett ryskt hem ställer de fram allt som finns i huset. Även om det skulle innebära att det är allt de har och inte vet hur de ska få mat till nästa dag.-Sen har jag märkt att svenskar alltid säger tack, de använder ordet ofta och på ett annorlunda sätt än vi som ryssar gör. Och sen att de alltid hälsar på oss. Alla hälsar när vi är ute och promenerar med barnen.Det är ju inte precis en utpräglad svensk sed, men grannar och andra som ofta ser familjen Serov på promenad, eller Natasja ute i lekparken med barnen tycker nog att de känner dem. Det hörs ju, (även om det inte syns särskilt mycket) att de kommer från ett annat språkområde och tycker nog att det är trevligt att träffa dem. En livlig treåring med mycket spring i benen och många kommentarer till allt omkring sig, och en ettåring som inte alltid tycker det är bäst att sitta stilla i vagnen…Framtiden, hur planerar ni närmast?-Vi ska åka till Irkutsk och träffa min familj och även en församling där. Där stannar vi i tre veckor. Förutom besöket hos mina föräldrar ska vi också vara en vecka i andra delar av Ryssland, hälsa på kristna vänner och också några församlingar.-Igor kommer att besöka människor i fängelset, genom sin bok har han fått många kontakter både i fängelset, församlingar och med enskilda människor.-Jag vill gärna arbeta med barn – som ju också är min specialitet. Gatubarnen i Irkutsk och andra storstäder världen över gör att jag drömmer om att tillsammans med Igor få starta ett barnhem någonstans – kanske i Sverige – här finns många utsatta barn.-Men framtiden får vi lägga i Guds hand avslutar hon.Igor och Natasja, tillsammans med Emanuel Johansson har nu kommit hem från Irkutsk. Barnen fick träffa mormor och morfar och andra släktingar som de aldrig sett. Särskilt barnen och morföräldrarna såg förväntansfullt fram mot mötet, Igor och Natasja var ivriga att presentera barnen och såg också med glädje fram mot veckorna i Irkutsk.Emanuel hade tryckt upp traktater och skrifter som fanns med på denna evang-elisationsresa till en så av-lägsen plats dit evangelium först kommit smygande via Natasja och hennes familj.Vi väntar nu på rapport i ord och framförallt i bild!
