Undervisning av Paulus Eliasson
Det är cirka 23 år sedan jag höll mitt första bibelstudium. Det var en kort predikan som jag hoppas att de som var där har glömt. Mötet räddades som tur var av att jag delade tiden med en broder som gjorde ett betydligt bättre intryck. Sedan den gången har jag talat i många hundra möten, och just nu befinner jag mig i Rumänien, där vi har sex möten i veckan fördelat på tre församlingar. Det blir mycket predikande.
Bibelförkunnelse är en tjänst som har många bottnar. Dels är det ett av de största uppdrag man kan få: Att förklara vad Gud menar i sitt Ord. Men det är också skrämmande: Vad händer om jag gör fel? Vilket intryck får människor av Gud om jag inte som 2 Tim 2:15 säger ”rätt delar sanningens ord”? Den skotske reformatorn John Knox sa en gång att ”Jag har aldrig fruktat djävulen, men jag skakar varje gång jag står i talarstolen”. Det är en respekt för tjänsten som många borde ta till sig.
”Problemet” med att predika från Guds Ord, är att det är tveeggat – det skär åt båda hållen. Jag har aldrig läst en text i Bibeln och så tänkt för mig själv: ”Detta blir lätt att predika, för det handlar inte om mig.” Man kan inte hålla Bibeln i sin hand, och förvänta sig att den inte ska sätta ljuset på ens egna brister.
Ett område som Gud började peka på och irritera mig med för några år sedan, gällde min egen förkunnelse. Jag upplevde att Gud frågade mig ”Var är evangeliet?” varje gång jag satt med mitt färdiga utkast till söndagspredikan. ”Var är evangeliet?” Vad betydde det? Det jag kom fram till, och som jag tror att Gud ledde mig till, vill jag gärna dela med dig.
Vad är evangeliet?
Innan man börjar predika evangelium måste man naturligtvis fråga sig vad det är. De flesta kristna har nog förmågan att sammanfatta evangelium i en mening eller två, men jag vill låta aposteln Paulus göra jobbet åt mig, i sin otroligt koncentrerade inledning av Romarbrevet:
Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna.
Rom 1:1-4
Evangeliet handlar om hans Son, som till sin mänskliga natur är född av Davids ätt och som genom helighetens Ande med kraft har bevisats vara Guds Son efter uppståndelsen från de döda: Jesus Kristus, vår Herre.
Paulus säger alltså att evangelium är att Jesus från Nasaret, som var av kung Davids ätt, också bevisades vara Guds Son genom uppståndelsen från de döda – och därigenom är han vår Messias och Herre.
Det är evangelium. Jesus är Messias och Herre. Och om den universella och lokala församlingen, såväl som den individuella förkunnaren, ska ha något existensberättigande, så handlar det om att fråga sig i vilken grad man förhåller sig till och förkunnar detta evangelium. Utan evangelium är vi ingenting – och förändrar ingenting, eftersom det är evangelium som är Guds kraft till frälsning. Därför är det viktigt att all kristen förkunnelse, både den vi gör från talarstolen, på torg, i enskilda samtal eller på sociala medier, utgår ifrån detta: Jesus är Messias och Herre, och han blev det genom sitt lidande, sin död, uppståndelse och himlafärd.
Men tror inte alla kristna förkunnare på detta? Förkunnas det inte hela tiden? Finns det verkligen något problem?
Hur ser dagens förkunnelse ut?
Då jag växte upp i Maranataförsamlingen i Stockholm så lärde jag mig att motsatsen till evangelium, är antingen moralpredikningar eller en blodlös förkunnelse. Och det tror jag är sant – men samtidigt har jag hört otroligt mycket förkunnelse som har varit både det ena och det andra, utan att jag tror att predikanten har haft den intentionen.
Vad är en moralpredikan? Det är när man väljer ett tema där man ser en brist hos sina åhörare, och genom att peka på olika bibeltexter visar man varför detta inte är förenligt med en kristen bekännelse. Låt mig ta ett exempel: ”Kristna ägnar sig i mindre och mindre grad åt bön. Här är 10 bibelord som talar om bönens nytta, nödvändighet och funktion. Därför, älskade vänner: Låt oss be! Låt oss söka Gud i bön, för bara genom bönen vinner vi seger!” Om du har en bakgrund som påminner om min, så har du säkert hört denna predikan, och om du har varit predikant en stund, har du säkert (i likhet med mig) hållit den.
Vad är då problemet? Varför är det en moralpredikan? Därför att det inte bygger på Golgata grund. Det är nämligen bara evangeliet som är Guds kraft till frälsning – och en predikan som inte driver åhörarna till korset blir en appell till vår moraliska förståelse – men inte en förkunnelse av evangelium. Vi behöver inte bara veta vad som är problemet, utan att lösningen alltid strömmar ut från de sårmärkta händerna.
Vad är då en blodlös förkunnelse? Jag hörde en gång en känd amerikansk predikant förkunna för tusentals samlade i Livets Ord i Uppsala, och han ropade ut: ”Vi måste börja förkunna blodets kraft! Vi måste tala om Jesu Kristi blod!”, till publikens jubel. Jag såg programmet över internet, och tänkte ”Fantastiskt, nu ska jag få höra evangelium förkunnat, och så ska jag också få mina fördomar mot framgångsteologer krossad.” Men så fortsatte han tala i en timme, utan att förkunna blodets kraft.
I efterhand har jag några gånger kikat in på hans amerikanska TV-kanal för att se om förkunnelsen har haft försoningsverket i centrum, men utan resultat. Det verkar som att det är lättare att tala om hur viktigt det är med evangelium, än att faktiskt förkunna det.
Precis detta ser jag i mig själv också. Predikningar har lätt för att bli ett motivationstal á la de populära TED-talks som man kan se på YouTube. Predikningar med teman som ”Här är fem tips på hur du kan leva segerrikt i din vardag” eller ”Detta bibelord ger dig nyckeln till att få bukt med dina psykiska (eller äktenskapliga, jobbrelaterade, eller något annat) problem”. Det kan vara inspirerande, positivt, karismatiskt och skickligt presenterat. Men också här finns faran att korsets kraft lyser med sin frånvaro.
Många predikanter har tagit till sig detta – de är inte nöjda med moralpredikningar eller finputsade appeller utan kraft, och därför bestämmer de sig för att de ska tala om korset. Men ofta blir det på ett ensidigt sätt, därför att var de än är i Skriften, så finner de att det på ett eller annat sätt handlar om Jesu död, och summan av förkunnelsen är alltid: ”… och därför måste du tro på Jesus, så att du blir frälst från helvetet, och får leva för evigt med Jesus i himmelen.”
Och det är både sant och viktigt. Men som regel förkunnar vi för människor som redan är frälsta, och som tror på Jesus. Inte så att vi inte behöver bli uppmuntrade och påminda om försoningens verklighet – men är verkligen korsets verkningsområde ”bara” en fribiljett till evigheten? Och om jag redan vet att jag blir frälst av nåd genom tro, behöver jag då aldrig höra en predikan igen? Det kan inte stämma. Det är inte bara evangelisationskampanjer som ska fyllas av korsets evangelium, och målet är inte att kristna varje vecka ska få höra varianter av samma predikan, som bara handlar om hur man blir frälst genom att tro på Jesus. I stället tror jag att det finns en evangeliecentrerad förkunnelse som både är Gud till ära och oss till gagn, och som får konsekvenser för varje aspekt av livet.
Med evangelium som medel och mål
All förkunnelse har vissa ofrånkomliga delar. Man presenterar ett problem eller en frågeställning som man vill utreda, och sedan försöker man på ett bibliskt sätt behandla det problemet. Som min exempelpredikan om bönen längre upp i artikeln. Utan en frågeställning blir predikan bara förmedlande av information, som kanske kan vara sann, men som inte förändrar någonting i åhörarens liv.
En predikant behöver vara medveten om sin församlings behov (inte bara vad folk anser sig ha för behov, men vad Gud själv menar att vi behöver), och forma sin förkunnelse utefter det, så att förkunnelsen både leder rätt, förmanar, undervisar och uppmuntrar. Finns det en likgiltighet inför bönen? Saknas det socialt engagemang? Hur är det med missionsivern? Hur är det med kärleken till Kristus? Utan att använda tillfället för att gå till personangrepp eller förandliga sin egen position i en pågående konflikt, så måste man ändå vara relevant, och ställa sig frågan: ”Är detta förkunnelse som församlingen behöver idag?”
Det andra som man behöver fråga sig när man förbereder sitt budskap är ”Hur presenterar evangelium en lösning på detta problem?” Det är här jag menar att min egen förkunnelse ofta har varit högst bristfällig, därför att den inte har drivit människor till korset, utan till sig själva. Vad menar jag med det? Jo, utan korset så finns ingen lösning på någonting. Det är där som Guds väsen, plan och karaktär uppenbaras tydligast, och det är där som alla våra behov möter sitt svar. Utan korset blir allting religiös tomhet, vare sig det ytligt sett verkar strängt eller kärleksfullt och ödmjukt.
Korset uppenbarar djupet i allas vår synd – för min synd ledde inte bara till att en bock behövde slaktas, eller att jag läser ett visst antal böner och lovar göra bättring. Min synd kunde bara försonas genom att Guds egen Son korsfästes. Så när jag tänker på min kärlekslöshet, min motvilja mot syskon, min ovilja att söka Gud i bön, min brist i engagemang för rättfärdighet i min familj och i världen – så måste jag se upp på korset för att förstå vad det kostade Gud att försona mig med honom.
Men korset uppenbarar samtidigt vilket värde Gud såg i världen, eftersom Jesus inte aktade jämlikheten med Gud som ett byte, utan utblottade sig själv och antog en tjänares skepnad när han blev lydig helt till döden på korset – för att försona oss med Gud. Samtidigt som min synd blir obehagligt exponerad i ljuset från Guds härlighet i den korsfästes ansikte – så blir också nåden ännu mer överströmmande.
När vi ser upp på den korsfäste, och ser att Gud har uppväckt honom, och insatt denne Jesus från Nasaret till att vara Messias och Herre, så måste vi fråga oss: Vad betyder det för mig idag? På vilket sätt förändrar det mitt liv? För onekligen så betyder det en grundläggande förändring av allt. Den som bekänner den korsfäste och uppståndne som Herre, kan aldrig bygga sitt liv på samma sätt som andra.
Det är ytterst relevant att fråga sig själv: Vad betyder evangelium för mitt val av skola, karriär, fritid och allt annat? Vad har evangelium för svar på livets stora frågor om mening och mål? Hur berör det mitt äktenskap? Hur kan det bli en tröst i sorg? En styrka i svaghet? Läkedom i psykisk och fysisk sjukdom? Det är just här som evangelisk förkunnelse ska vara med på att ge vägledning och hjälp till Guds folk.
Därför kan vi heller inte förkunna på ett sätt som tillfredsställer vare sig moralismen eller narcissismen, utan all predikan har evangelium både som medel och mål.
Men för att jag inte ska falla i min egen fälla, och göra detta till en moralpredikan i sig själv, så vill jag understryka att all förkunnelse inte bara måste ha korset i centrum, men den måste också vara motiverad och ha sitt ursprung i ett personligt möte med den uppståndne. Målet är inte den perfekta predikan med rätt teologi och välavvägd komposition, utan att vi själva står och ser med förundran upp på korset, och instämmer med den romerske soldaten: ”Denne var i sanning Guds son!” Därför vill jag uppmana dig som önskar att förkunna evangelium att vända tillbaka till Getsemane, Golgata, graven och Oljeberget där Jesus for till himmelen.
För mig har denna insikt drivit mig till att förundras över Jesu kors i allt högre grad, därför att förkunnelsen dör i samma ögonblick som man själv inte är fascinerad av och förälskad i Jesus själv. Jag upplever att jag är långt ifrån där jag borde vara i min förkunnargärning, just därför att Jesu försoning är en så oändlig källa att ösa ur.
Upplever du det samma? Du kanske inte ens är predikant, men längtar efter att få dela med dig av vem Jesus är och vad han vill till människor omkring dig? Då kan vi tillsammans be att den helige Ande griper tag i våra fattiga ord, och ger dem den kraft som behövs för att föda människor på nytt och sedan göra dem till Jesu lärjungar.
Och varje gång vi sätter oss ner med en text som vi vill utforska för att kunna dela med andra, så kan vi fråga oss själva: ”På vilket sätt skiner Jesu kors på denna text? Hur applicerar jag korsets nåd, uppståndelsens kraft och himmelsfärdens härlighet på denna text? Hur visar denna text att Jesus är Herre och Messias? Vad betyder det för mig och den som ska lyssna?”
Jag hoppas att denna artikel inte har gett intryck av att vara en annonskampanj för mig själv, eller att jag har uppnått det jag talar om – och heller inte att det är en kritik av all den förkunnelse som förekommer idag. Det är säkert mer relevant att kritisera dem som kunde ha lyft sin röst till Herrens ära, men väljer att tiga – i stället för att förmana den som faktiskt förkunnar Guds Ord. Men så ser jag det heller inte som kritik, utan som ett nödrop från en enkel broder till Guds församling: Låt oss förkunna evangelium tills Herren tar oss hem! Maranata!
