Missionsbefallningen

Predikan av Arne Imsen från 1984

I en hel del av de arbetsuppgifter vi åtagit oss är Jesu missionsbefallning inte tillämpbar. Det finns andra skäl för vår verksamhet, inte minst rent existentiella. Det primära uppdraget var absolut inte att skapa storfamiljer eller bygga företag, utan att göra evangelium känt och fortplanta Guds rike i allt vidare kretsar för att Jesus skulle bli känd för dem som saknar kunskap om honom. Allt annat är underordnat detta stora mål. Bakgrunden till Jesu missionsbefallning är vad han är och representerar. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar.” Sedan kommer nästa moment: ”döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.”

Här finns uppdraget, befriat från alla andra intressen, rent och obesmittat. Det handlar om ett osjälviskt tjänande för att vinna människor för Kristus. Allt vi företar oss, ska vara präglat av denna osjälviskhet. Förmodligen påstår vi att vårt arbete är osjälviskt, men vid en granskning uppdagas att det finns många själviska eller i varje fall mänskliga tankar och drömmar i det vi sysslar med.

Hur ska vi kunna pröva oss inför missionsbefallningen, att det vi sysslar med håller måttet? Vi börjar med att se på den som leder arbetet; aposteln, herden, läraren, den som förestår arbetet. Vad säger bibeln på den punkten? I Romarbrevet 10:1 heter det:

– Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem är att de må bliva frälsta.

Observera här tre saker som är viktiga: Mitt hjärtas åstundan är det första. Aposteln blottar sina innersta känslor inför det svåraste av alla uppdrag. Och han gör det i relationerna till dem som utgjorde det största problemet för honom. Där han själv hade de största problemen att orka med att tillämpa denna oerhörda universella frälsningskärlek som Jesus Kristus personifierade. Det verkade som om det inte fanns något argument som kunde övertyga hans egna. De var ständigt skeptiska, avvisande eller direkt fientligt inställda till allt han företog sig.

I mötet med sina egna måste han representera något som de saknade. Någonting som hade ett så dominerande inflytande och behärskade aposteln på ett sådant sätt att det kunde väcka avund hos hans egna, och därigenom verka attraktivt så att han inte mötte deras hätskhet med en annan typ av hätskhet försvarad av hans förkunnelse och lära. Han skriver: “Mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud är …” Här blottar han sitt hjärtas stora hemlighet, en ständig nöd som han hade svårt att beskriva. Man märker att han är gripen, han vibrerar av rörelse inför det faktum att hans egna inte bara missförstod hans goda avsikter, men till och med uppfattade hans budskap som en direkt provokation som väckte deras hat till ständigt nya fientliga aktiviteter. Detta måste han övervinna. Hur långt kunde han gå i konflikten med sina egna? Han skriver så här i nionde kapitlet:

– Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke – därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande – när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.

Hans hjärtas åstundan, hans stora dröm och djupa längtan var att hans egna skulle bliva frälsta. Och för detta höga mål bar han för dessa fientliga människor stor bedrövelse och oavlåtliga kval i sitt hjärta.

Här kommer vi till en punkt där vi skulle vara mycket tystlåtna.

Vi kan ha väldigt mycket verksamhet, men oftast oerhört stålsatta nerver. Vi verkar alltid veta det bästa och alltid menar vi att vi har rätt. Vi har rätt om vi är hårda, överlägsna, om vi uppträder fariseiskt. I alla lägen har vi rätt. Jag efterlyser nerverna, kvalen, bedrövelsen. Jag kan inte fatta hårdheten, buffelmentaliteten, där vi många gånger taxerar människor utifrån deras inställning till storfamiljen, utifrån deras inställning till oss som personer, deras inställning till oss som rörelse. Vi värderar dem utifrån detta, och inbillar oss att vi utifrån det underlaget också har rätt att döma. Det har vi definitivt inte.

Människor som aldrig kommer med i storfamiljen kan vara mycket mer gudfruktiga än alla som är i storfamiljen. Det står ingenstans i bibeln att Gud söker sådana kvalitéer. Och har vi kommit in i något annat och bättre så är det uteslutande av nåd och inte förtjänst. Det är inget vi har den minsta rätt att berömma oss av eller använda som ett argument för vårt andliga avancemang i jämförelse med andra. Vi kan hålla på att tala om vår frigörelse och en hel del andra saker vilket är kvalificerat strunt. Det enda vi har rätt att berömma oss av är korset – ingenting annat. All berömmelse därutöver är av ondo, och kommer inte åstad något annat än stora skador för oss själva och Guds verk.

Vi har ingen rätt att använda våra andliga tjänster för andra intressen än de som finns i missionsbefallningen.

Har vi nöd, vånda, bär vi ångest i vårt hjärta, får detta inte på något sätt kanaliseras in i andra engagemang än just detta ena: att människor ska bli frälsta och att Guds folk ska bli förnyat. Därför måste vi se till att inte bli fixerade vid våra personer, våra ämbeten, våra uppgifter, våra företag, vår ekonomi; fixerade så att vi behandlar människor som om de skulle vara verktyg för våra personliga mål. Det spelar väl ingen roll om alla våra företag går under. Det kan bli som det var med Paulus vid den oerhörda resan han gjorde, då hela farkosten gick sönder men alla passagerarna blev frälsta. Målet måste väl vara att passagerarna blir frälsta, eller hur?

Det gäller att förstå vilka värden vi kämpar för. Vi håller inte på och bygger upp några monument eller markörer. Vi har en enda uppgift, det är att själva, var och en bli uppfylld av en sådan gudomlig kärlek att den frälsning vi representerar har en attraktiv utstrålning. Det är inte bara frågan om dem vi ska vinna, men också dem vi har vunnit. De som är med i vår gemenskap ska naturligtvis utvecklas på ett sådant sätt att de blir fungerande själavinnare i ett mycket friskt, sunt och helande sammanhang.

I detta kapitel tycks Paulus inte veta någon gräns för sin beredvillighet att också engagera sig för sina motståndares frälsning. Det var inget han satte så högt i tillvaron, som att nå målet. Det fanns inget han uppfattade så stort och så fullständigt hade gripit honom som detta att få möta Jesus, få se honom, vara hos honom. Paulus levde för detta. Men när han prövade sig själv om orsakerna till de konflikter han ständigt var invecklad i, sa han att han var beredd att avstå också från himlen. Om det skulle vara så att han stod i vägen för någons frälsning, så att någon skulle gå förlorad för hans skull. Om han hade varit ovislig, oförståndig, egenmäktig, eller uppträtt på ett sådant sätt att det hade verkat på ett annat vis än han hade åstundat. Då säger han, att han var redo att avstå från himlen, om han genom detta skulle kunna vinna någon annan. Han går längre än någon annan människa före honom, förutom Jesus. Han börjar närma sig punkten Stefanus nådde, då han i stenregnet bad Gud förlåta dem som dödade honom.

Här ser vi försoningens räckvidd, hur den förmår fullständigt förvandla en människa och göra henne till en förebedjare för sina värsta motståndare och fiender. Han lyfte inte handen för att slå, han lyfte inte handen för att befria sig. Han bad: Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Jag är övertygad om att om Stefanus inte bett den bönen vid detta tillfälle, hade himlen utrotat hela skaran. Men Stefanus bad som Jesus, och därför fick han samma bönesvar som Jesus fick när han bad för hela den mänsklighet som förde honom till korset. Här är också Paulus redo att ge det största av alla offer. Han hade gett allt som över huvud taget fanns att ge på jorden. Han hade offrat sin personliga karriär, han hade offrat sina vänner, han hade offrat allt som fanns att offra. Frestelsen för honom var att bli hård.

Det är nämligen så att när man gett offret, då når man punkten där man tycker sig ha gett allt som kan förväntas. Då tar man sig friheter som man sedan betraktar som något självklart. Man har offrat allt, står där utan några anspråk på det världen har att erbjuda, och kan deklarera: nu är jag korsfäst för världen och världen för mig. Då har man nått en position där man kan känna sig ganska säker och uppleva det som en naturlig orsak och rätt till att utnyttja sin myndighet, sin auktoritet, sin erfarenhet och kunskap – på ett felaktigt sätt.

Det viktiga är att man i allting är förkrossad och ödmjuk. Det finns ingenting jag är så rädd för, som att bli hård. Jag ber Gud dagligen att bevara mig i förkrosselse. Herre, hjälp mig att jag inte gör som tjänaren som du talar om i liknelsen, som istället för att ge mat i rätt tid börjar slå sina medtjänare och sedan börjar söka sitt eget. Man skaffar sig kunskap, man skaffar sig erfarenhet och får auktoritet och myndighet över människor. Om man använder det på ett felaktigt sätt så kan man slå sönder de sköra kärlen och förstöra dem som skulle bli bärare av gudomliga gåvor. När man har kunskap och erfarenhet, blir det en frestelse att ständigt gripa tag i det Gud gett och använda det på ett mer eller mindre själviskt sätt.

Det här är inte fråga om tillfälliga förlöpningar, som de flesta av oss gör sig skyldiga till, men att sätta detta i system så att man förlåter sig själv då man begår sådana här misstag, och sedan förblir i denna hårda och mycket självupptagna position. Då man misslyckas söker man förklaringar och orsaker. Vi har väldigt svårt att bekänna att vi har gjort fel. Särskilt om man gått ut med oerhörda proklamationer, och skrivit växlar på framtiden. Så kommer dagen då växeln ska lösas ut, och då finns inga tillgångar i personligheten. Det är svårt att säga förlåt mig, jag har tagit fel. Det är ännu svårare att gå så långt att man kan säga: nu har kärlet gått sönder, men han begynte om igen. Vi har så svårt förstå att vi måste börja om igen. Det går inte hålla på med spruckna kärl och arbeta med dem. Vi måste börja om. Då kan vi inte räkna med att kärlet ska bli likadant som förut. Har en skärva gått förlorad från ett kärl, då måste det göras om så att det blir ett annat kärl än det var avsett för i början.

I kampen och arbetet måste vi sätta oss ner, pröva oss själva och vara villiga och beredda inte bara till omvärdering och självprövning, men också till att börja på nytt från begynnelsen.

Så här långt gick Paulus – ända till den yttersta gränsen, då han var villig att träda åt sidan om han med det kunde vinna sina fränder. Den som har nerver i sitt väsen förstår vad det handlar om. Om det bara gäller att avstå från en förmån kan det ta djupt. Det behöver inte gälla så stora ting, förrän det känns i bröstet. Ska jag också nu träda åt sidan för någon annan. Om det var någon som var värd att nå fram till målet, så var det väl Paulus, som kämpat och lidit mer än någon annan. Han hade grundlagt församlingar. Men han var villig att träda åt sidan, om det kunde gagna hans fränder efter köttet.

Syskon, det är detta engagemang jag efterlyser i själavård och församlingsvård, i själavinnande och mission. Vi kunde ta tid och studera Matteus 24, sista delen, om tjänaren som slår istället för att ge mat i rätt tid. Men vi lämnar det nu, och går ett steg till.

Det är oerhört viktigt att förstå att vår uppgift inte gäller att bygga upp en kyrka, ett samfund, ett företag, ja i första hand är det inte ens fråga om att bygga upp en fri församling. Det som är primärt och angeläget, är att skaran blir fulltalig. Vi ska genom vårt gemensamma arbete och den väldiga kraft som verkar i var och en av oss individuellt, verka för att skaran ska bli fulltalig så att Jesus Kristus kan komma igen. Om vårt arbete inte leder till att Guds rike fortplantas, då är det något fundamentalt fel i det vi håller på med, och då måste vi i ärlighetens namn pröva om oss. Skaran av hedningar ska bli fulltalig. Detta är målet. De människor som under den period, den hushållning som Guds folk befinner sig i på jorden, i tiden, har förmånen, fördelen, glädjen och välsignelsen av att få tillhöra en levande Jesu Kristi församling och är avskilda för sin Herres räkning och fortplantar i alla riktningar och på alla nivåer detta gudomliga liv.

Gud tar hand om sitt verk. Vi får inte med våra klåfingriga händer gripa tag i Guds verk och rycka till oss någon del av det som vi på ett eller annat vis tar oss ett ansvar för och därigenom låta det bli ett eget verk som vi ger gudomliga etiketter. När Jesus talar om skördearbetare, säger han: Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare. Där upptäcker vi att Jesus sätter bönen som det första maktmedlet – om man får använda ordet maktmedel i det här sammanhanget. Bedjen fördenskull skördens Herre… Det är Jesu syn på hela den här situationen. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till skörden. Det här fattade man i den urkristna församlingsgemenskapen:

– I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes’ fosterbroder, och Saulus. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: ”Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till” (Apg 13:1).

Här har vi tillämpningen på Jesu undervisning. Bön och fasta. Det är alltså själva initialskedet. Det stämmer väldigt bra, ty innan Jesus tog ut sina apostlar hade han en bönenatt. Lägg märke till att den helige Ande sa: avskiljen åt mig. Där ligger själva motivet för fullmakten som församlingen förfogar över. Tänk, de fick inte ens avskilja dem för församlingens räkning, utan för den helige Ande. Vi måste alltså veta var gränserna för våra fullmakter går, så vi inte gör oss skyldiga till övergrepp.

Jesus sa: Gå in i staden, där ska ni finna en åsna stå bunden. Den där åsnan stod kvar på marknadstorget. Förmodligen hade alla de andra åsnorna redan sålts. Man hade varit där och sett ut de bästa djuren, köpt och betalat priset för dem. Nu hade de flesta åsnorna övergått till ny ägo, och det stod en åsna kvar som icke blivit såld. Så kom de två lärjungarna och började lösa den. Då kom ägaren och började göra anspråk på den.

– Varför löser ni åsnan? Ska ni köpa den? Vet ni vad den kostar? Då svarade de: – Herren behöver den. Det är motiv nog. Alltså inte vi. Inte verksamheten. Men Herren behöver den. Och så sägs det klart och tydligt att Herren ville ha en åsna som ingen suttit på. Därför måste de som fått fullmakter vara medvetna om gränserna för sin fullmakt. Jesus säger: – Det ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Det ni löser på jorden ska vara löst i himlen. Ni måste veta var gränsen går någonstans. – Lösen den och fören den till mig. De fick inte själva sätta sig på den. Åsnan fick inte bli ett lastdjur åt Petrus eller någon annan. Då hade ordet förfelats, och löftet hade inte längre varit gällande. – Fören den till mig! Vi måste veta att vår fullmakt är begränsad till att lösa de bundna för att de ska komma i tjänst för Jesus.

De ska inte i tjänst för våra företag. Inbilla dig inte att de skulle vara överlämnade åt någon olydnad därför att de inte vill stanna kvar i våra företag och vad vi håller på med. Det är en fräckhet som är vidrig, ett utomordentligt sätt att reducera människor till trälar under sina idéer eller använda sina fullmakter för att förvandla fria och självständiga människor till slavar. Det var inte Guds vilja.

Låt folket gå! Om hela Gamla Bro* (*församlingens dåvarande missionscenter i Stockholm City) rasar ihop, låt folket ändå gå. Det är ingen som är bunden här i huset. Det är ingen som ska behöva känna sig anklagad för svek eller förräderi om han lämnar det här huset eller vårt sammanhang. Tvärtom, upplever de kallelse att gå vidare, så säger vi: Gud välsigne er, oberoende av hur det går med det här huset.

Har Gud satt oss att försvara Maranata, våra företag, våra tryckerier, våra skolor? Har Gud satt oss att försvara allt detta som vi naturligtvis fick i uppgift under ett initialskede att skapa. Om det sedan mer eller mindre blivit ett självändamål, som vi måste satsa hela vår kapacitet för att hålla gående – har Gud satt oss att försvara det? Visst inte! Tvärtom. Är det så att dessa ting ligger i vägen, och utgör orsak till att vi inte kan fungera som själavinnare och fortplanta Guds rike, då är det dags för en omvändelse. En självprövning och en förnyelse i den helige Ande, och framför allt dags med ett förkrossat och uppriktigt förlåt.

Gud vill ha ett fritt folk. Gud älskar ett fritt folk. Gud har förtroende för den helige Ande och sitt ord. Om vi förkunnar ordet utan biavsikter eller mer eller mindre självpåtagna roller, så kommer Gud att föra verket fram på sitt underbara sätt.

Herren ville ha åsnor som ingen suttit på. Apostlarna fick inte sätta sig på dem. De fick föra dem till Jesus. Sedan lade de mantlarna på dem. Mantlarna var bilden på kraften som de fick ifrån höjden. Åsnan försvinner under manteln, och Jesus sätter sig på den. Då är det inte lärjungarna som åsnan bär ut. Inte en ny grupp, en ny filosofi. Det är Konungen som kommer, och man ropar: välsignad vare Han som kommer i Herrens namn!

Det heter vidare i Apostlagärningarna 13: ”Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.” Det där är något märkligt. Vi känner igen uttrycket från andra sammanhang, inför avgörande beslut som församlingen måste ta. De samtalar om saker och ting och kommer fram till ett beslut och säger: – Den helige Ande och vi har beslutat! Det känns inte bara hugsvalande och tröstande att man kan få uppleva den helige Andes ledning med avseende på de beslut församlingen ska ta och med avseende på de uppgifter människorna ska ledas till. Det här är inte föreståndarens, äldstebrödernas eller församlingens beslut. Det är den helige Ande och vi. Halleluja!

Det som gäller den enskilda människans uppgift är inte något som lappats ihop i all hast sedan de kommit till tro på Gud, utan det är något som fanns med redan i födelsen. Gud hade en uppgift, en plan, ett mål för varje enskild människa, och han verkar hela tiden för att var och en ska komma in i den uppgiften. Han gav församlingen förtroendet att vara lots och guide och leda de enskilda människorna in i sina andliga funktioner så att de kan tjäna Herren utan fruktan i alla sina livsdagar. Det är en väldig nåd.

Då de hade bett och fått uppgiften att avskilja åt Herren Barnabas och Saulus, så heter det: ”Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad.” Det är väldigt mycket som inträffar i en gemenskap när någon bryter upp. Det är något av en prövning att förlora trofasta medarbetare. Men det står att bröderna bad och fastade. Det är viktigt att svåra ting får ett sådant svar som gör att det största offer blir möjligt, så att man kan uppleva det som en glädje att få ge de bästa, de mest trofasta medarbetarna. Man kan annars säga att andra kan få gå. De som inte är så oerhört trofasta och står en så nära, utan de kanske är mera periferiska. Det kan till och med vara så att man känner sig både klöst och förorättad av någon, så man skulle nästan uppleva det som en befrielse om den bryter upp. Det är inte dem vi talar om nu. För det är ju trots allt undantag. Det finns en och annan som ställer till krångel. Och vi hjälper väl till och gör det krångliga ännu krångligare, förmodar jag, eftersom vi behandlar saker och ting alldeles för köttsligt. Men att förlora de bästa medarbetarna är svårt.

I Jerusalem levde man med missionsbefallningen i sina händer. Lärjungarna hade auktoriteten och myndigheten och hade varit med om alldeles utomordentliga ting. Alla ville naturligtvis vara i Jerusalem och se hur församlingen utvecklades. Men det utbröt en svår förföljelse, och alla utom apostlarna blev kringspridda, berättas i Apostlagärningarna. Vi får inte se vårt arbete som misslyckat eller meningslöst om Herren kommer till oss och vill att vi ska ge det här offret: våra bästa medarbetare. Genom det här vill Gud inte bara sätta oss på prov, utan han vill öppna en ny dörr för oss. Han tar inget för att han vill skada oss, han tar för att han vill sätta oss på prov och vi ska ganska snart se att han ger oss något som är bättre.

Inte på det sättet att vi får likadana medarbetare. Det kan till och med vara så att vi får lämna det arbete som vi har för handen. Men det är ingen katastrof. För nästa gång kan det gå så att vi reser till en plats för att vara där en månad eller två månader. Och så blir vi där i tre år. Den ena gången har vi en tioårsplan vi ska genomföra, och då får vi sticka efter tre månader. Nästa gång har vi en plan som räcker över en månad, och så får vi stanna där i flera år. Gud korsar våra planer och gör oss öppna för andens ledning och flexibla så att vi är omflyttbara. Jag lyckönskar den som fattar och begriper: Här har jag ingen varaktig stad, antingen det är i Stockholm, eller någon annan plats. Det finns något som säger att vi måste följa andens ledning. Varför? Det är mycket möjligt att den platsen haft sina möjligheter, men inte förstått det. Då kommer himmelen att säga: Ve dig du Korasin, ve dig Betsaida, ve dig Kapernaum. Du hade din tid och dina möjligheter, men förstod det inte. Men vi stannar inte kvar där i fördömelsen för att försöka rehabilitera oss inför varandra eller andra, utan vi är flexibla, rörliga och flyttar oss och går in i nya uppgifter. Dit Herren leder.

Vi är framför allt angelägna om att inte binda upp oss på det sättet att vi hindrar dem som fått en annan kallelse att gå den väg de vill gå. Guds verk går inte under om vi vågar förtrösta på honom. Vårt mål är att till varje pris frälsa några, eller se till att skaran blir fulltalig. Låt människorna säga och tycka vad de vill. Vår uppgift är att följa Herrens röst och höra vad Anden säger till församlingarna.

Det står att de fastade och bad och lade händerna på dem. I detta ligger ett villkorslöst erkännande. De lade händerna på dem, identifierade sig med dem och sa klart och tydligt: – Det här klarar vi inte av. Vi kan inte organisera och planera åt er. Men vad vi kan göra är att bedja. Vi överlämnar er åt Herren Jesus Kristus. Och så heter det: ”och läto dem begiva sig åstad.” Vilket ord! Vi kan se detta ur flera olika utgångspunkter. Det är människor med känslor som upplever sin begränsning, sina svårigheter; människor som blivit prövade. Det är församlingar som älskar varandra, som älskar gemenskapen och önskar framgång och som får vara med om dessa djupgående förändringar. Det är något obeskrivligt.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och frågat: – Gud, vad vill du nu? Hur ska vi möta behoven, möta människorna? Gud, vad vill du med tanke på ditt verk här? Vad vill du med Maranataförsamlingen i Stockholm? Vad vill du nu? Uppenbara det för oss. Vad vill du i denna tid? Vad är din avsikt, ditt mål? Ska vi kämpa för saker och ting som förgås, försvinner, eller ska vi satsa vårt livskapital för en enda sak, för att skaran ska bli fulltalig.

Då ska vi se hur Paulus sedermera kom att uppfatta detta för att det skulle förverkligas. Det kan vi läsa om i Apostlagärningarna 20. Vad gjorde han? I Romarbrevet talar Paulus om de sändande församlingarna. I Filipperbrevet talar han om de gåvogivande församlingarna, utsända till församlingen i Antiokia. Församlingarna i Filippi och Korint som gett gåvor. Men det var inte det han baserade sitt arbete på, utan: – Med dessa mina händer, säger han, har jag skaffat nödtorftigt uppehälle åt mig och mina medarbetare. Hans händer gjorde det möjligt för honom att vara rörlig. Inte slå sig fast, mantalsskriva sig, registrera sitt företag, men vara rörlig så att han kunde flytta från plats till plats, ta tillfälliga arbetsuppgifter, sy tält.

Paulus hade alltså ett ambulerande företag, som han kunde ta med sig. Varför? Det var inte alla gånger församlingarna förmådde samla in medel till hans uppehälle. Och så var det en annan sak. Han måste för de församlingar han själv hade grundat bevisa att han var en apostel och inte kunde göra sig beroende av deras gåvor. Han måste bevisa att han hade en gudomlig kallelse, och den kallelsen manifesterade sig tvåfaldigt. Dels genom beredvillighet att själv arbeta med sina händer och så bli ett föredöme för alla, men också visa att Gud tog hand om honom när han kom i trångmål och öppnade dörrar så att han kunde bevaras och räddas ut ur situationer där det annars var prövosamt.

En sak var han angelägen om, nämligen att inte förlora berömmelsen av att aldrig vara beroende av någon församling. Hans apostlaämbete krävde det. Emellertid var han angelägen om att ingen skulle kunna säga att han var beroende av ett företag eller något han själv byggt upp. Han var rörlig, drog från plats till plats med sina medarbetare. Överallt byggde han upp Guds verk. Det var hans ideal.

Tänk om vi kunde vara mobila och rörliga grupper som icke är beroende av vissa inkomstkällor men ständigt kan förändra, flytta, predika, bota sjuka och göra Guds rike känt. En sak är viktig i detta sammanhang. Aposteln säger att ”fri och oberoende av eder alla har jag blivit allas tjänare”. Där fanns motivet. Han lät sig icke bindas. Han var fri för en sak: för att kunna tjäna alla. Dit måste Gud få leda oss. Fri och oberoende av företag, oberoende av grupper, oberoende av människor, oberoende av alla, har vi blivit allas tjänare. Då har vi kommit in i en apostolisk funktion. Och då kommer vi att på mera än ett sätt manifestera den verklighet att vi hava här ingen varaktig stad utan söka efter den tillkommande. Det bevisas i vår uppgift, i vår förkunnelse, i vårt arbete.

Låt oss icke försöka att använda oss av sextio- eller åttiotalets metoder – det räcker inte till. Vi måste få utrustning för denna tid för att möta den upptrappade ondskan på det nya sätt som ondskan opererar. En sak står fast: att vi i alla lägen ska praktisera vad Guds ord säger i varje ny situation. Här ligger möjligheten för oss att också i detta nu förverkliga Jesu missionsbefallning och därigenom målmedvetet, rastlöst verka för att skaran ska bli fulltalig, och när den är fulltalig kommer Jesus och vi följer honom hem till det rike som väntar på sina medborgare. Ära vare Gud!

Gud välsigne oss alla. Amen.