Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”
-Bingooo!
Kvinnans rop avlöstes snabbt av ett kakalorum av röster utan motsvarighet. Det var svårt för mig som oinsatt att urskilja problemets art, men jag förmodar att det handlade om vem som egentligen vann. De satt, stod, låg, gick omkring….ett femtontal kvinnor i olika åldrar med sina spelbrickor och okokta makaroner som markörer. Utroperskan hade placerat sig strategiskt i skuggan på en trappavsats och hade en sliten smutsig tygpåse i handen varur hon plockade upp sifferbrickorna och med ljudlig stämma ropade ut över den spelande skaran. Överallt fanns också de små barnen.
Eftermiddagen var varm, ja tungt varm. Jag var i Cañadan för att läsa bibeln hemma hos Clothilde och för att ha en stunds bön tillsammans. Vi satt i det lilla köket, tre kvinnor och en bibel, i ett kök på ca sex kvadratmeters yta. Bara en av oss kan läsa, men det visade sig vara omöjligt att göra sig hörd. Jag är van vid att tvingas höja rösten en hel del i dessa möten, men nu visade det sig inte räcka till. Vi överröstades fullständigt. Dock inte av det Bingospelande gänget på cementplattan strax utanför den öppna dörren; fastmer av den haitiska taktfasta musiken som grannen gillar väldigt väldigt mycket!
Vi flyttade våra plaststolar närmare varandra tills vi satt mer eller mindre med knän mot knän. Jag tog i, och vi lyckades ta oss igenom hela fyra psalmer i bibeln.
Strax intill oss bara en halvmeter bort, i ytterdörrshålet, stod glassförsäljaren och sålde isglassar till en massa barn som hojtande skockades runt honom och hans kylvagn. En granne kom in och klev över oss, bad om ursäkt, och hämtade sin dörrnyckel som låg förvarad på Clothildes kylskåp…då hade vi bara ett kapitel kvar….
Clothilde är mångas trygghet här. Hos henne lämnar många in sina dörrnycklar när de går hemifrån på morgonen. De som går riktigt tidigt droppar in den genom fönsterpersiennen. Sedan kommer barnen hem på eftermiddagen och hämtar nyckeln för att kunna komma in. Det är bara så självklart. Hos Clothilde kan man få ett glas vatten mitt i leken ute på cementplattan, ja, hon finns alltid där, redo att rycka in för sina grannar; stora som små.
Att höra henne be till Gud för sina grannar är mycket gripande. Jag vet att hon oroas för deras svala intresse av att ta del av Guds ord. Hon oroas för barnen som växer upp i hem där Jesus inte alls finns med. Ja Clothilde oroas, men hon har en bönhörande Gud som hon har lärt sig att kasta sin börda på!
Vi sjöng några enkla körer tillsammans och några av barnen utanför kom genast inrusande och trängdes för att vara med. Vi bjöds på gott kaffe och hade helt enkelt väldigt trevligt. Folk kommer och går hela tiden. Några tittar in genom dörren. Och Clothilde vet vad det betyder. -Lite kaffe kanske? frågar hon och får ett nickande till svar. Någon är helt enkelt bara trött och sätter sig några minuter på stolen innanför ytterdörren, säger några ord, hälsar och går vidare.
Skymningen kommer snabbt och även jag tog adjö. Bingospelet var fortfarande i full gång. Jag såg unga kvinnor klättra uppe på taken för att ta in torr tvätt. Småbarn skrek! Uppklädda ungdomar drog iväg uppåt gatan. Oset från friterad olja inför kvällens matförsäljning spred sig utefter vägen där jag gick fram. Nu inleddes ännu en fas av den här måndagen … kvällen!