Predikan av Arne Imsen, införd i MR 1980
Då fallet ägt rum och människan uppvaktats av Guds ärkefiende Lucifer, som är satan, var det med mycket avancerade avsikter satan gick fram. Framförallt ville han ha sin auktoritet, sin maktsfär och sitt välde förevigat med människan såsom sitt speciella redskap. Han ville få sitt välde, som kallas världen och egentligen hör tiden till men som går mot sin upplösning, förevigat i en evig rivalitet och strid med Gud.
Nu lyckades inte satan, men då fallet var ett faktum, då han flirtat till sig människans uppmärksamhet och genom sin kurtis förtrollat henne, hörde människan de ljuva tonerna från de väldiga utfästelser ormen gjorde i paradiset.Han sade: ”Gud vet att om ni äter av det här trädet, då skall ni bli lika Gud”, dvs skall ni få lika kunskap som Gud.
Guds avsikt var inte i första hand att förmedla kunskap till människan, utan liv. Därför lägger vi märke till att det rakt igenom hela historien varit en märklig kontrovers mellan det vi skulle kunna kalla för livet och kunskapen. Människan har sökt kunskap många gånger med avsikt att förbättra och underlätta livet, men hon har aldrig förmått söka sig till själva livets källa. Därför har kunskapen kommit att bli ett element eller ett instrument i strid mot livet. Eller ännu hellre: kunskapen har stått som en antipol till Gud själv.
Fiendskapen var skyddsmuren
Så var det inte från begynnelsen. Människans situation idag är ett resultat av fallet. Då människan genom att äta av kunskapens träd förvärvat sig möjligheten att skaffa sig utomordentliga kunskaper, var det nödvändigt för Gud att skapa skyddsmurar. Gud sade om människan att hädanefter skulle icke något bli henne omöjligt. Ifrån det ögonblicket blev människan farlig både för sig själv och sin omgivning. Det manifesterade sig klart och tydligt redan i den andra generationen, då Kain mördade sin bror och startade tillverkning av redskap av olika material. Gud måste sätta upp en skyddsmur mellan ormens säd och kvinnans säd.
Vi läser i 1 Mos 3:15:
-Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd.
Fiendskapen var skyddsmuren, som upprättades för att destruktionen av människan inte skulle kunna fortgå under sken av vänskap eller gemenskap. Satan sökte kontakt med människan för att få gemenskap och ett sådant redskap som han behövde.
Samma sak upprepades då Jesus kom in i historien. Han utsattes för samma metodiska bearbetning som Adam utsattes för. Hans frestelser kunde sammanföras i tre kategorier. Det var ”ögonens begärelse”, ”köttets begärelse”, och ”högfärd över detta livets goda”. De beskriver den mentalitet som förkroppsligas i världlen.
Tre grunddrifter finns alltså i människans väsen. ”Ögonens begärelse” är ha-begäret, som går ut på att ha, förvärva och erövra. ”Köttets begärelse” är lusten, alltifrån erotiken till andra lustmoment. De representerar den mentalitet som sorterar ut kampmomentet men slår vakt om lustmomentet. Det är en mentalitet som reducerar människan till att bli en slags sockertopp istället för att vara salt. Den mentaliteten betonar ständigt lustmomentet i kulturen, religionen och politiken.
Bröd och skådespel
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att hela mänsklighetens rop under århundraden varit efter bröd och skådespel. Den som har kunnat ge bröd och skådespel har givetvis blivit människornas makthavare. Historien har gång på gång avslöjat mänsklighetens framstående ledare som besynnerliga galningar. Det gäller inom alla områden.
Till och med då man kommer in på den kristna verksamhetens område, förefaller det som om själva underhållningen skulle vara det väsentligaste. Man tycks mera sysselsätta sig med något som liknar fritids- och hobbyverksamhet. Det som styr inriktningen är ändå strängt taget ingenting annat än lusten.
Begäret att få så mycket som möjligt kommer ständigt i dagen. Kan man inte få vad man begär med rättfärdiga medel, så tillgriper man orättfärdiga. Man drar sig inte ens för att använda våld. Alla människor som är rika, är på ett eller annat sätt infekterade av denna orättfärdighet. Rikedomen som skulle användas i rättfärdighetens tjänst, har istället fått främja egoism, profit och förtryck.
Makt genom kunskap
Den vidrigaste driften av alla är dock ”högfärd över detta livets goda”, som är maktbegäret. Den människa som förvärvat sig kunskaper har distanserat andra människor och skapat en klyfta till sin omgivning. Genom sin kunskap har hon skaffat sig makt.
Andra kan skaffa sig makt genom andra yttre medel t ex att förvärva sig ett hus. Man köper ett hus och försöker få det, om möjligt, snyggare, bättre, större, modernare och lyxigare än grannens. Man vill ha det bästa huset, den bästa bilen och de snyggaste kläderna för att kunna briljera, imponera och dupera. Så fåfänglig är människan.
Så skaffar människan sig saker och ting, lägger under sig rikedomens medel och får därigenom rikedomens makt. Så blir hon oberoende av medmänniskorna och markerar därefter sitt oberoende genom förakt eller förtryck. Hon skaffar sig förmåner och fördelar på bekostnad av andra och hon kommer på det viset in i en fullständigt främmande värld under inflytande av rikedomens fåfängliga och fördärvliga välde.
Nu säger skriften att allt som är i världen är ”ögonens begärelse”, ”köttets begärelse” och ”högfärd över detta livets goda”. När dessa tre ting har förkroppsligats i ett samhälle spelar det ingen roll vilket slags samhälle det är; socialdemokratiskt, liberalt, konservativt eller annat! Alla politiska system kan användas för att bygga upp, jag skulle vilja kalla det, ett politiskt paradis för en elit, en grupp utvalda.
Fy för ekumeniken!
Men låt oss lämna det! Vad gjorde då Gud? För att dessa nedbrytande krafter inte hejdlöst skulle bryta igenom och på kort tid förstöra hela skapelsen, så satte Gud fiendskap.
Halleluja för fiendskapen! Och fy för ekumeniken! Något vidrigare än ekumenik finns inte!
Ekumeniken är genomfalsk antingen den är politiskt, ekonomiskt, socialt eller religiöst motiverad. Ekumeniken är nämligen denna tidsålders sätt att förena, där Gud satt gränser. Satan vill skapa gemenskap, där Gud satt fiendskapen som skyddsmur mellan ormens säd och kvinnans säd.
Då Jesus trädde in i historien utbrast han i några ord som vi har svårt att förstå, därför att vi har inte sett det egentliga sammanhanget. Orden uttalades inte för att väcka uppmärksamhet, Jesus analyserade och diagnostiserade i stället och satte de rätta namnen på de rätta tingen. Det Jesu samtid kallade för gudsfruktan och kultur, kallade Jesus för styggelser och avguderi. Han gick så långt att han till ledarna för nationen sade: ”I huggormars avföda”.
Jesus kränkte dem i all deras värdighet och avslöjade vilka de var. Det var inte kvinnans säd, utan ormens. I sin politik, i sin kultur, i sina ambitioner, i sina strävanden, i sitt arbete och i sin religion utgjorde de ingenting annat än ormens säd.
Det var inte underligt att Jesus inte fick någon taburett i någon rådsförsamling då han trädde fram, men så hade också Skriften sagt enligt psalm 1:
-Säll är den man som icke vandrar i ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta.
Där bespottarna och gycklarna sitter, där har vi huggormars avföda, som hugger och dödar med sitt gift, när de krälar sig fram. Med smygande rörelser paralyserar de hela folket.
Församlingen – ett fridlyst område
Det finns dock ett fridlyst område, där dessa onda makter inte bara är reducerade utan utestängda och det är i Kristi församling. Församlingen är ingen allmänning, dit man stormar in med sitt opånyttfödda hjärta och hårda sinne. Församlingen är den heliga plats, där man tar av sig de skor som man trampat med på egenrättfärdighetens och själviskhetens stigar.
Då Jesus trädde in i världen, trädde han in i en pervers kultur. Det var inte bara tron som fattades, utan också moralen. Man kan tala om både omoral och amoralitet. Tron och moralen saknades men givetvis först och främst kärleken. Det var relationsproblem eller brutna relationer, först och främst till Gud. Därför talade Gud om ogudaktighet.
Relationerna var också störda mellan människorna. Normala och naturliga relationer hade ersatts av rent perversa. Därför talade Jesus samtidigt om orättfärdighet.
Då Jesus började sin förkunnelse, var det med Bergspredikan som inleddes med saligprisningarna.
Han sade: ”Saliga är de fattiga i anden”.
Jesus skärpte lagen
I Bergspredikan möter vi de tio budorden i positiva termer på nytestamentlig mark. Jesus kom inte för att upphäva lagen, men för att fullborda den. Han kom inte för att reducera kraven, utan för att skärpa dem. Han skärpte dem väsentligt. Man skulle kunna säga att där Gud i Gamla Testamentet sade ”sannerligen”, så sade Jesus i Nya testamentet ”sannerligen, sannerligen säger jag eder”. Där Gud har understrukit det han en gång har sagt en gång, satte Jesus dubbla streck och skärpte kraven. Han uttalade, skulle vi kunna säga, en hel serie omöjligheter. Det var verkligen ett märkligt budskap att träda in i tiden med, då han för sina lärjungar, som hade lämnat allt, först ställde upp en serie orimligheter på vägen.
Vad betydde då det? Det handlade om att budorden var brutna. Budorden som fanns i Gamla Testamentet, var skrivna på stentavlor. Nu kom Jesus, inte för att sudda ut budorden, reducera dem eller på något sätt korrigera dem, utan han kom för att skärpa dem. Budorden skulle hädanefter ristas in på tavlor av kött i människornas hjärtan. En mycket smärtsam behandling var nödvändig. De skulle inte skrivas på tavlor av sten, ramas in, hängas över altaren eller kompletteras med krucifix och ritualer. Budorden skulle genom den helige Ande ristas in i människors hjärtan av kött.
För att det skulle ske, måste stenen bort. Stenen Jesus menade, var emellertid inte tagen från något berg såsom Sion, Horeb eller Sinai. Det var berg som varje individ bar i sitt eget väsen. Det hårda stenhjärtat, som hade förstört instiftelserna Gud hade gett, måste bort.
Det var stenhjärtat som hade förstört relationerna med Gud. Det hade också förstört äktenskapet, som är av Gud instiftat, och tvingat Herrens tjänare Mose skriva skiljebrev. De äktenskapliga förhållandena blev onormala.Mannen fick flera kvinnor. Därigenom kom människorna att markera distansen till Gud men också distansen till varandra. Så uppenbarades ett ogudaktigt liv i trots mot Gud ooch ett orättfärdigt liv i kärlekslös gäring mot nästan.
När Jesus kom sade han inte: ”Saliga äro de som äro med i mina sammankomster och hjälpa mig att predika och sjunga solo. Saliga äro de som sjunga kvartett. Saliga äro de som förse mig med vad jag behöver.”
Nej, han sade: ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet”. Med dessa ord fångade han in hela mänsklighetens dilemma.
Varför är mänskligheten så osalig? Därför att den är så orättfärdig. Varför är mänskligheten så olycklig? Därför att den är så orättfärdig. I familjelivet är allting så perverst och sjukt.
Om mänskligheten avvikit så grovt står det dock om Jesus:
-Därför o Gud, därför att du älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet, därför o, Gud har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.
Rättfärdighet och glädje hör samman. Jorden kommer inte att uppleva någon förblivande glädje förrän förändringen i hela skapelsen blivit total. Skriften säger att Gud har beslutat att hela skapelsen skall pånyttfödas. Nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor skall träda fram. Ära vare Gud!
Det är detta vi väntar på. Vi väntar inte på en ny världsordning. Vi väntar främst på nya himlar och en ny jord. Det är det som är vårt evighetshopp och det är den jorden vi skall befolka, visserligen inte med den här kroppen, men med härlighetskroppen, som är så beskaffad att den passar in i Guds rättfärdiga, heliga och härliga sfär. Vilken dag det skall bli! Eja, vore vi där!
Där finns också den eviga lyckan, därför att det blir en jord utan krematorier och kyrkogårdar. Det blir också en jord utan präster. Det blir en jord utan fängelser och sjukhus, ty där rättfärdigheten bor, där relationerna är ostörda, obrutna och friska kan aldrig ondskan terrorisera, tyrannisera eller överhuvudtaget komma in.
Vem var Jesus
Vad gjorde då Jesus? Han gick till folket med sitt budskap och människorna upptäckte att han läste ur deras egna skrifter, lagen och profeterna, för han hade ingen egen bibel. Han läste samma heliga skrifter, som rabbinerna gjorde i synagogorna men ändå var han helt annorlunda. Han talade på ett sådant sätt att de måste lyssna. Förunderligt nog var han helt ensam.
Man frågade sig varifrån han fått sin lärdom? Kunde de se hans betyg? Eller kunde han visa dem sin doktorsavhandling, så att de fick veta vem som varit hans teologiska handledare. Hade han gått på universitetet i Jerusalem, i Aten, i Alexandria eller i Rom?
Det var något förunderligt med Jesus. Det enda man visste om honom, var hans föräldrar, och det sade sannerligen inte mycket. I varje fall gav det inte någon nimbus åt hans personlighet. Det var den där Maria, i och för sig en from kvinna, och Josef. Ville man vara riktigt arrogant, kallade man honom helt enkelt för Marias son, för då lämnade man rum för alla spekulationer, åtminstone på det moraliska planet. Då hade man överlämnat hans rykte åt pöbeln för att den i stort sett skulle få göra vad den ville med det. Ingen kunde ju spåra läroinstitutionen han kom ifrån eller hans lärare som undervisat honom. Paulus hade ju en betrodd lärare, Gamaliel, men vem hade undervisat Jesus?
Man sökte på olika vägar göra sig en bild av Jesus. Själv sa han bara: ”Mitt ibland eder står en som ni icke känner”. Man kunde inte förknippa honom med någon auktoritet i Israels religiösa liv, med någon synagoga eller någon speciell grupp eller familj.
Vem var han då? Han var kvinnans säd, i öppen fiendskap mot det välde som styrde och dominerade en nation, på väg mot förstockelse. Han var kvinnans säd i motsats till ormens säd – Herodes, Pilatus och Kaifas. Dit hörde andra kända portalfigurer i nationens liv, tillsammans med alla de anonyma skaror, som kom till honom för att om möjligt tillägna sig vad de anade vara det bästa hos honom men ändå utan att följa honom. Det som inte passade kunde de sortera bort. De ville ha lite av Jesu ideal och kraft. Alltsammans var bra, bara man kunde hålla Jesus på avstånd. De ville gärna ha välsignelse av hans gärningar, bara de slapp honom själv.
Det var så man sade i Laodicea. Där hade de rationaliserat bort Kristus, men kunde ändå säga: ”Jag är rik, mig fattas intet”. De hade byggt upp hela sitt imperium på det Kristus representerade, men medan detta skedde hamnat i en så förödande självförgudning att Frälsaren hamnat utanför. Verksamheten gick vidare, ja, inga, dramatiska väckelsemöten som förr och inga syndabekännelser. Det var lugnt i Laodicea – i dödsriket. Det var dödsrikets väntrum man hade dekorerat. Där hade man placerat sig. Du ormasäd, du huggormars avföda, sade Jesus till sin samtids intelligentia och elit
Hemligt beslut
Knappt hade han sagt det, förrän kommittéerna och makthavarna samlades i sina rådsförsamlingar för att besluta om vad de skulle göra. De hade hemliga förhandlingar om hur de på ett diskret sätt skulle kunna röja Jesus ur vägen, så att inte folket skulle kunna misstänka vilka deras avsikter var. De var politiker i sin rätta återspegling.
Så är det också bland många politiker idag. Där möter man ofta mördarligorna. De mördar inte med jetplan och trotyl; de mördar med tungan, med tankar och ord. De ljuger och förstör för varandra för att om möjligt åstadkomma maktbalans i samhället. Det är här vi möter ormasäden. Gud satte fiendskap så att denna ondska inte skulle kunna utecklas. Ändå har tillståndet utvecklats dithän att ondskan exponerat mer än någonsin.
Så har folket börjat röra på sig och gruppera sig. Man säger: ”Arbetare i alla länder förenen eder”. Så samlar man sig i kamporganisationer för att röja undan makthavarna. Man vill komma åt maktmedlen. Vi har bl a kvinnorörelsen, som säkerligen rymmer en hel del idealism och en och annan sanning. Denna mixtur av idealism och maktbegär, av vision och destruktion – självdestruktion – skapar förutsättningar för att samla alla stackars kvinnor i internationella rörelser. Man samlar sig och tror att man genom vissa förändringar i systemet skall kunna förändra samhället och sin egen situation på ett genomgripande sätt. Tänk vad man bedrar sig!
Gamla makthavare ersättes så av nya. Privatkapitalism blir statskapitalism, eller så får vi ett korporativistiskt samhälle. Förut satt tio kapitalister vid makten. Efteråt sitter femton socialister på deras taburetter och förvaltar det kapitalistiska samhället. Visst fick arbetarrörelsen makt, men den är personifierad i tio, femton personer som sitter och styr eller manipulerar och myglar.
Homosexualitet
Kvinnorörelsen banar vägen även för den homosexuella rörelsen genom att forcera spärrarna mellan man och kvinna. Man vet inte längre vem som är man och vem som är kvinna. Man kan snart inte se det om man inte gör kroppsvisitation. Det är väl frågan om inte de här kroppsliga kännetecknen också går förlorade. Sociologiska och psykologiska förändringar kommer förmodligen att följas av anatomiska förändringar… Så berömmer sig människan av det som är hennes dårskap och fördärv. Det här är kultur, säger hon. Det här är progressivitet, säger kvinnan. Det är ormens säd, säger bibeln. Gud satte fiendskap mellan kvinnans säd och ormens säd.
Alla försök att lösa mänskliga problem utan att gå till själva grundorsaken är ett utslag utav ormasädens avsikter. På grund av störda relationer är människan perverst bunden till jorden, traditionerna och familjen genom ett system, som byggts upp och förvandlat hela släktet till slavar. Vi exploaterar jorden. Vi är bundna i släkttraditioner och religiösa mönster.
Varför har vi inte kommit längre på trons väg, måste vi fråga oss.
Det heter om det släkte som gick ut ur Egypten och vandrade genom öknen för att gå in i landet: ”Så kommo vi till Kades Barnea”. Efter bortåt 40 år var folket tillbaka till utgångspunkten, elva dagsresor ifrån Horeb. Under 40 år, hade man i realiteten avverkat bara 11 dagsresor.
Ökengenerationen
Det här är bilden på många kristna. De är lojala men olydiga. De är lojala mot gruppen, mot klassen, mot föräldrarna, mot far och mor, mot syskonen, men olydiga mot Gud. Resultatet har blivit en cirkelgång i en öde öken, som aldrig tycks ta slut.
Kringvandringen tog inte heller slut förrän en hel generation gått bort. Då den generationen var borta, heter det, då kommo de åter till Kades Barnea. Då erhöll folket Deuteronomium – den andra lagen – egentligen en kopia utav den tidigare uppenbarelsen. Gud kom inte med någon ny uppenbarelse. Han förnyade bara sitt ord för en ny generation.
Ut ur öknen kom så ökengenerationen med sin starka profil, född och fostrad i öknen. De enda folkhögtider den generationen kunde minnas, var de stora begravningsakterna. Fem tusen, tio tusen, ja, tjugotusen hade dött. Fädernas vandring avbröts av dödens inbrytningar i lägret. Skaran reducerades ständigt.
Till dem som gick under hörde dem som ägnat felaktig omsorg om sina barn. Hur skulle det bli med barnen och kvinnorna, hade de försiktigt frågat sig. De gjorde sken av att de hade större omsorg om de svagare grupperna i samhället än Gud själv. De trodde sig behöva speciella skyddsanordningar. De var toleranta och skenbart medlidsamma och omtänksamma. Så skövlades en hel generation. Ökensanden blev deras slut.De började men kom aldrig fram. De var ormasäden. Gud hade icke behag till dem, ty vad de hörde blev inte upptaget genom tron i deras hjärtan. Det blev för dem bara religiösa och teologiska teorier.
Men så inträffade det märkliga. Vid Kardes Barnea hördes de nya väckelsesignalerna. Folk fick uppmaning att åter draga åstad. Så invigdes en ny ledare, Josua, och togs ut. Josua betyder frälsare. Folket reste sig ur lägret och befriade sig från mörkrets och dödens käftar. Åter formade sig folket i processioner, denna gång för att gå över floden och in i landet.
En på-stället-marsch
Varför har vi då inte kommit vidare? Varför sitter vi fortfarande i samma situation som för ett år eller två år sedan? Varför har vandringen avlösts av en på-stället-marsch?
Man rör sig men kommer ingenstans. Man erövrar inte en fotsbredd och intar inte något nytt område. Man får bara en och annan uppenbarelse, som ökenvandrarna fick. Ett och annat gudsingripande inträffade i akuta situationer bara då hela nationen höll på att utplånas på grund av de fördärvets makter, som man själv öppnat för. Så kom Gud med sin nåd och sitt förbarmande och räddade folket ur svårigheter och problem.
Så här är ofta också församlingens situation. Man har varit konstant olydig. Man har förlorat glädjen, visionen och hänförelsen och stagnerat i utvecklingen. Så har man blivit sittande utan att komma ett steg vidare. En del ha försökt lösa problemet genom att söka religiösa, fysiska eller andra sensationer. Bara man sett människor ramla i golvet, fått benen förlängda eller sett andra spektakulära ting, har man trott väckelsen komma. Men det hälper inte vare sig med karismatiska upplevelser eller fysiska manifestationer. Det tarvas omvändelse och skilsmässa ifrån världen. Det måste till ett uppbrott från ormasädens inflytande för att komma in under kvinnosädens.
Vad beror det på att vi inte kommit längre på trons väg? Har vi varit felaktigt lojala mot människor som krävt vår solidaritet och därmed konserverat ett orättfärdigt förhållande? Vi skall ju lyda Gud mer än människor. Varför har vi inte tagit konsekvenserna av vår tro med avseende på barnen och med avseende på hemmet och våra resurser?
Vi har hellre ställt oss lojala mot farmor, farfar, pappa och syskonen och bundit oss vid torvan och arvet än vi frågat efter Guds vilja. Så har vi blivit perverst bundna vid släkten och fädernesgården eller bilen. Så har vi fastnat och inte kommit ett steg vidare. Vi har blivit lojalt bundna till åtaganden, som vi själva gått in under, men som blivit oss ålagda genom andras beslut. Vi har varit lojala ända till döds. Vi vann världen men förlorade vår själ.
Nu kommer dock en ny generation, som hört om trosfäderna. Den har åter börjat fråga efter Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – fädernas Gud. Gud vill ha ett folk som skall sändas åstad för hans räkning. Det är kvinnans säd, som börjar göra anspråk på sina rättigheter. Det är en kamp, som kommer att intensifieras och trappas upp.
Gå icke i ok med…
Paulus drog upp riktlinjerna, när han sade så här: ”Gå icke i ok tillsammans med dem som icke tro”. Paulus väckte upp fiendskapen och drog upp gränserna.
Vad har väl tro att skaffa med otro, frågade han. Vad har rättfärdighet att göra med orättfärdighet? Hur låter sig Kristus förlika sig med Beliar? Gå ut från dem, uppmanade Paulus.
Här uppenbaras för oss en hemlighet. Förutsättningen för gemenskap är uppbrott och uttåg. I det läggs den rättsliga grunden för vårt barnaskap. Det är vårt barnaskap som vittnar om vilken art vi är av. Jesus sade: ”Mitt rike är inte av denna världen”. Därmed avslöjade han rikets art. ”Var art för sig”, står det skrivet i Ordet.
Satans metod är att söka blanda ihop begreppen och sudda ut. Gud däremot drar upp gränserna. ”Var art för sig”. Trons folk och otrons kan alltså inte förenas i samma samfund och kyrka. Trons folk går ut till hoom utanför lägret för att bära hans smälek-
Ljus och mörker kan inte förenas. Det går inte att para ihop oxe och åsna. Det finns inga övergångar mellan elementen och ingen felande länk som kan förena arterna. Det kan visserligen ske förändringar inom arterna men ingen övergång dem emellan. Världen och människorna i världen kan förändras, men bara till likhet med Antikrist. Guds folk förenas dock till likhet med Kristus. ”Var art för sig”. Trons folk för sig, men inte på grund av åskådning utan på grund av naturen.
Gå ut!
Låt oss gå ut! Ut ur arbetsgivareföreningen! Ut ur fackföreningen! Ut ur intresseorganistionerna! Ut!
Då säger någon: ”Hur skall jag då överleva?”
Vem har sagt att vi skall överleva? Har vi missförstått det hela? Vi är väl inte kallade till att överleva. Vi är kallade till martyrskap, vilket innebär att vi lägger vårt liv som ett heloffer på Guds offeraltare och går in under lidandet.
Vårt liv är väl inte beroende av Konsum eller ICA, Volvo, fackföreningen, arbetsgivareföreningen eller andra föreningar? Är det så har vi redan bejakat en allvarlig utveckling och mentalt förberett oss för det faktum att hela mänskligheten så småningom varken skall kunna köpa eller sälja utan att ha ett speciellt märke på högra handen eller på pannan. Det gäller, säger bibeln, för de heliga och utvalda att vara vakna och ha insikt. Är vi beroende av karteller och föreningar, av organisationer, gillen och andra gemenskapsformer för vårt sociala eller ekonomiska liv är vi redan fjättrade i ett antikristligt system.
Så här säger bibeln: ”Gå ut till honom, utanför lägret, för att bära hans smälek”. Smäleken kommer av att Gud har väckt fiendskap till ormasäden, förkroppsligad i religionen, ekonomin, filosofin, politiken, nöjeslivet, i den ideella verksamheten och idrottsorganisationerna. Gud har markerat gränserna. Allt utanför Guds gränser är människans medel att vinna frälsning utan Kristus.
Men Gud har satt fiendskap. Kristus låter sig icke förenas med Beliar. Så finns det heller inga möjligheter att förena ett gudstempel, såsom du och jag är, med ett avgudatempel. Allt det vi förtröstar på utanför Gud, är nämligen avguderi, ett raffinerat, civiliserat eller primitivt avguderi. Vi kan inte befrias från det bara genom att gå till Herrens bord, sitta i ett och annat förmiddagsmöte, vara sångledare, vara med i KDS, Broderskapsrörelsen, frisinnade medborgarföreningen eller moderaterna. Det är ormasäd. Det enda sättet är att i lydnad göra vad Jesus säger nämligen acceptera fiendskapen och gå ut till honom utanför lägret och bara hans smälek.
”Jag har nog aldrig varit frälst”
Kanske någon tänker: ”Jag har nog aldrig varit frälst”.
Nej, det finns en viss risk för att det är sant. Nog har vi bekänt oss för både det ena och det andra utan att fråga efter rättfärdighetens frukter. Det är dem vi måste efterlysa. Vi måste återskapa de nytestamentliga gemenskapsformerna. Vi får inte fråga bara efter det som rör vårt eget, min kropp eller mina medel. Alltsammans är endast gåvor, givna för att tjäna och tillbedja Gud och för att förverkliga Guds eviga plan i tiden. När vi går ut ur världen skall vi inte hamna i ett vakuum. I stället för världsordningen bygger vi upp församlingsordningen, som har sitt eget sociala, ekonomiska och kulturella mönster i ett nytt liv, där rättfärdigheten bor.
Genom församlingen är vi ett avskilt folk, Guds egendomsfolk, uttagna och utvalda för att Gud igenom oss skall bevisa sin nåds väldiga rikedom emot hela den synliga och osynliga världen under kommande tidsåldrar. Han har gjort det så mäktigt,så märkligt och så underbart att dessa hans tjänare blivit ljus. Jag skulle vilja kalla det märkliga ljusfenomen i tiden. De blir inte kända på jorden som ljusbärare. Tvärtom stämplas de som mörkermän och glädjedödare. De sitter dock inte i de politiska rådsförsamlingarna och doserar, laborerar, diskuterar och pladdrar bort tid och resurser. De inviger sig i stället i bönens heliga tjänst. I stället för diskussioner, beder de sig igenom. Det är det folket Gud har uttagit för sin räkning.
Den eviga staden
När vi så möter Jesus vid tidsålderns ände skall han föra oss in i den eviga staden. Det första vi skall se, när vi går på gatstenarna, är namnen vi skall få. Där har vi Petrus och Lammets tolv apostlar! De tjänade Gud och åstadkom stora förändringar på alla områden både i tiden och i evigheten. På samma sätt som Selma Lagerlöf, Nobel eller Sergel har fått gatstumpar uppkallade efter sig i Stockholm, för sina insatser emot samhället och mänskligheten, så skall vi få gatstenar i himmelen på grund av våra insatser.
När vi alltså kommer in genom de himmelska portarna, skall det stå på den ena porten ”Simon Petrus”. Halleluja! På en annan står det ”Matteus”. Börjar vi söka oss fram i det himmelska Jerusalem, skall vi finna någonstans – fatta mig nu rätt – Arne Imsens gata. Fast då skall jag inte bära det namnet därför att då har jag fått ett nytt namn. Jag är övertygad om att så här markeras våra områden, när vi tjänat i trohet på jorden. Stenarna är grunden för den nya staden och den nya tidsåldern.
Allt det vi eftersträvar eller åstundar för att förhärliga hans namn, kommer att förverkligas om vi går in på trons och lydnadens väg. Kom ihåg att det dock inte sker i förening med världen eller ormasäden. Det sker bara genom avskiljelse och överlåtelse åt Herren.