Verklighetens folk

Vi ska läsa från Johannes evangelium, kapitel 18. Jesus har just blivit tillfångatagen. Han har förts fram för Stora Rådet, och förs sedan vidare till landshövdingen Pilatus, för man önskar döma honom till döden.

Pilatus har ett förhör med Jesus, för han förstår inte riktigt varför Jesus blivit förd till honom. Vi läser:

– Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: ”Är du judarnas konung?”

Jesus svarade: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” Pilatus svarade: ”Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?”

Jesus svarade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” Pilatus sade: ”Du är alltså en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?” Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott. Nu är det sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag skall frige judarnas konung åt er?” Då skrek de: ”Inte honom, utan Barabbas!” Men Barabbas var en förbrytare. (Joh 18:33-40)

Det finns mycket som vi kan lägga märke till i den här texten. Jag tycker det är spännande läsa bibeln utifrån de frågor som ställs – och de svar som ges. Bibeln börjar med frågan som djävulen ställer till människan: ”Skulle väl Gud ha sagt…?” som i sin tur skapar en lång rad med frågor. Gud kommer sedan och frågar: Var är du, människa? Och så möter vi i bibeln gång på gång frågor.

I den korta text vi här läst, ställs många frågor: Är du judarnas konung? Säger du det här av dig själv eller har någon annan sagt det? Du är alltså en konung? Vad har du gjort? Till slut kommer vi till frågan som Pilatus ställer, när Jesus säger ”Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” När Jesus säger det här, slungar Pilatus ur sig en retorisk fråga. Han förväntar sig inget svar, och får inget svar, för han bara kastar ur sig detta, och sedan går han därifrån. Han säger: ”Vad är sanning?”

Vi ser att de två hamnar i en konflikt. Jesu förkunnelse befinner sig på en helt annan nivå än det Pilatus gör när han bara kastar ur sig frågan: ”Vad är sanning?” Han är egentligen inte intresserad av svaret, för han vänder sig med detsamma om och går ut till folket och säger: ”Vad ska jag göra med denne Jesus?” Han är inte intresserad av svaret. Han sätter sig inte ner, ser Jesus djupt in i ögonen och säger: ”Kan du berätta för mig vad sanningen är?” Frågan är inte på det planet, för då hade han fått veta, precis som Jesus sa i Johannes 14: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Men här kommer han och ställer sig i raden av sin tids sofister. Upp igenom filosofihistorien är det många människor som ställt denna fråga. Retoriskt, allvarligt, från olika vinklar: vad är sanning?

När vi talar om sanning, så sätter vi som kristna och normalt tänkande varelser sanning i förhållande till icke-sanning. Är påstående A sant, så kan påstående icke-A inte vara sant. Det kallas anti-teser. Om det är sant att en sak är grön, så är det inte sant att den inte är grön. Det är egentligen väldigt enkelt, än om det låter komplicerat när man försöker förklara det. Antiteser, alltså. Men så har människor genom historien försökt att förvanska det som är sant. Detta är något av djävulens huvudmål, för han började komma med frågan: ”Skulle väl Gud ha sagt…?” Han satte frågetecken vid det Gud hade sagt: Du ska inte äta av trädet som står mitt i lustgården; kunskapens träd på gott och ont. Och så kommer djävulen och säger: Är det verkligen sant att ni inte skulle få äta av något träd som står i lustgården? Djävulen önskar alltid bryta ned vad Gud har satt som antiteser; motsatser: Livets träd kontra kunskapens träd på gott och ont. Gud satte dem bredvid varandra och sa: de här kan inte förenas. Men så kom djävulen och sa: -Skulle väl Gud ha sagt…? Är det verkligen en antites här, är det inte egentligen en syntes? Att du kan få både det ena och det andra? Det är djävulens taktik. Han önskar göra om det som Gud har satt som antites – det finns synd, det finns renhet, det finns himmel och helvete, det finns frälsning och förtappelse. Det har Gud satt som antiteser. Men så kommer djävulen och önskar göra en syntes av det hela. Det är sant både och.

I filosofin kallas detta för relativism. I relativismen är egentligen ingenting absolut sant, utan all så kallad sanning har en kulturell, politisk, filosofisk, socialt – eller liknande – bakgrund. Så säger man: du måste alltid se det som människor påstår är sant och verkligt utifrån en historisk synpunkt, en biologisk synpunkt – vad är vi för varelser? En kulturell synpunkt. Hur ser vår kultur ut? Därför blir sanningen något av ett fludium. Sanningen är inte klar, inte tydligt definierad, utan är något som kan förändras. Bland sofisterna finns Protagoras (ca. 490 f.Kr. – 420 f.Kr.) som kom med ett berömt uttalande som miljoner människor har upprepat efter honom. Jag tycker att man hör det varenda gång man är ute på torget och vittnar för människor om Jesus. De står där och hör på vittnesbördet, och till slut kommer deras motargument, och de säger: -Ja, ja, men det som är sant för dig är sant för dig, och det som är sant för mig är sant för mig. Så sa Protagoras. Han diskuterade med Sokrates och andra filosofer i sin samtid, och så sa han just detta citatet. Men vet du vad? Bara för att saker och ting låter klokt, så är det inte nödvändigtvis klokt. Man kommer med påståenden som ”Var och en blir salig på sin tro.” Nej. Man blir över huvud taget inte salig på sin egen tro. Det finns en enda saliggörande tro – och det är tron som Gud ger.

Vi lever i ett multikulturellt och multireligiöst samhälle, och självklart märker människor de spänningar som finns. Det är inte bara en religion som predikas från en kyrka längre, utan det är så många olika saker som förkunnas. Och då ställer sig människan på en tänkt mittpunkt och så säger man: ”Ja, ja. Det som är sant för dem är sant för dem, och det som är sant för mig är sant för mig!” Man ställer sig i historien tillsammans med filosofen Hegel som i början av 1800-talet talade om den här syntesen. Även Kirkegaard, trots att han var en motståndare till relativismen, kom fram till ungefär samma saker när han försökte definiera skillnaden mellan att tro och att veta. Han tänkte sig Gud och tron som ett slags övre plan som inte går att förstå och gripa tag i, som bara kan nås genom tron. Och sedan är den materiella, fysiska världen någonting helt annat.

Men vi tror att Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Han gick här på jorden. Johannes säger: det vi tog på, det vi med egna ögon såg, om det förkunnar vi. Det är en verklig världs Gud. Han dog på ett kors, och om du hade varit där den dagen, så hade du kunnat tagit på spikarna, du kunde ha känt såren på hans fötter. Han var där och han är där. Han är den Gud som finns.

Men människor har avsatt Gud. Man har personligen detroniserat Gud i sitt eget liv, och vi har kollektivt detroniserat Gud i vårt samhälle, och vad har det lett fram till? Jo, att sanningen, den fasta grunden som Gud önskat ge människan, har försvunnit, och så försökt hitta en annan grund att stå på. Man har tagit ateismens grund, med utgångspunkt i – ingenting. Det finns ingen Gud, det finns ingen högre tanke. Enda orsaken att vi över huvud taget har något som vi väljer att kalla moral, etik och normer, är att vi blivit tvungna till det för att överleva. Det är lättare att överleva när vi är en stor grupp av människor, därför har vi ordnat våra egna regler, men egentligen är det bara egoism. Det stämmer säkert till en viss del, men det är inte hela sanningen. I ateismen tar man utgångspunkt från precis ingenting. Först var det ingenting, sedan blev det en big bang och utifrån det har allt du ser blivit till. I humanismen tar man utgångspunkt från människan. Man säger att det finns något gott hos människan. Om vi arbetar tillsammans, samlar ihop de goda krafterna i samhället, så ska vi få världen att fungera. Problemet är att det finns något i varje människas inre som bibeln kallar för samvete. En domare över hjärtat. Det är inte en fullkomlig domare, men dock en domare. Det är detta samvete man febrilt försöker bortförklara. Vi är moraliska väsen, för vi har ett samvete. Vi har något som Gud har lagt ner i oss, något som inte låter sig förklaras väldigt enkelt.

Om du har en ateistisk bekännelse att det finns ingen Gud, då har du ett problem. Å ena sidan kan du försöka göra som filosofer och människor gjort genom historien och säga: Finns det ingen Gud så finns det ingen moral. Finns det ingen etik så finns inga regler eller normer. Man kan då säga som Marquis de Sade: Det som är, är rätt. Bara det existerar, så är det bra. Vad menade han med det? Jo, exempelvis det här: om en person är starkare än en annan, kan man inte säga att det är fel av den starkare att slå den svagare. Han kan göra det, och det som är – är rätt! Han drog extrema konsekvenser. Han tog med kvinnor hem till sig som han slog för sin förlustelse och njutning. Han är upphovsmannen till uttrycket sadism. Markis de Sade – sadism. Det är från honom det kommer, för han sa: vill jag slå och kan jag slå, så slår jag! Han hade rätt, för om det inte finns någon Gud, om det inte finns någon högre tanke, så finns det ingen anledning att handla efter samvetets röst. Om samvetet bara är ett resultat av kemikalier som har sammankopplats och utvecklats under miljontals år, så finns det ingen som helst anledning för oss att lyda det. Då kan vi lika gärna vara sadister allihop.

Sedan finns det mera moderna filosofer, tänkare och vetenskapsmän. En av de stora företrädarna för ateisterna i vår tid, engelsmannen Richard Dawkins, har skrivit en bok som heter Den själviska genen. Det han talar om där är att moral har uppstått därför att våra gener önskar det. De vill leva vidare. Det finns en ”tanke” hos våra gener: de vill föröka sig. Därför har samvetet uppstått som resultat av denna önskan. Då hamnar man i något som jag valt att kalla konsensusens gungfly. Du vet vad ett gungfly är? Om man försöker gå på den, så gungar det under dig. Det är inte en fast grund att stå på, inte en klippa. Det är osäkert, rätt vad det är så sjunker du ner i dyn. Konsensus är vad vi kommit överens om. Du och jag kommer överens om att vi inte ska slå ihjäl varandra. Det är jättebra. Vi kommer överens om att vi ska ha ett samhälle där vi är snälla och goda mot varandra, vi skapar ett försäkringssystem och kan gå till försäkringskassan och få ordnat med pengar när allt skär sig. Vi bygger upp en civilisation. Det är jättebra. Men så förändras något i samhället, och helt plötsligt är det krig mellan människor och den höga moralen finns inte längre. Den konsensus vi kommit överens om gäller inte längre. Det var bara så att vi hade kommit överens om detta. Helt plötsligt är det nu rätt att döda, för det finns ingen fast sanning eller regel som säger att det här skulle vara fel. Det kallar jag för konsensusens gungfly. Det som vårt samhälle är byggt på ser så stabilt ut, men börjar du kliva runt lite och försöker hoppa från grästova till grästova, så märker du: det finns ingen fast grund att stå på.

I boken Den Gud som finns till (utgiven på svenska 1976), tar författaren Francis Schaeffer upp denna frågeställning. Jag har för övrigt hämtat mycket inspiration till denna predikan hos Schaeffer, och vill varmt rekommendera alla hans böcker. Schaeffer kallar vår värld för ”Den verkliga världen” – världen där Gud finns, den värld vi lever i, den som Gud har skapat. Gud är upphovsman, skapare, hövding. Han har ett mål och en mening med det han skapat. Han talar också å andra sidan om den tänkta världen, där Gud inte finns. Otroligt många människor bekänner att Gud inte finns. Jag läste i en kristen tidning att 45 procent av Sveriges befolkning tror på Gud, och det tyckte man var fantastiskt. Men sanningen är ju att många har ett helt annat begrepp om vad Gud är. Det är inte fyrtiofem procent som tror på bibelns Gud. En majoritet av Sveriges befolkning säger tydligen att de inte tror på någon slags Gud. När människor talar om Gud, tänker de ofta på en högre kraft. Någon, något som finns därute. Men det betyder egentligen ingenting. Vi har fortfarande ett gungfly, för den här guden är inte definierad.

Många människor säger: jag tror inte på Gud. Jag är ateist. Jag är agnostiker, osv. Men! De flesta människor lever inte som om Gud inte finns. Förstår du hur jag menar? De flesta människor lever inte ut sin bekännelse att Gud inte finns. Hade de levt ut den, hade de blivit som Marquis de Sade. De hade varit amoraliska väsen som över huvud taget inte menar sig ha förpliktelser, de lyssnar inte till samvetets röst och tänker bara egoistiskt och på sig själva. En del människor lever så, men det finns ändå något som drar dem mot den verkliga världen där Gud finns. De ser skapelsen omkring sig, det går inte förneka. Även den mest inbitne ateist talar om vad vi kan se i skapelsen. Vad då, ”skapelsen”? Varför säger du ”skapelsen” när du inte tror att något är skapat? Man har dessa termer, och rör sig med samma uttryck, man försöker säga att Gud inte finns, men egentligen befinner man sig mitt emellan dessa två världar. Man kan inte förneka den verkliga världen. Man kan inte förneka att det finns saker inom och omkring mig som vittnar om en Gud. Det är inte möjligt att leva som om Gud inte fanns. Så slits man emellan dessa två världar. Man försöker bekänna att Gud inte finns, men i verkligheten lever man som om Gud finns, i alla fall till en viss grad.

Den mest inbitne ateist kommer att säga: det är bra att vi gör bra saker för varandra. Likaså den mest inbitne relativist; en som säger att det ena är sant för dig och det andra är sant för mig. Jag läste en artikel om det här, och då stod det som kommentar: ”Det finns naturligtvis inga relativister som menar att det är helt rätt att gå ut och döda folk helt villkorligt.” Varför inte det? Därför att de dras i det här spänningsfältet mellan vad de bekänner och det som är verkligt. Mellan tesen: det finns ingen Gud, och det livet som blir en nödvändig konsekvens av detta.

Detta är viktigt att vi som kristna förstår, när vi evangeliserar; att de allra flesta människor som inte bekänner Gud befinner sig någonstans i det här spänningsfältet. Om de verkligen lever efter tesen att det inte finns någon Gud, då kan det vara otroligt svårt att nå dem, men då lever de också i en hopplös värld. Förnekandet av Gud leder till förtvivlan. Ju längre ner på skalan de är, dess närmre är de förtvivlans träsk. De går genom dödsriket, de går genom dödsskuggans dal. Man har ett slags hopp att kanske någon i framtiden ska finna en mening med detta. Kanske kommer en vetenskapsman. Kanske kommer en filosof, kanske det kommer en världsledare. Ju närmare du befinner dig denna förtvivlans hopplösa världsåskådning, ju mera ropar människor efter en stark ledare. Det är en varningssignal för dig och mig i vår värld. Så snart det dyker upp någon som ger litet hopp, som ger litet mening, så faller man ned på sina knän för att tillbedja och upphöja.

Pilatus hade ett dilemma. Han befann sig också någonstans mitt emellan. Och så kommer Jesus och försöker ta tag i Pilatus och dra honom mot sanningen. Han säger: Jag har kommit för att vittna om sanningen. Det är jag född till och var och en som är av sanningen, han hör min röst! Men Pilatus väljer att vända sig om och gå den andra vägen. Han går ut till människorna och säger: ”Vad ska jag göra med Jesus?” Pilatus! Det skulle du inte ha frågat dem! Det skulle du ha frågat ditt eget hjärta! Du skulle ha frågat dig själv: Vad ska jag göra med honom som påstår att det finns en verklig värld där Gud finns och att Jesus Kristus är sanningen?

Vi tänker oss nu den här scenen, där Pilatus rusar ut för att Jesus har ställt obehagliga frågor och kommit med obehagliga påståenden. Jesus sitter kvar och väntar på sin dom som egentligen inte är en dom, för han säger själv till Pilatus: Du hade inte haft någon makt över mig om den inte hade blivit dig given. Han dricker den kalk som Fadern har givit honom.

Men vi går fram till Jesus och sätter oss vid hans fötter och säger: Jesus, vem är du? Vad har du att säga oss i den här tiden? Vi låter Jesus och bibeln själv berätta för oss om Sanningen.

Så går vi till femte Mosebok, kapitel 32 som är Mose avskedssång, och där presenterar han Gud. Bibeln börjar ofta sina viktiga proklamationer med en Gudspresentation.

-Lyssna, ni himlar, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun. Som regnet må min lära drypa, som daggen må mitt tal flöda, som rikligt regn på grönska, som regnskurar på gräs. Ty HERRENS namn skall jag förkunna, ge ära åt vår store Gud. Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han. (5 Mos 32:1-4)

”Trofast Gud” står det i den här översättningen, i andra översättningar ”en sann Gud”. För det är samma ord som i Gamla Testamentet används för ”trohet” och ”sanning”. Det är något som är fast. Emeth, heter det på hebreiska. Något som är fast och stabilt. Han är klippan, fullkomliga är hans gärningar. Alla hans vägar är rätta. En trofast Gud, en sann Gud. Utan svek, rättfärdig och rättvis är han. Sådan är min Gud, säger Mose. Lyssna ni himlar – lyssna du jord: Gud är sann! Det finns ett anspråk i bibeln.

Vi ska också läsa i Johannes evangeliums första kapitel. Detta fantastiska kapitel där det talas om hur Ordet blir kött. Då Gud blir människa. Vi läser:

-Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (Joh 1:17)

Sanningen blev uppenbarad, den blev klar och tydlig, du kan se den, säger bibeln. Bibeln gör detta anspråk. Du kan se sanningen, du kan ta på den, du kan få uppleva sanningen. Nåden och sanningen kom genom Jesus. Hade bara nåden kommit, då hade det blivit en billig nåd. Hade bara sanningen kommit, så hade det varit domedag. Då hade det varit slut med oss. Men nu kom nåden och sanningen. Sanningen som uppenbarade vilka du och jag var, och nåden som försonade oss med Gud, prisad vare Herren.

I Lukas’ nionde kapitel talat Jesus, med absoluta anspråk på saker och ting. Du kan inte säga att Jesus var omedveten om vad han sade:

-Jag säger er sanningen… (Luk 9:27)

Vem kan göra sådana påståenden? Jesus har ett favorituttryck: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er…” Jesus gör anspråk på att tala sanning och bara sanning.

I Johannes 14 läser vi de välkända orden:

– Thomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:5-6)

Jesus säger: Jag är sanningen. Sanningen personifierad i en man, Jesus Kristus. Sonen är sanningen. Vi läser längre fram:

-Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17:3)

Det här är alltså Jesus, sonen, som talar till Fadern. Och han säger: Detta är det eviga livet; att de känner dig som är sann! Den sanne sonen, den sanne fadern. Jesus säger: Jag är sanningen, och så vänder han sig till fadern och säger: Du är sann!

Vi går tillbaka till kapitel 15 där Jesus talar om den helige Ande:

– När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. (Joh 15:26)

Det är en sann Son, det är en sann Fader och det är en sann Ande. Han gör anspråk på att det finns en fast grund att stå på. I en tid, då människor är så slitna mellan den här ateistiska världsåskådningen och något man själv inte kan definiera, så kommer Gud och definierar sig: Jag är sann, och jag har skapat världen. Och i den här världen där du existerar, så finns det en Gud. Och denne Gud; Fader, Son och Helig Ande, han är sanningen, han är verkligheten. Det finns en absolut sanning, och denna absoluta sanningen är Gud. Vi behöver inte vara relativister! Även om relativismen bara är en av många filosofiska inriktningar, så ser jag att det här genomsyrar samhället. Precis som vi kan säga att satanismen, som bara är en liten, marginell företeelse i vår värld. Du har säkert inte träffat många som bekänner sig som satanister. Men i verkligheten är det något som genomsyrar hela samhället, för det handlar om egoismen. Det handlar inte i första hand om att tillbe djävulen. Vi tänker oss satanismen med mörka symboler och Satans-riter. Nej, det handlar inte om detta, utan om Satans uppror mot Gud. Och det upproret har varje människa blivit en del av. Redan från första gången vi vände Gud ryggen, blev vi en del av satanismen. Också relativismen, även om du möter väldigt få människor som säger sig vara relativister, så finns den här tanken. Du möter människor på gator och torg och vill ge dem ett Guds ord. Då säger de: Ja,ja, det där kanske är sant för dig. Det är då varningsklockorna skulle börja ringa hos oss och säga: det här är en människa som behöver ett ord ifrån Gud. Här är en människa som behöver veta att det finns en sanning som är absolut, som är fast, som är stadig. Det finns något som är sant: Gud finns!

I Hebréerbrevets första kapitel finns en beskrivning av Gud:

-De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad. Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut. (Hebr 1:11-12)

Det här är tryggheten för dig och mig. Att Gud som säger sig vara sanning, och säger: Jag förändras inte. Jag är densamme igår, idag och i all evighet. Det finns en sanning som gäller från skapelsens morgon tills vi träder in i evigheten och bortom evigheters evigheter, prisad vare Gud! Tror du det är sant att det finns en fast grund att stå på? Vår klippa är inte som andra klippor, för vår klippa är oföränderlig. Urtidens klippa, vår Gud, den starke i Jakob, prisat vare hans namn!

Vi återvänder till Joh 17, där Jesus beder för sina lärjungar. Han säger:

-Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh 17:17)

Så gör Jesus anspråk och säger, det här Ordet som vi fått överlämnat åt oss, detta Ord är sanning. Vi hade inte vetat något om Gud om det inte vore för Bibeln och den helige Ande som blivit oss given. När vi talar om att Gud är sanning, så talar vi om bibelns Gud. Helga dem i sanningen. Ditt Ord är sanning. Det finns någonting att tro på. Det finns något att fästa sin tro till, prisad vare Gud.

Tro står inte emot vetande. Tro är långt över vetande. Tron kan gripa tag i både den värld du ser och den du inte ser. Det är inte så att tron bara hänger sig fast i himmelen. Tron är fast förankrad i både det vi ser och det vi inte ser. För det vi ser har blivit till av den vi inte kan se. Vi tror, säger Hebreerbrevets författare, att världen har blivit till genom ett ord av honom som inte kan ses. Tron griper tag om både det vi kallar den verkliga världen, den som kan verka fantastisk, men är sparad åt eld. Den ska rullas ihop som en utnött klädnad, men Guds ord förblir i evighet. Tron griper tag i både detta och det som är därovan. Här finns ingen konflikt.

Varför är det så viktigt med denna sanning som vi har i Jesus Kristus? Han förklarar det själv i Johannes evangelium:

-Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31-32)

Detta säger mig att sanningen är den som frigör. Den säger mig att om det inte finns någon sanning, så finns det ingen frigörelse. Det finns ingen möjlighet för människan att känna att hon är en fri varelse, om det inte finns en absolut sanning. Människan sökte efter frihet, djävulen erbjöd frihet, men frihet genom lögn. Han sa: ”Skulle väl Gud ha sagt…” Han erbjöd frihet, men han ljög. Jesus kommer, och han säger: När ni känner sanningen, så ska sanningen göra er fria. Därför kan vi vara så frimodiga när vi talar till människor, för vi vet att ingen befinner sig riktigt nere i hopplöshetens träsk. Vi kan med frimodighet tala med människor och fråga: Vad tror du då? Så finner vi dem någonstans på skalan, och vi kan göra som Jesus, försöka dra i dem. Och så får vi be till Gud att den helige Ande som också ger dem sitt vittnesbörd tar tag i dem och drar dem till den verkliga världen där Gud finns. Och så har vi frimodighet, för vi vet att sanningen är det enda som sätter människor fria. Sanningen förkunnad i kärlek. Sanningen, blandad med nåd! Prisad vare Gud för att sanningen och nåden kom genom Jesus Kristus, och den gör människor fria!

Det finns ändå ett otroligt motstånd som vi möter hos människor. Det är total hopplöshet i och med världen som man tror på, där Gud inte finns. Men ändå är det ett motstånd att komma till tro på bibelns Gud, den ende sanne Guden, han som har helgat oss i sanningen, och hans ord är sanning. Vi möter ett samhälle i inre konflikt, för man klarar inte att leva efter de normer som vi vet finns nerlagda i människorna. Och då försöker vi att bryta sönder dem. Det finns krafter i vår tid som bryter sönder det som är normalt; det som Gud har skapat och förordnat. Och till slut kommer människan, så förvirrad och bedragen av sina egna begär och av krafter som inte visar människan någon som helst hänsyn, att vända Gud ryggen, t.o.m. i det ögonblick då domen går över världen. Det står om Lammets vrede och människor som gömmer sig i hålor och grottor, och säger: Dölj oss för Lammets vrede! Och man förbannade den Gud som var i himmelen. Så långt skall det gå.

Men än finns det tid och möjlighet för oss att förkunna evangelium och dra människor till den verkliga världen. Visa dem hopplösheten i deras tro, och hoppet i Jesus Kristus.

Avslutningsvis ska vi se på ett ord i Psalm 139. Jag ska läsa ett ord som är välkänt, men kanske från en annorlunda vinkel:

– Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag säger: ”Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig”, så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset. Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. (Ps 139:7-13)

Han säger: Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Jag gör en egen tolkning av den här texten: Var ska jag kunna leva som om Gud inte fanns? Psalmisten fortsätter: ”Om jag far upp till himlen…” Om jag alltså går dit människor säger att Gud finns. Där bibeln säger att Gud finns. Om vi säger så här: Om jag började söka Gud och ropa till Gud: Gud, om du finns, så fräls mig! Då är du där. Om jag for upptill himlen och sökte Gud där människor säger att han är, då är han verkligen där. Det är sant, för Gud säger: Jag är nära dem som åkallar mig. Åkalla mig på nödens dag, så ska jag frälsa dig. Sök mig, medan tid är, så ska jag frälsa dig! Du ska upptäcka att Gud finns, att han är där. Det är det första psalmisten säger.

Men så försöker han söka sig ner i djupaste dödsskugga, i ting som får din tro att skaka, som sätter frågetecken för din tro. Varför finns det så mycket ondska i världen? Varför finns det så mycket krig? Varför är det så många som svälter? Varför finns så mycket fattigdom? Man ser nöden i vitögat, som den verkligen är. Igår läste jag om miljontals människor i Östafrika som saknar vatten för dagen och många dör. Vi lever i en skyddad värld, men så fort vi öppnar ögonen litet, så ser vi: det finns så mycket ondska. Man tänker: om vi far ner i dödsriket… Om vi söker bland de mest onda och det mest förstörda samhälle, kan vi då leva som om Gud inte finns? Många människor som sett nöden, säger: På grund av det, kan jag inte tro att det finns någon Gud. Men Herren säger: Även där skall min hand leda dig. Det enda som ger hopp för en förlorad värld, för en värld i ondska, är denna proklamation: det finns en sann Gud.

Därefter säger psalmisten: ”Tar jag morgonrodnadens vingar…” Vad är det? Det är österut. Jag vet att jag nu går litet hårt åt texten här, men när jag tänker på östern, tänker jag på religion och spiritism. Det finns så många österländska religioner, nästan fler än det finns människor. Gudar, gudatankar, gudabilder. Det finns i österländska delen av vår värld. Jag säger så här: Om jag sökte i alla religioner, om jag försökte söka i all andlighet, all spiritualism i världen, om jag sökte i detta, om jag sökte mig in i människan, om jag sökte det goda hos människan, de andliga värdena, så kan jag ändå inte leva utan det här. Jag kan ändå inte komma bort ifrån den verkliga världen där Gud finns. Där det finns en Fader, Son och Helig Ande uppenbarad i Jesus Kristus, förklarad genom hans ord och verksam i den här tiden genom hans församling.

Och så säger han: ”…gör jag mig en boning ytterst i havet…” Det är västerut, där solen går ner. Från Israel är det havet som ligger i väster. Vad tänker vi på när vi talar om västern? Jo, materialismen, egoismen. Om vi tänker på religioner när vi nämner östern, så tänker vi på egoismen och materialismen när vi talar om västern. Om jag nu försöker bygga upp en så trygg värld som det över huvud taget går, om jag försöker bygga upp ett samhälle som är så säkert, med ett trygghetsnät som är så finmaskat, ett system som är så totalt perfekt, där alla människor får så mycket pengar, så mycket glädje, så fina hus, så snabba bilar att det inte finns någon som kunde tänka sig önska något mera… När allt detta är tillfredsställt, är det fortfarande en röst som ropar: det finns en Gud! Det finns ett behov i människans inre som inte är fyllt. Om jag far till himlen, så är han där. Söker jag mig djupast ner i dödsriket så är han där. Om jag tar morgonrodnadens vingar, så är han där, om jag gör mig en boning ytterst i havet, så är han där.

”Om jag säger: Må mörker falla över mig…” Man försöker ignorera Honom, men själva mörkret blir till ljus för honom och han når människor i det djupaste mörker, prisad vare Gud!

Det finns en som Uppenbarelseboken talar om ska sitta på sin häst den yttersta dagen, och hans namn är Trofast och Sann! Han har sin mantel doppad i blod, och på ryttarens panna står skrivet: Konungarnas Konung och Herrarnas Herre. Han är segerhjälten från Golgata. Han är historiens herre, han är framtidens herre, han är evighetens herre. Det finns en fast grund att stå på. Därför tänker jag inte stå med mössan i handen och säga förlåt att jag är kristen, förlåt att jag tror på Gud i denna världen där så många människor inte tror på något alls. Jag tänker förkunna det så fritt som vi bör och måste. Det finns en som sitter på den vita hästen, och hans namn är Trofast och Sann. Tror du det, så har ditt liv fått mål och mening, innehåll och substans. Det ger livet kraft också för de dagar som kommer. En övertygelse för de dagar som ligger framför oss. Trofast och Sann är han.

Måtte Gud få gripa tag i var och en av oss, och göra oss till evangelister som inte ser detta som ett slags sport. Det är inget fritidsfiske vi sysslar med. Det är inte så att vi försöker manipulera människor. Vi har diagram och system klart för oss och tror att bara vi förklarar för människor med de rätta orden så ska vi nog få dem att förstå ateismens hopplöshet, osv. Det är fruktansvärt farofyllt, om du inte har den helige Ande. För det är den helige Ande som ska överbevisa människor om synd, rättfärdighet och dom.

Prisad vare Gud, att det finns en sanning i Jesus Kristus. Att det finns en Ande, och att vi med frimodighet kan säga att vi har människors samvete på vår sida. Så kan de få sparka och slå, skrika och protestera hur mycket de vill, men vi vet ändå att vi har deras samvete på vår sida. Om den helige Ande bara får gripa tag i människor i denna tid, väcka deras samvete, deras medvetande, deras ande som är en Herrens lykta, ett Herrens ljus, då skulle vi få se människor falla som segerbyten vid Golgata kors, och uppleva den glädje och lycka det är att få ett liv fyllt av mening, mål och substans i Jesu namn. Amen.