Text: Berno Vidén
Vi lever under en pågående pandemi som har satt hela världens ekonomi ur spel. Det har drabbat oss alla på många olika sätt. Jag vill här påminna något om hur bibeln lyfter fram att kristider är segertider.
När församlingars traditionella verksamhet re-duceras till ett minimum kan det ytligt se ut som ett stort nederlag. I själva verket kan det faktiskt vara tvärtom. Utifrån bibelordet “det som ingenting var, det utvalde Gud”, kan vi lära oss hur en opartisk Gud utrustar, värderar och ser på en församlings verksamhet. Himmelska måttstockar är inte som jordiska. Gud ser med helt andra ögon.
För Maranataförsamlingen i Stockholm blev det kännbart då församlingen efter mer än 30 års verksamhet på Bällstavägen i Bromma fick lämna ett väl inarbetat missionscenter. Från Bromma flyttade syskon till olika orter då platsen som under så lång tid har varit en naturlig samlingspunkt för konfe-renser, bibelskolor och mycket annat, återlämnades till hyresvärden. En kort tid därefter drabbades hela världen av den ännu rådande pandemin som markant bidrog till att reducera församlingens offentliga verksamhet. Vi kan ännu inte under överskådlig tid bjuda in till möten på de olika platser vi idag befinner oss. På liknande sätt ser vi hur kristna församlingar utöver hela vår jord har fått stänga ner offentliga möten.
Oavsett om det är en pandemi eller andra orsaker som bidrar till att vi på detta sätt reduceras så ska vi komma ihåg att det ofta är genom kriser som Gud ger seger. Utan kamp ingen seger. Utan motstånd ingen framgång, och det största av allt är att Jesus själv talar om samlandet som något enkelt och familjärt. Vi har vanligtvis en tradition att falla tillbaka på med kyrkobyggnader och söndagsgudstjänst där allt sker i en viss ordning, efter vissa ritualer. Det finns en liturgi som har följt kristendomens historia i snart två tusen år, men detta förfaringssätt har inte någon direkt koppling till nytestamentligt församlingsliv utan finner snarare sina rötter kring hur den politiskt färgade romerska katolska kyrkan växte fram. Det finns en lång kyrklig historia som har format vårt sätt att samlas och ha möten.
Något som genom denna kris fått nytt liv är att fler och fler hem förvandlats till levande bönehus. Människor samlas två och tre, en familj, en mindre grupp nära vänner och så vidare. Det lyfts fram i olika media om hur Guds församlingar lider nederlag då kyrkor måste stängas och det beskrivs som att det pågår en förföljelse mot kristendomen, men det vi ser är något helt oerhört; hur varje hem på ett naturligt sätt, utan traditionellt utformat gudstjänstprogram, förvandlas till ett Guds tempel. Det är en husförsamlingarnas tid, på ett sätt som vi kan läsa om den urkristna församlingen i Nya testamentet. Hemmen blir den naturliga mötesplatsen. Det är som det beskrivs i Apostlagärningarna 2:42 och framåt, där samlandet ger uttryck för en daglig, naturlig gemenskap: “De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Och varje själ greps av bävan och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov.”
Vilken befrielse och skillnad mot hur våra traditionella kyrkosystem är uppbyggda.
“Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.”
I det fjärde kapitlet kan vi läsa något liknande, men med en viktig detalj som talar om hur innerligt man var förenade kring Jesus: “Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse och stor nåd var över dem alla” (Apg 4:32).
Man kan utläsa en befrielse från det traditionella mönstret som också fanns inom judendomen, och det var en befrielse från materialism och egoism som säger att jag ska ha, min ekonomi, mitt liv, min bekvämlighet etc. Frälsningen var ingen njutning för personlig vinning utan vi ser hur gemenskapen var grundad i vardagen. Man kämpade tillsammans, led tillsammans och fröjdades tillsammans. Här ser vi något som jag hoppas är på väg tillbaka, detta att hemmen blir en naturlig mötesplats där man får dela både sorge- och glädjeämnen, men kring Jesus. Syskon som kommer tillsammans och beder på det sätt som Herren Jesus undervisade om, när han säger att han är mitt ibland dem där två eller tre är samlade i hans namn.
En del av oss har förmånen att bo i storfamilj, där flera vänner tillsammans samlas till bön och bibelundervisning, även under tider av social distansering. Så är det i Långshyttan, församlingens nyförvärvade missionscenter i Dalarna, så också i Gullspång dit några av församlingens vänner flyttat, likaså i Stockholm där syskonen samlas till bön. Några av församlingens familjer har bosatt sig på Åland och samlas där i hemmen, och för våra syskon i Norge är det likadant; storfamiljen i Dal samlas till bön och bibelundervisning. För andra syskon som lever ensamma kan det vara svårare att under coronatider hitta någon att samlas med, men oavsett, då ropen stiger upp till Gud vet vi att han hör bön, och ur denna böneoffensiv kommer en Guds manifestation.
Vi nås av liknande rapporter från syskon i Danmark, Finland, från missionsfälten i Dominikanska republiken och Rumänien, Ukraina, Ryssland, från syskon på Kuba som kämpar under förföljelse, USA, Mexiko. Ja, listan kan göras lång, och det väsentliga är att Gud genom det som är svagt i världen visar sin frälsande makt. Vägen dit handlar om bön och avskildhet.
Vi lever i en sökningstid
Det är en Guds sökningstid. Jesaja skriver: “Kom, mitt folk, och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick tills vreden har gått förbi” (Jes 26:20). Bibelordet påminner oss om tidens allvar och korthet och det gäller att ta vara på de tillfällen Gud ger. Vi befinner oss i en förberedelsetid, en speciell tid då Gud kallar på människor. Vi ser hur vreden går över vår jord på mer än ett sätt. Hela världen är i den ondes våld, sa Jesus, men han sa också att “i mig finns inget som hör honom till”. Djävulen är vred eftersom han vet att hans tid är kort.
Det står i Uppenbarelseboken 12 om en strid som uppstod i himlen. Finns det strider i himlen? Är inte allt frid och fröjd där?:
“Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: “Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort” (Upp 12:7-12).
Fokus i denna strid handlar om människan och högmodet, att sätta sig på Guds tron och detronisera Gud. På vilket sätt har då djävulen blivit nerkastad från himmelen? Han var inte stark nog trots att han verkligen på många sätt kan visa upp styrka, där han drar fram och skövlar och förstör människors liv. Men det finns en som övervann. Inte med stora och mäktiga synliga vapen, utan genom att ge sitt liv. “De övervann honom genom Lammets blod.”
Han gav sitt liv, men i denna utblottelse och detta utgivande där Jesus dog och fördes bort för att begravas i ett bergrum, och allt såg ut att vara slut, där visar Gud sin frälsande makt. Döden kunde inte behålla honom. Han steg upp ur dödsriket, vann seger över synden och döden. Djävulen har sina domäner här på jorden där han driver omkring i vredesmod och panik för att utföra sin mission. Han vet att hans tid är kort.
Vad är vår kamp? Hur ska vi kämpa? Ska vi slåss mot den onde? Nej, vi får vila i Gud, ty han har vunnit en evig seger. Du kan inte göra något för att besegra Djävulen, men i Jesu namn så ger han vika.
Där Jesus är närvarande har den onde ingen möjlighet att komma till. Ta emot Jesus i ditt liv och du har en evig försvarare, en som hjälper dig. En god herde som för dig över berg och genom dalar, som låter dig vila och som står vid din sida när du vandrar genom dödsrikets prövningar.
Vår uppgift är dock inte att tala om det onda vi har omkring oss. Det ser människor ändå genom allt elände som äger rum. Istället lyfter vi blicken och fylls av det hoppets budskap som är till frälsning för människor. Förkunna Jesus och hans tillkommelse, förkunna frälsning i hans namn. Det är mänsklighetens enda hopp.
