Predikan av Arne Imsen från 1987, i samband med att församlingen flyttade in i den gamla Bällstalundsskolan i Bromma.
I Matteus evangelium 4:18, kan vi läsa följande. ”Då han (Jesus) nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.”
Skriften ger oss här en mycket värdefull information. Vi möter två människor, två individer. Deras personalia är tydligen helt ointressant och utelämnas. Det viktiga är de båda brödernas yrka och förvärv. De var fiskare.
I nästa vers talar han till dem: ”Följ mig, så skall jag göra eder till människofiskare.” Den här uppmaningen riktar alltså Jesus till två män som var i sin bästa ålder. De bar på ett försörjningsansvar och hade förpliktelser mot nära och kära, mot kamrater och kollegor. Förpliktelser av både ekonomisk och social art. Allt detta är betydelsefullt att förstå för att få en total bild av människan, av det som är Guds avsikt med henne och vad det är hos henne som Gud kan appellera till. Vi får inte utesluta mänskliga förhållanden och de mänskliga faktorerna, eftersom det hela handlar om en vandring in i ett fördjupat ansvar med ytterligare en livsdimension, en förlängning av den förra.
Dessa män hade ett hårt och arbetsamt liv, och då de bejakade kallelsen att följa denne Jesus innebar det en vandring in i en ännu större kamp. Det var ingen flykt in i något lätt, ljuvt och behagligt utan innebar fastmer att låta sig domineras av en ledare, en Mästare.
Helt plötsligt utan förannonsering står han då där framför de båda bröderna. På den rätta platsen, i den rätta tidpunkten, hos de rätta människorna. Där fanns ingen regissör annat än gudomlig ledning, och det hela utspelar sig mitt i vardagen på arbetsplatsen. Då det är frågan om sådana här heliga beslut och avskiljanden förväntar vi oss att det ska ske under högtidliga former i en synagoga, ett tempel eller i en kyrka av ordinerade funktionärer. Men där står han, utan ämbetsdräkt, utan akademiska betyg på sin värdighet, mannen från Nasaret, timmermannens son. Han ber dem inte följa med hem för en dags samvaro eller för att delge dem sina synpunkter på religionen, politiken och samtiden. Han bjuder dem inte att följa honom för att göra dem till präster eller pastorer, till apostlar eller evangelister.
Timmermannens son uttalar en kallelse som är total i sina anspråk och inkluderar hela livet. ”Följ mig och jag skall göra eder till människofiskare.” Han bjöd dem inte att upphöra med sitt fiske utan istället att börja fiska vid ett annat vatten, med andra redskap, och framförallt med andra kvalitéer. Med denna kallelse följer ett villkor, en förutsättning, och det är Jesu närvaro. En total kallelse till ständig närhet till honom själv.
I Matteus 28:18 träder Jesus fram och uttalar följande ord till sina lärjungar: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” Jesus presenterar sig här för sina lärjungar på ett helt nytt sätt, med en fullständigt ny utrustning och med nya fullmakter. Han delegerar sina sändebud och sin myndighet och det är en väldig kvalitetsskillnad på den myndighet som Jesus Kristus personifierar och representerar, och den myndighet som existerar i världen. Den är helt ojämförbar med all annan makt och han är ojämförbar med alla andra makthavare. Vi får heller inte förväxla Jesu myndighet med den myndighet som kyrkligheten kan utrusta oss med genom seminarier och andra uppgifter.
Vi kan aldrig komma förbi det förfärliga faktum att kyrkor och samfund är antikrists skapelse. Inte de kristna, utan den kristenhet som utrustar sina tjänare med fullmakter och myndighet att vara företrädare för olika samfund, kyrkor, synoder eller något liknande.
Det stora och ödesdigra problemet är att vi genom de talanger vi utrustats med eller de gåvor vi fått av personlig, naturlig eller världslig karaktär, kan göra människor till medlemmar, proselyter, i den tron att vi gör dem till lärjungar. Man blir inte kristen genom att gå med i en kristen organisation om den så heter Maranata, Pingstkyrka eller något annat. Man blir inte kristen genom att ansluta sig till, gå in i, utrusta sig med någon behörighetshandling såsom församlingskort eller flyttningsbetyg. Jesus sa inte…”gören alla folk till medlemmar i min kyrka”. I ivern att driva en mission har lärjungaskapet många gånger tappats bort och ersatts av medlemsskap.
Sändebuden har utrustats för att göra folk till lärjungar, därför inställer sig misstagen eftersom vi ställer felaktiga krav, med bibliska termer, och erbjuder en främmande kraft för att uppnå idealen. Kraften som används är mer naturlig än den Jesus ger och talar om.
Jesu bergspredikan är riktad till lärjungen, och upplevs ofta tung och svår att tillämpa eftersom dess ideal är så långt från vår egen värld. Så istället för att visa människor det omöjliga sänker vi kraven och presenterar det som är möjligt. Men då bergspredikan är lärjungens program bestående av en hel serie omöjligheter vill Jesus göra klart för oss att kallelsen är enastående till sin karaktär.
Kanske vi upplever det här som träldom och lagiskhet, då kraven inte reduceras utan skärps. Lite mer karismatisk smörjelse och tungotal skulle appellera mer till vår känsla. Men här är det fråga om hur det är ställt med vår vilja. Är vår kunskap endimensionell, intellektuell och naturlig eller är den gudomlig och övernaturlig? ”Salig är du Simons son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan din Fader som bor i himmelen.” Guds församling ska utföra det omöjliga, medan världen får ägna sig åt det möjliga. Då Nikodemus konstaterar att det är omöjligt att åter gå in i sin moders liv för att födas på nytt, proklamerar Jesus att han har kommit för att göra det omöjliga. Världen får forma sina idealister, filantroper och fromma individer. De kan fortsätta med sin kultur, religion, politik och ekonomi, i syfte att försöka skapa en dräglig värld för de människor som inte är födda på nytt, men är likväl förgängelsens trälar under fördömelsens verklighet.
Men bergspredikan uppenbarar inte bara vårt elände och vår sanna situation utan även Guds resurser och hemligheter. Genom korset, Guds hemlighet, får vi befrielse från belastning och skuld. Vi får frihetsbrevet i våra händer genom uppståndelsen och ges makt över allt det onda som tidigare påverkade, styrde och bestämde över oss. Lärjungaskapet har inget med prestation att göra, det är ingenting vi åstadkommer; det är en fullständigt ny början med ett nytt utgångsläge, i en ny skola med en högre undervisning.
I Gamla testamentet kan vi läsa om att det var två saker som fällde det orena djuret. Det saknade helkluvna klövar och sjönk därför ner i träsket, och det idisslade inte. Det här är bilden av oss innan vi blev frälsta. Vi kunde inte umgås med eller nära oss av Guds ord, men sen vi kommit till tro idisslar vi Ordet. Vi äter, sväljer, tuggar och tuggar igen, och när oss av Ordet. Den nya naturen har gjort att vi har börjat idissla Ordet för att utrustas av det.
Då Jesus bjöd sina sändebud att göra alla folk till lärjungar, åtog han sig själv att göra dem till människofiskare. Jesus måste alltså göra något i den enskilde som vi aldrig kan åstadkomma. Hela kristenheten är full av lärjungar som aldrig har blivit människofiskare. Man startar själavinnarkurser och använder sig av pedagogik, psykologi och tekniska hjälpmedel för att om möjligt kunna utbilda en och annan människofiskare. Man försöker med logik och retorik, med ett fint och vårdat uppträdande. Genom ett väldoftande, välkammat och väldressat uppträdande skall människor få förtroende. Man kan bjuda hem människor på kaffe och ha en trevlig afton, skapa intresse för sin tro, sin verksamhet och sin himmel, men människofisket handlar om något helt annat.
Medan lärjungaskapet handlar om undervisning för utbildning så handlar människofisket om försörjning, om förvärv. Den själavinnande uppgiften placeras rakt in i det mest dramatiska av allt. Det handlar om existensen.
Människofisket som Jesus talar om är inget fritidsfiske att ha som en hobby vid sidan om. Det handlar inte om att ge sig iväg med kastspö en och annan solig dag för att pröva lyckan. Får man inget napp så är det ändå ingen katastrof. Man överlever och är glad för en skön dag ute vid havet.
Yrkesfiskaren däremot kan inte stanna hemma från sitt arbete på grund av dåligt väder. Han måste ut för att fånga havets guld varigenom han har sin existens. Han förbereder sig för kyla, regn och storm och går ut då andra sover. Sina nät iordningställer han med omsorg för att de ska vara dugliga.
Följ mig till detta folkhav, sa Jesus, och jag ska göra eder till människofiskare.
En fiskare får finna sig i oändligt många besvikelser. ”Den natten fingo de intet.” De hängde upp sina nät för att konstatera att de var tomma. Men trots det var de fortfarande fiskare och måste försöka igen och igen. För yrkesfiskaren betyder de tomma näten katastrof. Utan fisket är han förlorad.
Människofisket får inte bli något vi kan avstå ifrån allteftersom. Att fiska för sin egen skull låter ju egoistiskt, men är dock gudomligt. ”Genom den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och varda mättad.” Jesus är hungrig och vi är hungriga. Vi måste få fisk.
Jesus blir inte mättad av verksamhet och aktiviteter. Det handlar om frukt, människofiske, att vinna människor för honom. Det här måste bli en livsfråga för oss så att vi får samma natur, samma kärlek, samma intensitet, glöd och eld i hjärtat som den Jesus Kristus hade.
Vi ser människor komma till oss, gripas av maranatabudskapet och falla ner vid korset som mogen frukt. Människor söker sig till oss av andra orsaker, för att få hjälp i olika situationer. Utan dessa tillflöden skulle gemenskapen vara väldigt fattig. De nyfrälsta ger Guds församling glädje och ett nytt tillflöde av liv på samma sätt som det nyfödda barnet innebär inspiration och stimulans för familjen.
Utan detta människofiske ter sig det kristna livet inte tillräckligt dramatiskt, attraktivt och lyckligt.
Det är ingen söndagshobby; det är vårt livsöde. Vi måste ut och bekämpa stormarna och regnet, möta svårigheterna för att få kondition och disciplin så vi inte dukar under när det visar sig att näten är tomma.
”Men då stod Jesus på stranden. Han frågar: Haven i något att äta?” Yrkesfiskaren Petrus sänker sitt huvud, besviken och med sin yrkesstolthet knäckt av att få träda fram inför Jesus Kristus, Mästaren, för att erkänna att ingenting finns att äta. Visst kunde Jesus ha befallt fisken att hoppa upp ur sjön och lägga sig på stekhällen, men han gör sig istället beroende av människor. De får lära sig att där Jesus är, där är fisken.
Då näten är tomma måste vi ändå fortsätta. Vi måste ha mat både till oss själva och till honom, för han är också hungrig. Han väntar på frukt, mat, näring för den vedermöda han utstått.
När vi var på Gamla Bro var vi ett fiskelag. Gud ledde oss så vidare till Bällstalundsskolan för att fortsätta som ett fiskelag, ett fiskelag som har försökt många gånger och ofta misslyckats, men som försöker igen för en ny befallning, en ny vision. Vi lägger ut i Bromma-havet, i Solvalla-havet och i Stockholms-havet. Vi kan inte fiska i hela havet, men vi kan kasta ut näten där Herren har bjudit oss.
Nu väntar vi på fisk eftersom tron måste ha näring. Ett närande tillskott nyinfångad fisk ger en sann hänförelse, en djup flod av tacksamhet och glädje. I en profetisk vision ser vi hur fångsten tas in. Lärjungar utvecklas och blir till människofiskare genom den personliga efterföljelsen och närheten till honom, Jesus Kristus.
Min vän, vill du bli en bättre människofiskare? Vill du få glöden och ambitionen som gör fisket till ett livsvillkor, till en absolut livsnödvändighet som engagerar dig, leder dig till aktivitet i bön och personligt vittnesbörd? Är du lärjunge så stanna inte med det. Stanna inte med att ta emot undervisning. Undervisning är bra, men det som är nödvändigt är att bli människofiskare. Utan livet som människofiskare blir det tråkigt, innehållslöst och din kristna tro blir utan inspiration, utan fortplantingsförmåga, utan uppståndelsekraft, frukt och resultat.