Var stilla – Gud är inte i stormen

Ledare av Berno Vidén

Profeten Elia hade en mycket speciell funktion i en tid som på många sätt kan jämföras med vår egen. Han levde i en tid med mycket avfall. Kung Ahab regerade över Israel tillsammans med sin hustru, drottning Isebel. Både bibeln och den profana historien ger vittnesbörd om hennes grymhet. Hon hade bestämt sig för att utrota allt som hade med Guds namn att göra och förklarat fiendskap mot Gud som den ende sanne Guden. Bland annat tog hon alla tillfällen att fånga in och avrätta Herrens profeter.

Elia fick sin kallelse av Gud under den här tiden. I ett senare skede i Elias tjänst ägde en uppgörelse rum då Herren sa:

”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning (1 Kon 19:11-12).

Profeten Elia hade i konfrontation med Israels kung Ahab varit med om en uppgörelse på berget Karmel mot det allvarliga avfall som rådde i landet. Tre och ett halvt år tidigare hade Elia från ingenstans trätt fram inför kungen och deklarerat: ”Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.” Sedan försvann Elia. Han blev osynlig för kungen. Åren gick och det var svår torka i landet. Kungen och hans soldater sökte efter Elia överallt. Man menade att det var han som var orsaken till den svåra torkan. Så kom dagen då Elia begärde att få träffa kungen. De möttes och gick tillsammans upp på berget Karmel, där också 450 baalsprofeter var med för att försvara Kung Ahab och drottning Isebels avgudar. “Den gud som svarar med eld, han är Gud”, var budskapet.

Båda lägren skulle bygga varsitt altare. Elias Gud svarade med eld på ett övernaturligt sätt. Elia hade dränkt hela sitt altare med vatten från havet och det fanns ingen mänsklig möjlighet att något skulle kunna brinna där. Men Gud svarade med eld och förtärde Elias offer, stenarna och allt som fanns därpå och visade på ett mäktigt sätt vem som är Gud. Samtliga Baals 450 profeter avrättades den dagen på berget Karmel. Då saken blev känd för den grymma drottningen Isebel beslutade hon sig för att inom 24 timmar döda Elia, på samma sätt som hon systematiskt försökt att utrota Herrens profeter i landet.

Elia flydde ut i öknen, lade sig under en ginstbuske och önskade sig döden. Ena stunden hade han stått med Gud mot alla dessa profeter, mot alla ondskans andemakter och nu ser vi honom slagen, tillintetgjord och kraftlös på flykt från fienden. I denna stund av hopplöshet visade det sig att Gud inte hade förlorat greppet. Den evige sanne Guden hade andra planer för honom.

Rätt budskap i rätt tid

Det finns tider för allt, olika skeenden då vi bör ha beredskap, en andlig vitalitet för att förstå vad som är ett budskap i rätt tid. Vad är det för ord vi behöver nå ut med i denna tid? Grunden är alltid att Jesus Kristus har dött för våra synder, att han har uppstått från döden och snart ska komma igen. Det finns en grund för frälsningen som säger: Tro på Herren Jesus Kristus så blir du frälst. Men så möter vi också fenomen i tiden, olika makter som spelar in i våra liv. Då gäller det att ha vaksamhet och att Guds Ande och Guds ord får leva i våra hjärtan.

Elia hade lagt sig ner, helt tillintetgjord och önskade sig döden. Gud väckte honom dock och uppmanade honom att äta och vandra vidare. Måltiden bestod av det han behövde för sin vandring. Styrkt av kosten vandrade Elia sedan 40 dagar och 40 nätter, ända bort till berget Horeb. Sedan följer det som vi inledde med:

• En stor stark storm ryckte loss berg och bröt sönder klippor … Herren var inte i stormen.
• Efter stormen kom en jordbävning … Herren var inte i jordbävningen.
• Efter jordbävningen en eld … Herren var inte i elden.
• Sedan hördes ljudet av en svag susning.

För Elia var det omöjligt att stanna kvar i Samarien. Förföljelsen blev för svår och han flydde därifrån för sitt liv. Vart skulle han ta vägen? Han blev ledd ut i öknen, långt bort från den plats där människorna levde som villebråd under kung Ahab och hans drottning. Gud grep in mitt under flykten och bearbetade Elia genom att visa på ett annat fokus, en påminnelse om uppdraget och om vem Gud är. Det är så lätt att bli nedslagen och missmodig, men Gud är densamme i alla situationer. Uppdraget vi fått av Herren gäller intill tidens ände, precis som Jesus sa i missionsbefallningen.

Nybakat bröd och vatten

I öknen dukade Gud ett bord, inte med vindruvor och andra läckra, feta maträtter, men med det bästa för vandringen och uppdraget; bröd bakat på glödande stenar och vatten. ”Stig upp och ät, för annars blir vägen för lång för dig.” På samma sätt är Jesus det levande brödet som har kommit ner från himlen, det bröd som ger liv till alla människor: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”

Elia var vid tidpunkten helt utan alternativ. Han önskade sig döden, men när det var som mörkast grep Gud in, ingav styrka och ledde hans steg till en med omsorg förberedd plats.

Vägen gick till den plats där Gud stämt möte, en väg som samtidigt ledde bort från världen och dess maktcentra, där politiska beslut togs och där kulturen frodades. Kunde inte Gud tala till Elia där han var? Varför måste han bort och genomgå den långa ökenvandringen? Det gällde att distansera sig från alla influenser och den påverkan som vill fånga oss och ta vår tid, det som så lätt gör att den andliga skärpan går förlorad och som så lätt leder oss in på kompromissvägar. Vi ska anpassas, formas och passa in i alla olika sammanhang. Då är det nog dags att Gud får ta oss åt sidan och leda oss ut till en sådan plats Elia fick komma till, så att Gud kunde tala till honom.

Vandringen ledde längre och längre ut i öknen, dit ingen annan hade något intresse av att gå, dit ingen hade tillträde, dit inga världsliga influenser nådde. Bort från världens arenor, dit där inget längre fanns som attraherade eller lockade. Samtidigt som vägen ledde bort från allt det världsliga så förde den Eliain mot Guds centrum, inom hörhåll för Guds röst och omsorg.För oss handlar det om att söka oss närmare Jesus, in i församlingsgemenskap där två eller tre är församlade i Jesu namn, in i ett fördjupat böneliv, in i en personlig överlåtelse: kraftkällan där Gud fyller oss med sin Ande.

Gud börjar tala: – Vad vill du Elia? Vad gör du här?

Förföljelse och mörker hade drabbat hans liv.

• Stormen. Den kan slå hårt, vara omvälvande, rubba tryggheten, upplevas hotande, men Gud var inte i stormen.
• Jordbävning. Allt raseras, det fina människan byggt upp, allt faller. Allt det som värderas högt på olika sätt. Gud var inte i jordbävningen.
• Elden. Förtär hö och strå, det som inte är bestående. Gud var inte i elden.

Starka makter och rörelser kan verka skrämmande och hotfulla, men kan aldrig slå sönder vad Gud har gjort. Det som är fött av Gud övervinner världen, och består för evigt.

Jag tänker på alla människor som faller offer för de makter som råder i tiden. Man kastas hit och dit och blir i sin okunskap evangeliets fiender. Sådan var också Paulus, fram till dess att han fick möta Jesus. Han var så ivrig i sin tjänst, men den stund då Gud slog ner honom till marken och han fick möta sin Frälsare, blev allting nytt. Då började för honom en lång ökenvandring, en 14 år lång tid vi inte får veta så mycket om. Befann han sig i Tarsus, där Gud förberedde honom för hans missionsgärning?

Höjdpunkten i skildringen om Elia är inte stormen eller jordbävningen, men däremot:

• En stilla susning. När Elia hörde den, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sa: ”Vad gör du här, Elia?”

Nu var allt som skrämde Elia avslöjat. All fruktan som gjorde att han önskat sig döden var borta. Vad fanns kvar? Guds röst, Guds tilltal och närvaro.

Gud befallde nu Elia: Gå tillbaka igen! Ännu är inte uppdraget slutfört. Det återstod en sträcka, och den var inte likadan som det han tidigare varit med om. Allt har sin tid. Nu skulle Elia in i tjänsten på ett nytt sätt.

Ännu är inte heller vårt uppdrag slutfört. Det finns människor som kämpar med Gud i bön. Elia trodde att han var ensam kvar, men det fanns de som inte hade böjt knä för avgudarna: ”… jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal och inte gett honom hyllningskyss.”
Låt oss bedja till Gud att vi väl får använda den korta tid som vi har kvar att verka. Snart ska vi få möta vår Frälsare, och då, först då, avblåses vår kamp för människors frälsning.
Maranata – kom Herre Jesus!