Vittnesbörd av Leif Lövgren
Under sommarkonferensen deltog broder Leif Lövgren som hunnit bli 70 år. MR bad honom berätta något ur sitt händelserika liv, varpå Leif uttryckte en önskan att lyfta fram hur Jesus började om på nytt igen i hans brokiga liv.
Jag har en historia som jag gärna vill berätta, och genom vilken jag vill vara till välsignelse och framför allt hjälp för ungdomar, så att de inte ska hamna i sådana svårigheter som jag varit i. Idag är jag fri.
Jag såg dagens ljus i en kökssoffa i en banvaktsstuga, Imbostugan, mellan Uppsala och Tierp. Mina föräldrar var kärleksfulla och jag är övertygad om att min mamma tog mig i sin famn och bad den bön vi kan läsa om i bibeln: ”Må Ruben leva och inte dö” (5 Mos 33:6). Min mamma bad för mig, att det skulle gå bra för mig i livet. Vi var tre gossar som växte upp i hemmet. Senare bodde vi också på Soldatvägen i Tierp, i ett område vi kallade för Grini. Det var för att det liknade en fångkoloni i Norge under kriget, kallad Grini.
Jag föddes som vänsterhänt men i skolan tvingades jag att skriva med höger hand. Skollärarinnan kom med linjalen och slog mig på den vänstra handen och sa att man inte ska skriva med den. Detta låg som ett ok över mig och det blev jobbigt. Jag tyckte att mina kamrater skrev så fina bokstäver och att det gick så bra för dem i skolan. Det gjorde att jag började att hitta vägar att hävda mig och redan tidigt kom in i osäkerhet.
När jag fyllt femton år och hade slutat skolan begav jag mig ut på sjön. På den tiden var det ”inne” att gå till sjöss. Flera av mina kompisar gjorde likadant. Äventyrslusten tog över.
Jag fick jobb i köket som kockelev. Men ganska snart tyckte jag att det var så spännande att gå in på barerna i de olika länderna och hamnarna vi kom till. Där fanns så fina flaskor med förföriska etiketter och jag började dricka både öl och andra starka drycker. Alkoholen kom alltså mycket tidigt in i mitt liv. Inkörsporten var också då jag började att röka. På sjön var cigaretter billigt, fina märken av smuggelcigaretter. Man blev så tuff.
Även prostitution var vanlig. Flickorna stod i fönstren och lockade på killarna. Det var så man levde under sjömansåren; det blev en livsstil.
Jag drabbades ibland av att min hjärna slogs ut och att jag tappade minnet. I berusat tillstånd gjorde jag vid ett tillfälle något fasansfullt. Jag var 17 år gammal och vaknade upp på polishuset i Amsterdam. De tog fingeravtryck och fotograferade mig, och förde in mig i kriminalregistret. Under tre dygn höll de mig anhållen … och jag fick leva på kålsoppa. Jag undrade vad jag hade gjort, och fick veta att jag i fyllan hade tagit en motorcykel och kört som en galning genom stan. Det är otroligt att jag klarade mig, jag var mitt i allt beskyddad från att det skulle hända något ännu värre. Poliserna ledde mig ombord på båten och så fort vi kom till Stockholm blev jag svartlistad och fick sparken.
Jag kom hem till Tierp och arbetade en tid på järnbruket. Under helgerna stack vi till Furuvik. Där fanns en bar som jag ofta besökte. Redan som 17-åring var jag alkoholiserad. Exempelvis vågade jag inte tala med en flicka i nyktert tillstånd och man skulle vara så tuff inne på festplatserna. Det slutade alltid med att jag fick ligga inlåst i fyllecellen i Furuvik. Mor och far konstaterade mina problem och även ungdomsmyndigheterna började få upp ögonen för mig. Jag flyttade till Uppsala och fortsatte att leva mitt utsvävande liv.
Min familj var en rejäl familj, och det fanns respekt för bibelordet. Ändå gick det så snett. Jag kom in i ett ekorrhjul och sjönk bara djupare och djupare. Det är så lätt att komma in i ett tillstånd då sänklodet fjättras kring en människa så att hon bara sjunker … djupare och djupare.
Men så, rätt vad det var så blev jag intagen på en alkoholistanstalt, Gudhem i Falköping. Där kom jag i kontakt med en vårdare som var bekant med Curt & Roland, och fick möjlighet att lyssna på Maranatasånger.
När jag tidigare som barn gick i skolan var kristendom mitt favoritämne. Jag tyckte mycket om då vi fick stå vid bänken och läsa Fader vår som är i himmelen. Det var en härlig början på dagen. Vi fick också önska sånger och min hand for upp: ”Jesus för världen givit sitt liv, öppnade ögon Herre mig giv.” I skolan fanns en tramporgel som fröken spelade på. Det är ljusglimtar från min skoltid. Jag var också väldigt duktig på historia. En gång vann jag en uppsatstävling. Priset var ett kilo smör!
Orsaken till att jag nu hamnade på anstalt i Falköping var främst alkoholismen, men allt hängde ihop. I fyllan och villan kan man göra saker man inte har kontroll över. De skulle nu försöka få ordning på mig. På den tiden fanns det mera kärlek till att hjälpa ungdomar som hade hamnat i dryckenskap, så en hel månad var jag inlåst på polisstationen i Uppsala för att de ville hjälpa mig att komma till den här alkoholistanstalten.
Men, jag rymde därifrån och under den tiden förstod jag att ”kaka söker maka”. Den värld som vi inte ser med våra lekamliga ögon, det är där kampen pågår. Den är mästerlig till att föra samman människor med samma problem, och så ”hjälper” man varandra att sänkas djupare ner. Under rymmen var jag i Stockholm och levde i tunnelbanan nere vid Slussen. Där kom jag i kontakt med en grabb från Göteborg. Han sa: ”Testa det här nu Lövgren så blir du inte så trött.” Det var min första spruta med narkotika. Det var i mitten av sextiotalet och alla i den kategorin av människor hade tagit knark. Där tog livet en helt ny vändning.
Jag ägde en fin vit kostym. I de här kretsarna säger man att ”vi är kompisar och du tillhör ju oss”. ”Varsågod, det här får du”, och så är man med i gänget. Det är gratis först, men sedan får man begär och blir beroende, och då kostar det. Så jag tog den fina vita kostymen och gick till pantbanken och fick några femtiolappar för den. Pengarna fick jag lämna direkt till knarklangaren.
Undan för undan accelererade beroendet och jag kom i kontakt med storlangare. Jag kom jag in på Långholmen, dömd till ett års fängelse. Fångvaktaren lyfte blicken och undrade: ”Så ung, och du ska sitta här?” Jag kom in bland de värsta förbrytarna dömd för olika inbrott.
Jag var väldigt svårhanterlig och skulle visa mig tuff i alla situationer. Det gick inte att ha mig på öppna avdelningar utan de låste in mig på ”durken”. Det som fanns att läsa var en Bibel. För att stilla mitt rökbegär plockade jag upp fimpar ur toaletten, tog ett blad från bibeln, jag skäms att tala om det, smulade sönder fimparna och gjorde cigaretter av det. Jag hade lyckats smuggla in plån och tändstickor också.
Sängen var fastlåst vid väggen, och de som varit i cellen före mig hade hackat in budskap i väggen: ”Lev farligt, dö ung och bli ett vackert lik.” En livstidsfånge hade ingraverat följande: ”Livet fick sona vad stunden fick njuta.” Under den tiden fick jag också brev av min mamma som skrev att jag alltid var välkommen hem och att hon höll på att sticka en tröja till mig.
Under mina tider i fängelser så finns det människor som har bett för mig. I Pingstkyrkan i Uppsala fanns en dam som skrev till mig: ”Leif, du är lagd på mitt hjärta, jag ber för dig varje dag.” Jag fick av henne veta att Jesus älskar mig och att hans kärlek ska revolutionera mitt liv. Jag vet inte vem hon var men Herren vet. Jag var så djupt sjunken och hade till och med kontakt med grova förbrytare, som exempelvis en seriemördare som gick under namnet Träskmördaren. Ja, det var en mycket svår tid…
När jag satt i fängelse kom det ibland folk ifrån församlingar som vittnade och sjöng för oss. Jag var på Norrtäljeanstalten flera gånger och dit kom de från Pingstkyrkan. Det grep tag i mitt hjärta. Det fanns i mitt inre ett rop som ljöd hela tiden: ”Finns det någon som kan hjälpa mig?”
Vid något tillfälle var jag på Monanstalten och dit kom maranatavänner och sjöng för oss. Det var under 70-talet. De sjöng sånger som vi behövde höra, om himlen och om vad Jesus gjorde på korset, om Golgata och försoningen. Där på anstalten så tyckte vi intagna också om att spela och sjunga. Där fanns en kille med gitarr som kunde spela, men en av hans strängar hade gått sönder. I den besökande gruppen fanns då broder Ove Vidén som också han sjöng och spelade gitarr. Han tog då resolut av en sträng från sin egen gitarr och gav den till oss. Det var en fin gest jag väl minns.
Jag var ju som sagt ett bönebarn. Det har funnits många involverade, och då jag lyssnade till evangelium genom dem som kom och sjöng på anstalterna och genom grammofonskivor och kassetter så skedde det något inom mig. Det var också i början av 70-talet en sällsam väckelsetid i Uppsala. En av de värsta missbrukarna i Uppsala, Lasse Myrberg hade blivit frälst. På Ulleråkers sjukhus fanns en avdelning som hjälpte narkomaner, och där jobbade Lasse, anställd av Moltas Eriksson som såg hur förvandlad Lasse hade blivit. Han kunde bli till hjälp för dem som var i samma situation.
Lasse började tala med oss. Han bad för mig på ett ställe som hette Regnbågen, en verksamhet som hjälpt många att bli fria. Där kom min vändpunkt. Regnbågen talar ju om ett förbund från himlen, och löftesorden bakom sa att det inte ska förekomma någon mer syndaflod. – Leffe, sa Lasse, det gamla talar vi aldrig mer om. Du är ingen föredetting! Det handlar om den nya identiteten.
Jag döptes till Kristus 1972, och det fanns herdar som hjälpte mig väldigt mycket. En av dem var Göte Karlsson som sa: ”Är det oro i sinnet och problem, gå upp på rummet, böj dina knän och tacka Jesus för blodet. Läs bibeln.” Det var terapin. Mina älskade föräldrar var mycket tacksamma över att jag blivit frälst. Trots att de hade respekt för Guds ord så hade de aldrig bekänt Jesus. Det var en stor stund då jag fick bedja tillsammans med min mor. På dödsbädden fick jag också bedja med min far. Jag frågade om han var redo att dö och fick till svar: ”Ja, min son, jag är redo, jag har tagit emot Jesus.”
Jag har alltid varit intresserad av mission och att hjälpa barn. Moder Theresas arbete i Calcuttas slum har gjort djupa intryck på mig. När hon såg de fattiga och döende sitta utmed vägen så såg hon Jesus själv och hjälpte dem så att de fick ett värdigt avslut på sina liv. Hon såg till att de fick omvårdnad. Då talade Herren till mig och genom Guds gränslösa nåd så kunde jag få bli till hjälp trots att allt tidigare hade gått sönder för mig.
Det gick snett för mig även senare. 1984 hade jag på nytt ett fängelsestraff. Det står i bibeln att då en ond ande lämnar en människa så går den ut i öknen och hämtar sju andra som är värre, och så blir det värre än vad det någonsin har varit. I början av 80-talet föll jag i knarkträsket igen och det blev värre än vad det någonsin hade varit. Efter fängelsestraffet kapitulerade jag och fick en ny begynnelse. Jag hade läst mycket om missionen och även hört ett budskap av Göran Duveskog som handlade om hur David stred mot Goliat. David sa till kung Saul att ingen må låta sitt mod falla. Det hjälpte mig.
Gud öppnade en dörr på ett mirakulöst sätt. Jag fick komma upp till Hälsingland och där fick jag förtroendet att hjälpa till i missionen. Allt var ett mirakel. Vid flera tillfällen har jag sedan varit ute på missionsfälten.
I Kenya fick jag komma in i fängelserna och vittnade för flera hundra fångar. De fick sitta på huk under solen och lyssna till mig. Dödsdömda fångar fanns bland dem. Där talade jag om vad Jesus gjorde på Golgata, att det bara är vid en gräns som satan inte kan komma åt dig och det är blodsgränsen. Jag fick berätta om rövaren som hängde där och bad Jesus om att han skulle tänka på honom, och jag fick vittna om mitt eget elände och om hur jag blev frälst. Vi fick bedja med många av fångarna.
I mitt arbete som jag hade genom missionsorganisationen Trosgnistan, ingick det att åka till skolorna och berätta om mitt liv med syftet att varna för droger. Vid ett tillfälle när jag hade talat om hur svårt det är för barn att växa upp i ett hem där det förekommer missbruk, kommer det en grabb fram till mig. Tårögd frågar han mig: ”Leif, får jag den där traktattidningen du har där. Min pappa behöver den för han har just de problemen du talade om.”
Som jag själv har blivit hjälpt så ligger det på mitt hjärta att nå dem som driver omkring i storstäderna. Jag vill gå in i den missionen, speciellt i Stockholm. Min uppmaning till ungdomar idag är att det bästa du kan göra med ditt liv är att helt och fullt överlämna dig till Jesus. Det garanterar ett segerrikt liv. Välj nu, välj Jesus och välj för livet, en bättre vän kan du aldrig få.
Jag upplever att jag vill ta revansch i Stockholm. Jag vill dela med mig av vad det är att få ett nytt liv med Jesus, att slippa vakna upp i synder och misär. Ibland var jag på Sheraton och hade det hur fint som helst men var alldeles olycklig i mitt hjärta. När jag gick därifrån så var enda tanken att nu hoppar jag ner i Mälaren för att tvätta mig ren, men det handlade inte om utvärtes renhet. Sedan blev jag frälst och fick en ny skatt och en ny början.
Han begynte om igen! När kärlet hos krukmakaren höll på att misslyckas i hans hand, så begynte han om igen. När jag var på fängelserna så ville alla interner ha porrtidningar och liknande, men jag sa: Aldrig! Då biblioteksvagnen kom förbi, lånade jag gärna poesi och fina dikter. Jag tyckte speciellt mycket om Nils Bolanders dikt ”Trasiga redskap”:
Trasiga redskap tar han i sin hand
och arbetar med i sitt
åkerland.
Plogar som ingen vill plöja med
ställer han i ordning, denne mästersmed.
Spelar en låt på en sprucken violin
så att man aldrig glömmer melodin.
Blåser en revelj i ett buckligt gammalt horn
som väcker dem som
sover i Törnrosaslottets torn.
Dem som människor inte förstod
utvalde Gud i sin redskapsbod.
Den som i världen ingenting är
utväljer Gud i sin legohär.
År 1985 sprang jag Stockholm Marathon för att visa att jag fått revansch. Trosgnistan hade gjort iordning en t-shirt åt mig med text på ryggen om att tänka på gatubarnen. Men på tröjans framsida fanns det verkliga budskapet: ”Jesus is the winner in my life” – Jesus är segraren i mitt liv. Ungdomarna som stod utefter banan och hejade på började att ropa: Heja Jesus, heja Jesus, du vinner!
Till sist vill jag berätta om en jul på Norrtäljeanstalten. Vi fick julklappar med olika gåvor, bland annat böcker. Det var Läkarmissionen som skickat ut det. Jag sträckte ner min hand i julklappssäcken och tog upp ett paket. Sedan läste jag en bok på kvällen som har gjort ett outplånligt intryck på mig, och det var boken av David Wilkersson; Korset och stiletten. Jag läste om Nicky Cruz och om hur han sa till David i New Yorks slumkvarter: -Slutar du inte att tala om den där Jesus så ska jag skära dig i tusen strimlor med den här dolken jag har i min hand. Så hotfull var Nicky. David svarade: -Gör du det, Nicky, så ska varje strimla från jorden ropa ”Jesus älskar dig”! Det mötet ledde till Nickys omvändelse. Samma nåd har jag fått uppleva i mitt liv.