Missionshälsning från Simon Beecham
I vilken grad visar vi vår kärlek till Jesus, särskilt när vi vet att vi fått så mycket förlåtet?
Jag vill ge allt till Jesus. Han är min Frälsare, mitt hjärtas kärlek. Jag förstår hur mycket jag har blivit förlåten. Det ger mig en längtan att tjäna andra, för sann kärlek är att ge. ”Gud utgav sin enfödde son…”
När jag fick möjlighet att resa tillbaka till Dominikanska republiken igen, var jag genast redo. Chansen att tjäna andra mindre lyckligt lottade och att få berätta för alla, de goda nyheterna, ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag kom mot slutet av november 2012 och möttes av min familj i Jesus – Nicholas, Sean och Stina.
Det tar några dagar att anpassa sig, och vi använder tiden att besöka vänner. Clotilde, Fela och Lydia har funnits i mina tankar och böner ofta sedan förra gången jag var här, och jag hade förmånen att möta dem. Vi kommer till gångstigen i La Cañada; jag och Stina och de hemtrevliga ljuden av lekande barn och tjattrande grannar, hög musik – då det finns ström – värmer mitt hjärta. Livet fortgår här, och även om det är en kamp, skulle man inte förstå det vid första anblicken. De vanliga och inte särskilt hjärtevärmande lukterna gör sig påminda med sin närvaro då vi kommer närmare Clotildes hus. Det öppna avloppet, fullt av sopor och råttor har ännu inte reparerats.
Vår lilla samling är underbar, fastän vi kanske är bara fyra, plus andra, både unga och äldre som sticker in sina huvuden genom dörröppningen. Jag vet att Jesus är med oss när Stina berättar nyheter från Sverige och nämner alla dem som behöver förbön. Lydia och Clotilde delar nyheter om familj och vänner som också behöver Guds ingripande innan vi ber och sjunger en sång om Herrens härlighet och kärleksfulla godhet. Clotilde är så angelägen om var och en i La Cañada. I hennes hem är alltid aktivitet; hon hjälper alla antingen det är med ett litet råd eller helt enkelt ett glas vatten åt ett törstigt barn. En trogen och villig Herrens tjänarinna.
Första mötet i Palavé är lika varmt och välkomnande som i La Cañada. Kramar och leenden från bröder och systrar och jag är förkrossad över deras varma ord. Mitt hjärta överflödar av den kärlek och glädje som möter mig igen från min utvidgade familj i Kristus. Här är de heliga frimodiga och ivriga att tala eller sjunga ut sin tacksamhet till Herren. Jag känner mig hemma.
Under vintermånaderna har vi satt igång att bygga ett hus åt en i församlingen här. En ensam mor med två fina små barn.
Jag måste medge att jag var litet nervös att hjälpa till på byggplatsen då jag vet att det att bygga ett hus här inte är alls likadant som att bygga ett hus i Sverige. Det visade sig att jag hade all orsak att vara nervös. Första veckan var blod, svett och tårar; muskler som jag inte ens visste om att jag hade, värkte. Men vare sig det gällde att blanda cement eller sikta sand – allt arbete blev ordentligt gjort, ingenting lämnas på undantag och min fars röst från förr dyker upp. Jag kommer ihåg vad han sade till mig som liten pojke: ”om ett arbete är värt att göras, är det värt att göra det ordentligt”.
Efter en vecka eller så blev jag van vid arbetet och åkte hem vid dagens slut trött och öm i hela kroppen, men att få utföra ett verk för Herren ger en enorm tillfredsställelse. Nicholas är en god arbetare och har byggt här förut, och att få arbeta bredvid honom var en glädje och stor hjälp.
Inom kort var huset färdigt och vi hade ett möte för att välsigna huset och dem som nu fick flytta in. Många grannar och församlingen samlades, och medan molnen bröts och det sista av en regnskur drog förbi kom en dubbel regnbåge fram, som verkade uppenbara sig direkt över huset där alla sjöng ”O store Gud”. Jag var rörd nästan till tårar detta speciella ögonblick och lyfte händerna i bön och tacksamhet till vår Herre Jesus för att han leder mig, för att han frälser mig och visar mig Guds sanna kärlek.
Stina tar mig med att besöka många olika människor här; människor som har fått hjälp från Maranataförsamlingen förr, och de är många. Andra har helt enkelt korsat väg med medlemmar i vår församling och har förblivit på en lång, osynlig bönelista som många har med sig.
En kvinna vi besökte var Olympia. Resan dit var ganska lång, vi åkte en bit ut på landsbygden. Den lilla byn hon bodde i såg riktigt trevlig ut. Olympias hus är en liten trähydda som står bakom de finare husen och därför något gömd. Ett fattigare område, om man talar i monetära termer, för Olympia är rik i Herren. Vi hade nyligen fått nyheter om en syster hemifrån som hade blivit svårt sjuk, och var intagen på sjukhus och låg i koma. Stina kommer alltid ihåg dem som behöver förbön och jag är säker på att Olympia kontinuerligt kommer att be för vår syster. Hon såg väldigt trött ut och och fällde några tårar när hon berättade för mig om vänner och familj som levat förr. Vi bad tillsammans och läste en Psalm, och efter kaffet återvände vi hem och reflekterade över den tro och andliga styrka hos dem vars liv under lång tid har varit ett kärl för vår Herre Jesus. Ofta, i ett område av stor fattigdom och umbäranden, är de som ett ljus. De beder och finns helt enkelt där för alla andras behov. De gör allt i Jesu namn, till hans ära.
Fyra av oss gjorde en resa till Haiti för att besöka skolan och barnen i Mont Leon. Det var första gången jag var i Haiti, och jag såg verkligen fram emot det. Att åka över gränsen var relativt problemfritt, och snart körde vi uppför en smal bergsväg, som slingrade sig mellan träd och öppna fält mot Baptiste. Utsikten är hisnande, och om det inte vore för den alltid närvarande fruktan att bli rånad, hade jag velat stanna för att ta in allt. Jag blev förälskad i Baptiste från det första ögonblicket vi anlände. Allt verkade så fint, och där fanns hela tiden en svag antydan av röster som höjdes i lovsång till Gud från någon av de överraskande många kyrkbyggnaderna som finns där.
Nästa morgon steg vi upp tidigt och fick med bil åka upp till Mont Leon. Vi hade förberett oss att gå, vilket är en rejäl vandring upp bergsvägen, men det var en annan grupp människor från Libyen där på besök och vi fick lifta med dem. Det är inte så mycket en väg som en stig och att köra var svårt för bilen. Vi var tvungna att stanna en gång och byta ett punkterat däck, men så småningom kom vi fram. Skolan är inte så värst stor, den är helt öppen och liknar mer några trätak med bänkar och bord. En lärare vid en svart tavla som anstränger sig att göra sig hörd över de andra lärarna och eleverna som sitter bredvid dem. Skolan har 537 barn som kämpar för möjligheten till en utbildning, och tack vare frivilliga gåvor från alla människor som stöder denna mission, plus diverse aktiviteter som har vidtagits för att samla in pengar speciellt för dessa barn, är det med stor glädje vi ser att dessa underbara barn, vår framtid, har allt de behöver för att få en angelägen utbildning. Det är skolmaterial; böcker, papper och pennor och även lärare. Nyligen till och med ett varmt mål mat i veckan, som efter att torka och översvämningar har förstört grödor i Haiti verkar finnas i stort behov. Det faktum att dessa gåvor kommer till Mont Leon bokstavligen dagar efter att ha mottagits, även det vi levererade med oss blir utdelat direkt till skolan, gör att de kan användas omedelbart. Utbildning är något som vi tar för helt självklart, men så är det inte för dessa barn, och de visade sin tacksamhet på ett sätt som kommer att finnas kvar inom mig resten av mitt liv. Jag var helt förkrossad när alla barnen stod upp och sjöng ”O store Gud” – åh, denna sång igen – den kommer alltid att framkalla minnen från mitt besök här. Vår Gud är verkligen stor.
Jag är fortfarande kvar i Las Palmas tillsammans med de andra missionärerna. Jag lär något nytt varje dag. Arbetet här är ständigt i utveckling allt eftersom Gud ger ny inspiration och olika behov dyker upp. Varje morgon får 60 barn frukost i Palavé. Det är så viktigt för dessa barn att få styrka att möta dagen utan att hunger gnager i dem, något som många i detta land måste möta varje dag. Matsalen har blivit litet ombyggd och vi hoppas att få möjlighet att ge mat åt 100 barn, vilket vore underbart. Det finns många andra idéer på gränsen att förverkligas, vilket jag hoppas kunna skriva om när de kommit igång. Ingenting är omöjligt för vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.
Vi som förstår hur mycket vi blivit förlåtna, har mycket kärlek att ge:
– Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet. (Luk 7:47)