Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.
Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.
Skolporten ställs på vid gavel och alltmedan barnen droppar in en efter en och samlas på den öppna och luftiga samlingsterassen, öppnar vi skolhusets fönster som består av en sorts breda fönsterluckor av plåt som öppnas med ett litet vevhandtag. Luften strömmar in genom huset och alla ljud utifrån likaså. Närmsta grannkvinnan sjunger en lovsång till Gud denna morgon medan hon hänger sina tidigt tvättade kläder på tork strax utanför skolfönstret. Vi hälsar glatt på varandra och hon önskar Guds välsignelse inför den kommande skoldagen.
Klockan åtta inleds morgonsamlingen med att en av skolans tre lärare läser högt ur Barnens Bibel och alla beder sedan till Gud tillsammans.
Därefter samlas varje klass i sin skolsal och dagens undervisning kan börja. I förskoleklassen arbetar barnen idag med att lära sig färgerna och att använda dem på olika sätt. De klipper former i färgat papper som de limmar på stora kartongark, målar med färgkritor och vattenfärger, och lär sig känna igen färgerna i rummet, på olika saker, på sina kläder mm. I förskolegruppen handlar mycket just om att pyssla, måla, klippa, brodera, sjunga, lyssna på sagor, ja, allt som är skolförberedande. Hemma hos barnen finns inga böcker, inga tidningar, inga färgkritor eller annat som stimulerar till intellektuell inlärning. De har under hela sin uppväxt levt helt utan alla sådana möjligheter och man ser hur de hungrar efter att få pröva på olika saker. Så gott som alla skolans nuvarande elever är tvåspråkiga då de förutom landets språk spanska även talar haitisk kreol då Haiti är deras ursprungsland. Hemma med mamma, pappa, syskon och grannar talas ofta kreol.
Efter den första lektionen är det dags för mellanmål och alla barn radar upp sig på ett långt led för att tvätta sina händer. Nypressad limejuice med is och färska smörgåsar är välkommet hos dem alla. För en del av eleverna är det dagens första mål och då en del av dem dessutom haft en bit att gå till skolan så är de riktigt hungriga vid den här tiden. Därefter blir det en halvtimmas rast då legoliknande byggklossar, memoryspel och pussel plockas fram.
Skoldagen fortsätter med lektioner och fruktpaus i de olika grupperna. I klass ett och två som arbetar tillsammans handlar mycket om läsinlärning, skrivning, enkel matematik, vidare ”naturales” och ”sociales” som ger kunskap om naturen, samhället och annat, motsvarande svenska skolors orienteringsämnen. I årskurs tre ingår även lite mer avancerad kunskapsinlärning och just idag är det landsfadern Duarte som presenteras för eleverna.
Ett mycket omtyckt inslag i skolveckan är fredagarnas idrott. Då promenerar den idrottsklädda skaran iväg till en stor öppen bollplan en bit från skolan och där tränas med bollar, olika lagspel, stafetter och mycket annat roligt. Men först har alla elever gemensam bibelkunskap på schemat då flanellografbilder hjälper till att göra bibelberättelsen levande och tillgänglig.
Flera av eleverna har mycket speciella behov och skulle inte ha möjlighet tillgodogöra sig undervisning i ett större sammanhang. Autismliknande tillstånd och andra syndrom finns hos några elever, och även sjukdomar såsom epilepsi och svår lungsjukdom. Att arbeta med dessa barn är dels en utmaning, men också oerhört givande och tacksamt. De är så glada att få ha sin skola att gå till i sin fina skoluniform och med sin fina ryggsäck med skolböckerna i. Det ger dem en trygg stabilitet i en tillvaro som ofta annars är så både brutal och destruktiv. Det handlar mycket om att få ett människovärde, att trots stora problem och sjukdom ändå få vara en bland de andra. Vardagliga enkla rutiner tränas in under skoldagen som har stort värde i livet. Man ska exempelvis vara ren då man kommer till skolan, ha rena kläder, vara kammad och ha nytvättade händer före måltid osv. Två gånger i månaden finns missionens egen läkare tillhands för att undersöka och ge hälsoråd till de elever med syskon och föräldrar som har behov av hjälp. Problemen är av så skilda slag. Den senast tillkomna eleven, en 8-årig flicka, kom för bara några veckor sedan direkt från Haiti. Hon berättade i den lilla förskolegruppen med tårar i ögonen hur hon och mamma ville få med även pappa till det nya landet, men han valde att stanna kvar eftersom han inte trodde de skulle få det bättre där. ”Jag vill inte tillbaka till Haiti, fastän pappa är där. Vägen var så lång att gå innan vi kunde åka med en buss, jag var så trött….men jag saknar pappa så mycket,” fortsatte hon och kunde inte dölja den saknad och det lidande hon upplevde.
Skolarbetet är ett stort tacksägelseämne och ett fortsatt böneämne då det handlar om så mycket mer än att undervisa en grupp barn. Ofta finns en komplex problembild bakom varje elev, då hemmet, familjen, ja, hela den sociala situationen tillsammans med den kulturella och religiösa livsstilen många gånger skapar svårhanterliga och kanske framförallt svårförståeliga yttringar. Vår bön till Gud är att evangelium ska få komma in i dessa barns liv med den glädje, frid och det ljus ett barn behöver och har rätt till! De känner till det lagiskt religiösa livet och den symboliska världen, de känner till det ockulta livet med häxor och seanser av olika slag, en ofta skrämmande bild där också ”Gud” ges en betydande plats. Häromdagen gav en liten flicka i en teckning uttryck för den stora rädsla hon lever med, att ”djävulen ska komma och ta henne, och äta upp henne”. Mamma berättar för henne hemma hur ”han smyger runt huset då det blivit mörkt och vill ta henne på samma sätt som han tog hennes bror då han dog helt liten”.
Då talade vi om Jesus som älskar alla barnen, och hur alla barn tillhör Guds rike. Vi bad till Gud en stund att han skulle ta bort rädslan och efter en stund lät hon sig lugnas något.
Droghandeln sker öppet med barn som kurirer och många barn lever ett mycket utsatt liv i Palavé. En syster i församlingen berättade hur många ser på barn som ”saker”, som man ska ha till hjälp, som ska ställa upp för vuxenvärlden men aldrig ha rätt att få något igen. Vår förhoppning är att församlingens skola i Palavé ska få lägga en grund hos de barn som där går sina första skolår, en grund att stå på. Att de ska få en sund kunskap om vem Jesus Kristus är och så även få förstå sitt eget värde, sitt människovärde. Vid skoldagens slut, då vi tar adjö, kommer ofta någon av de små med en spontan kram och ett ”tack för idag”. Detta tack vill vi förmedla vidare till alla förebedjare, alla offrare och alla som uppmuntrar på olika sätt!
Solen står högt på himlen då vi låser skolhuset för dagen, och värmen har tilltagit markant. Ute på gatan är nu fullt av folk i rörelse och musiken från de två intilliggande butikerna är redan alltför hög. Redan har männen samlats för att dricka och spela domino, redan har meningslösheten återigen gripit tag i dem, utanförskapet som haitier, arbetslösheten, de ekonomiska och sociala problemen som blivit dem övermäktiga, och de dränker sin leda i sprit, droger, spel och sinnesbedövande musik.
Våra små elever möter skilda vardagar hemma, en vardag vi inte kan dela med dem, men vi kan bedja för dem! Jesus Kristus är barnens bäste vän. Det är en kunskap och ett liv vi vill förmedla till dem som en bärande kraft genom livet!