Ledartext ur Midnattsropet 1967 av Björne Erixon
Så snart man närmar sig frågan om ekumenik är man inne på ett ganska känsligt område. Och detta på flera sätt. Jag har ej för avsikt att söka skildra ekumenikens olika sidor. Tvärtom vill jag söka ställa några frågor, som jag tror ej är helt oväsentliga.Är den ekumeniska rörelsen, som man säger, vår tids väckelse? Den vinner ej obetydliga framgångar och drar med sig grupper som tidigare stått misstroget vid sidan om. Är inte det bevis nog för att ekumenik är tidens lösen och svaret på den religiösa situationen? Frågor, frågor …Allkristna möten, som hålles nu och då på en del platser i landet, har varit den yttre anledningen till uppkomsten av en rad frågor, förmodligen alldeles för orimliga för ekumenikens förespråkare, men som jag ändock tar mig friheten att föra vidare.Vad gör man av de skilda ståndpunkter man ändock har? Stoppar baptisten undan sitt dop, medan pingstvännen, för den goda andans skull, inte nämner något om andedop, tungotal, etc?Vill man, omedvetet kanske, söka uppnå ett slags minsta gemensamma nämnare? Eller menar man att alla de skiljepunkter, som en gång blev upphov till splittring, idag inte har samma värde som de en gång haft?Handlade pionjärerna helt galet i sin iver att stå för det man trodde på, även om det innebar förlust av frihet, bekvämlighet och social ställning?
Är samfunden och kyrkorna förmögna att redogöra för de läropunkter genom vilka man kommit varandra närmare? – Har frikyrkofolket glömt allt ont kyrkan åstadkommit? – Hur är det egentligen? Är det ändå inte samma gamla kyrka, som nu visserligen fått en demokratisk make-up; och som nu förlorar alltmer sina uråldriga privilegier? Inte kan väl en trevlig och mänskligt sympatisk präst sona eller överskyla dessa ohyggliga brott? En tjusig och tolerant präst är en sak – kyrkosystemen är något helt annat. Dess system är avskyvärt. Eller låg motsättningarna förr enbart på det rent personliga planet? I så fall är det fullt naturligt att genom ökade kontakter människor emellan en utjämning och avspänning så småningom inträder. Men om det var fråga om även ideologiska motsättningar och skiljaktigheter, hur går det då? Har stats-folkkyrkan ändrat sig på några fundamentala punkter?Vi måste komma ihåg att Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor.Men hur blir det om sekulariseringen rycker undan grunden för barndopskyrkorna? Kan myten om den kristna familjen upprätthållas hur länge som helst, under vilka villkor som helst? Varför drar all ekumenik åt höger?Har frikyrkorna mindervärdeskomplex inför folk- och statskyrkornas rika teologiska-liturgiska och kulturella traditioner?
Jag behöver inte vara ovän med personer som har andra trosståndpunkter. Vi måste skilja mellan motsättningar på grund av antipatier etc. på det personliga planet och på grund av ideologiska skäl. Därför måste vi bli ideologiskt medvetna. Det gäller att försvara och befästa Jesu evangelium i alla lägen och på allt sätt. Och vara redo att korsfästas på den galge fariséerna alltid är färdiga att ordna åt dem som vill proklamera ett renodlat evangelium.Finns inte motsättningar som många gånger synes vara svårartikulerbara?Vilken inställning vi än intar till ekumenik måste väl all slentrian bort? Ty Gud har väl aldrig uppmuntrat till tankelättja, frånvaro av engagemang och kampanda? Anden vill i alla stycken och på alla områden göra oss alla helskärpta!När väckelsen upphör börjar flirten med kyrkan! Ty en väsensskillnad har inträtt. Hur är det, snälla pingstvänner, hur kan Ni trivas med prästerna? En sak torde vara klar. Det är den låga andliga temperaturen som gör detta möjligt!Fler frågor finns, men nog för denna gång.