”Se vad Gud har gjort!”

Missionen i Rumänien

I mitten av september i år nåddes hela Europa av nyheten om översvämningar i stora delar av Östeuropa. I området Galați i östra Rumänien, nära gränsen till både Moldavien och Ukraina, var det stora områden som plötsligt översvämmades, hus och infrastruktur förstördes – och flera människor dog.

Kan vi göra något?

Jag var i Rumänien då det skedde, tillsammans med min fru, eftersom vår församling i Norge bedriver mission här. Vi arbetar i en helt annan del av landet, vi kände ingen i området, och hade heller aldrig varit där. Men omedelbart tänkte vi att det måste vara något vi kunde göra.

Efter några veckor fick vi kontakt med en kristen grupp som arbetar bland de drabbade, och parallellt med det så fick vi en hjälptransport från Norge. Vi var lite osäkra på om det var för sent, och om folk redan hade fått den hjälp de behövde – eller om det vi kunde erbjuda kanske inte var det de verkligen behövde. Så vi skickade en lista över det vi hade på lagret till vår kontakt, Florin, som skrev som svar: ”Prisat vare Herren! Allt är välkommet! Allt behövs!” Det visade sig att även om själva översvämningen var över sedan flera veckor, så var det stora behov av hjälp på alla sätt.

Vi fyllde bilen med sängar, bord, köksredskap, bestick, kakel och klinkers, täcken och kuddar – och framför allt kläder. Så begav vi oss ut på den nästan 70 mil långa resan till andra ändan av landet. Men innan dess berättade vi om planerna i vår lilla församling i Sântoma, och de, tillsammans med andra från byn, kom med mat, kläder och pengar som de ville skicka med till de drabbade.

Resan och människorna

Först reste vi till Însurăței, en liten stad cirka 10 mil söder om de drabbade områdena. Där mötte vi Florin, som hade ett stort lager där de tar emot ting för vidare transport. Efter att vi hade lastat ut allt ur skåpbilen blev vi bjudna på mat och en fantastisk historia.

Florin blev som 18-åring frälst i ett fängelse i Bukarest. Han upplevde en radikal frälsning, och blev omedelbart väldigt engagerad i evangelisation. Han hade ett speciellt hjärta för sitt folk, romerna, jobbade som byggarbetare på dagarna och evangelist på kvällarna. Efter några år flyttade han från Bukarest till Însurăței, där han tillsammans med sin fru började ett församlingsarbete i ett hus på 10 kvadratmeter som var både hem och möteslokal.

”Det var övervägande möss, loppor och flugor på våra möten”, berättade Florin, men efter flera års idogt arbete så växte församlingen; de byggde en liten möteslokal, och med hjälp från en nederländsk grupp har de nu också byggt en stor lagerlokal. Då vi kom var lokalen full av madrasser, toalettartiklar, konserver och annat som de hade fått från olika håll.

Florin berättade om väckelsen bland romer som de upplevde i början på 2000-talet, och hur romer fortfarande är den grupp i Rumänien där fler och fler kommer till tro, samtidigt som andra grupper i Rumänien i högre grad går bort från tron. ”Felet som många gör, är att de försöker göra romerna till rumäner. Det går inte. Vi älskar att vara romer! Vi sjunger. Vi dansar. Vi är som vi är. Kan man vara norrman och kristen, så kan man vara rom och kristen!”, förklarade Florin med stort engagemang.

Samtidigt så satte han och hans fru fingret på ett av de stora problemen bland romer. De berättade att de i många år haft ”after school”, alltså ett fritids, där barn från området kan komma varje dag och få ett mål mat och hjälp med att göra läxorna. Det är ett 30-tal barn från familjer med väldigt svåra omständigheter. ”Här är något vi ser ofta: Pappa är i fängelse. Mamma försöker jobba. Barnen bor hos mormor, och ingen i familjen kan läsa.” Men samtidigt berättade de att flera av barnen hade vänt trenden, och gick ut ur skolan med högsta betyg.

Pastor Florin slog mig som en visionär. Han kom med stora planer för vad vi skulle kunna göra tillsammans. ”Vill ni skicka hjälpsändningar hit? Vi kan hjälpa er att dela ut kläder. Har ni mer ni vill ge? Behoven är stora.” Jag sa som sant var att jag inte vet vad framtiden ska bära med sig, men det var verkligen ett böneämne att ta med sig.

Florin sa: ”Vi behöver missionärer. Men vi har inte så mycket att erbjuda, och kristna ungdomar har blivit så pretentiösa. Det första de frågar är vad vi kan erbjuda. Då säger jag ’Möss och loppor!’ Det finns ingen plats med fler möss och loppor, så vi kan erbjuda en unik upplevelse!”

I de drabbade områdena

Efter att vi hade bett tillsammans, packade vi vår skåpbil med en pall konserver av olika slag, några madrasser, och så skickade Florin oss vidare till en annan pastor, Mihai, som bodde 10 mil norrut – helt i närheten av Costache Negri, en av de drabbade byarna. Då vi tillsammans med Mihai kom fram till byn, tog han oss in till en familj där en flod rann precis bakom huset. Nu var det bara som en liten bäck, men det var den floden som en regntung natt hade gått långt över sina bräddar. Utan förvarning började plötsligt vatten strömma in i huset. Paret som bodde där försökte i panik att rädda sina djur, ägodelar och sig själva. Deras vingård och all annan odling blev totalförstörd.

De visade oss från märken på väggarna att vattnet till slut nådde över 1,60 meter. De räddade sig ut på vägen, som också var översvämmad – men som låg lite högre. Där kunde de se att hela grannskapet låg under vatten. Totalt – i alla de drabbade byarna – var det ett tusental hus som var utsatta, och sju personer dog i floden.

Vi blev sedan visade runt till flera familjer med liknande öden. I mötet med en sådan fruktansvärd katastrof, och med de drabbade, så blir jag alltid mållös. Man vill trösta, men ord är fattiga. Man vill hjälpa, men vad kan man göra? En storvuxen man i min ålder kom fram till mig. Han kunde nästan inte se, och hade haft stora svårigheter att navigera sig genom vattenmassorna den natten.

Jag sa att det var hemskt att tänka på vad som hade drabbat dem. Han svarade: ”Se vad Gud har gjort!” Jag förstod inte riktigt vad han menade, men han förklarade: ”Vädret kommer från Gud. Översvämningen var hans. Det var hans vilja att det skulle ske. Jag har fått mycket gott från Gud, och då kan jag också ta emot det här. Och efter det som hände, så har jag blivit så välsignad! Vi har fått så mycket hjälp från församlingen!” Och hans fru fyllde i: ”Vi är ortodoxa. Mihai är från evangeliska kyrkan. Jag vet inte vad ni har för tro – men jag vet vad ni har för Gud.”

Jag måste ärligt säga att jag blev förundrad. Många gånger har jag upplevt att människor blivit bittra på Gud i mötet med alla slags motgångar. Men inte här. I hus efter hus tackade de Gud för hans nåd. En kvinna visade oss allt som vänner från den lokala församlingen hade gjort för henne. Ungdomar kom och jobbade i hennes hus. De satte in nya dörrar, la nytt golv, köpte nytt kylskåp, spis och annat. ”De ville ge mig en ny tvättmaskin också – men jag testade min gamla, och den funkar – så det är bättre att de ger den till någon annan.”

Vi avslutade besöket med bön, och Mihai påminde alla han mötte att detta har varit en väckelsesignal från himmelen – att Gud kallade dem till omvändelse, och att de i praktiken hade fått se hur tron på Gud öppnar människors hjärtan till att hjälpa.

Solen gick ner, och vi tackade Mihai för hjälpsamheten. Bilen tömdes på den mat vi hade med oss, och vi drog vidare till en plats där vi kunde sova innan vi vände resan hemåt.

Vad sker nu?

Efter en resa som den här så sitter man med många intryck, och många böneämnen. Jag vet inte om detta är begynnelsen på ett samarbete, eller en engångshändelse. Jag vet däremot att vi snart ska ha ett julframförande i församlingarna här i Rumänien, och då ska vi samla in pengar och skicka till dem som arbetar där på platsen.

I mitt samtal med Florin sa han till mig att han såg församlingens uppgift som tredelad. Dels att ta hand om de troende – med möten där man uppbygger församlingen. Dels att sprida evangelium till andra genom att förkunna och välkomna till frälsning. Och till sist: ”Men minst en gång om året, helst två – ja, helst ännu flera, borde vi göra något för vårt samhälle. Hjälpa nödställda, oavsett vad de har för tro. Dela ut kläder. Bygga ett hus. Köpa mat till någon. Någonting som gör livet lättare för dem. Det är vår uppgift och kallelse.”

Vill du vara med? Kanske du redan har andra som du hjälper, men om du också har blivit berörd av det våra syskon gör i Galați, och vill ge ekonomisk hjälp, så kan Maranataförsamlingen förmedla din gåva. Gud välsigne dig!

Maranataförsamlingen förmedlar din gåva till missionsarbetet i Rumänien
Swish: 123 155 15 71
Plusgiro: 44 10 05 – 6
Märk: Rumänien