Henning Thulin
Idag kom jag att läsa ett avsnitt i min avhandling om pingströrelsen – en avhandling som skall komma ut i en nära framtid. En dansk metodistpastor skildrar mötena i Kristiania i Byposten den 23/3 1907. Hans skildring är belvsande för den spontana och härliga pingstväckelsen under genombrottstiden.
När jag läste den danske metod’istpastorns skildring från år 1907, ‘så upptäckte jag den stora likheten mellan de möten jag varit med om i Maranata-väckelsen och det ‘som hände i Kristian-ia 1907.
Den danske pastorn erkänner visserligen, att han var reserverad från början. Han hade nämligen läst artiklar mot rörelsen i Kristiani-a. Jag hade också läst uttalanden som gick i negativ riktning, när det gällde Örebro fria församling, d. v. s. Maranataväckelsen. Och jag erkänner att jag var ganska skeptisk, när jag den 25/5 gick till Maranata-mötet i Viktoriasalen för att höra, främst på pastor Arne Imsen. Jag tänk-te att han kanske ‘hörde till den grupp fönkunnare, om vilka Paulus säger i Filipper-brevet, att de av trätlvstnad predika Kristus. Men min reservation försvann genast på första mötet. Det gick för mig som det gick för den danske metodistpastorn som kom på Barratts möten i Kristiania 1907. Han blev genast överbevisad. Vi låter den danske pastorn skildra sina upplevelser av Barratts möten i Kristiania:
”Det första “som ‘slog mig var, att den Ande, som där var rådande, var densamma, som jag hade mottagit till pant och besegling på min förlossning och som är rådande, där Jesu härlighet uppenbaras.”
Precis på samma sätt upplevde jag den första kontakten. Jag kände, det är ju precis samma Ande som när jag blev frälst genom Lewi Pethru’s” förkunnelse uppe i Junosuando och döpt i den Helige Ande. Pris ske Gud! Så fortsätter metodistpastorns skildring:
”Folk av alla bekännelser och ställningar voro med. Jag kände, att det var Guds Ande, som var med på mötena och gav-vittnesbörd med ‘stor kraft. Något annat, som gjorde mitt hjärta gott, var den framträdande plats, som Bibeln hade i alla mötena. Jag har aldrig sett en sådan livlig användning av Bibeln som här.
Det var också välsignat att märka, att alla vittnesbörd rörde sig om det ena stora ämnet: Blodet. Det var icke vittnesbörd om dygder och predikan om moral, man hörde, men det var korset, som äter och åter blev upphöjt och lovprisat. Antingen det talades till oomvända om frälsning eller till troende om Andens dop, så var det alltid Kristi fullbordade verk, som starkt betonades. jesus allenøz var den bekännelse, som alla underströko. *) Och det förekom mera bön vid dessa möten, än jag någonsin varit vittne till. Där behövde man icke uppmanas till att bedja eller Vänta på varandra; nådens och bönens ande var utgjuten över folket. Ofta bådo flera på en gång, men det var ingen obehaglig störning i det. Anden var i och över det.
Förkunnelsen vid mötena är mycket enkel. Det är ju mest personliga vittnesbörd och korta vittnesbörd eller tal, utgående ifrån ett bibelställe; men broder Barratt och Erik Andersen hålla ju ofta längre tal eller predikningar.
Den första verkan jag såg, var, att syndare blevo frälsta. Ofta var det riktigt många som sökte Gud, men där förekom visst aldrig någon uppskrivning, och allt blev överlämnat åt Herrens ledning. Därom bads mycket. Och det var icke blott på de möten, där broder Barratt var med, som det skedde, utan också på ‘andra platser i de olika samfunden, dit väckelsen hade kommit med några andefyl’lda Guds barn.
En annan härlig verkan är avfällingars återupprättelse; äter och åter höres »bekännelserr från sådana, som hade kommit ut ur spåret och nu stannat och önskade att komma tillbaks till den gamla goda stigen.
En fjärde verkan är, att många Guds barn söka och få Andens full-het och Andens dop, och det är tydligt, att det är det framträdande i väckelsen, och väl därför att det är något mera nytt och ovanligt. Det är ju också det, som blir starkast betonat, fastän det icke fattas kraftiga vittnesbörd om att söka frälsning. På det hela taget synes det mig, som det har börjat på det rätta sättet. Det heter ju, att domen skall börja på Guds hus, och vi säga så ofta, ‘att skall det bli väckelse, så skall den börja med Guds folk. Det är det, man här får bevittna på ett härligt och enastående sätt. Det synes mig, som Anden arbetar här på alla sidor, arbetar för att förödmjnka och arbetar för att nppresø både i den ena och andra riktningen.”
Detta vittnesbörd om pingströrelsens första framträdande i Kristiania, är lika visst en skildring av vad jag upplevat i sommar i M’aranata-väckelsen. Syndare har blivit frälsta, unga och gamla. Det har varit outsägligt underbart för mig att på nytt få krypa på knä bredvid syndare och bedja för dem och se hur Jesus har mött dem.
Lika underbart har det varit med lovsången. De som var med här i Stockholm på väckelsemötet i Nalen söndagen den 20/8 på kvällen ska-ll säkert ge mig rätt. Jag har varit med i pingstväckelsens verksamhet från 1931 till 1958 men har aldrig varit med om ett sådant möte. Där föll verkligen Anden över längtnnde själar. Och lovprisningen var som bruset av stora vatten. Ingen ville lämna lokalen. Broder Imsen måste säga till oss att utrymma den till sist.
Men torra, död-a ell-er halvdöda s. k. frälsta ur olika samfund, som icke velat öppna för Anden har rasat och sett surmulna ut. Det är sant, vad den danske metodistpastorn säger om Barratts väckelse i Kristiania, att Anden både förödmju/ear och uppreser. Så är det här. De självgoda och självrättfärdiga gå ut avslöjade, tomma och bittra, men de längtande, ödmjuka och hungrande möter Jesus och de bli saliga och lyckliga så att det både syns och hörs. Här sker vad som alltid skett i Guds underbara väckelsetider: ”Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.” Luk. 1: 52-53.
Det är också sant, vad som sägs om avfällingars återupprättelse. En sådan kärlekens, återupprättelsens och förlåtelsens Ande har jag aldrig mött i pingströrelsen, som jag mött i Maranata. Men jag kom ju med 1931 och då hade ju pingströrelsen redan förlorat mycket av den ursprungliga härligheten och likriktningen, stagnationen och stabilise< ringen hade börjat. Det förtroende och den kärlek, jag här mött, saknar jag möjlighet att jämföra med något annat. Här är icke frågan om stor, större eller störst. Här är alla små och JESUS ALLENA ÄR STOR. Alla är besjälade av samma nitälskan att ge ut sitt liv till 100 proc. och tjäna icke ett parti, ett samfund, en församling, nej och åter nej, men att tjäna Jesus.
Min käre Vän, som läser detta! Vi har sett visionen. Gud har gett denna generation ett nytt nådeserbjudande. Gud gav den föregående generationen ett Väldigt nåd-eserbjudande. Det var pingstväckelsen som började i Kristian-ia och spreds över hela Skandinavien. Men Gud har gett oss ett nytt nådeserbjudande i och med Maranata-väckelsen, anskriet som ljuder i natten: ”Se, Brudgummen kommer! Gån ut och möten honom!” Hur ställer du dig till midnattsro-pet: Maranata? Tag emot budskapet och du skall få uppleva, att elden brinner lika härligt nu som förr.