Text: Zebastian Vidén
För drygt ett år sedan slog corona-pandemin ner i världen som ett bombnedslag. Från att ha varit en värld med i stort sett fritt resande fram och tillbaka över bland annat Atlanten, så stängdes gräns efter gräns ner. Man kan tycka olika om huruvida åtgärderna var berättigade eller ej, men faktum kvarstod.
Själv befann jag mig i Dominikanska republiken då det hände, tillsammans med några till från församlingen här i Sverige. Osäkerheten var stor, men vi beslutade oss då för att resa hem till Sverige och lyckades med nöd och näppe att ta oss hem via evakueringsflyg som gick till München, och sedan vidare hem till Sverige via Finland.
Nu har det gått över ett år, och världen ser på många sätt annorlunda ut. Viruset härjar fortfarande. Vi har under tiden som gått sedan vi reste från Dominikanska republiken haft kontinuerlig kontakt med vänner på plats. Vi har kunnat hjälpa och stödja ekonomiskt genom kontakter på platsen, vilket vi är väldigt tacksamma till Gud för.
I Europa och andra rika länder kan vi se hur samhällena öppnar upp mer och mer till följd av kraftfulla vaccinationskampanjer. I Dominikanska republiken och många andra fattiga länder är krisen dock fortfarande påfallande. Vi nås om rapporter om hur IVA på sjukhusen i Santo Domingo är överfulla och ordföranden för läkarkollegiet vädjar till regeringen om att införa två veckors totalt utegångsförbud, för att om möjligt bromsa upp smittspridningen.
Vad allt detta sist och slutligen kommer att leda fram till är nog så svårt att sia om. Men Bibeln talar om tider som kommer att gå över världen för att sätta dess invånare på prov. Är detta kanske preludierna till detta? Jag vet inte. Men Jesus sa: “Vaka!”
Nu om några dagar kommer jag själv att resa till Dominikanska republiken igen. Jag vet inte exakt vad som väntar där, eller hur möjligheterna för att kunna samlas och liknande ser ut. Men jag ser fram emot att möta syskonen.
Var med och bed för arbetet.
