Bibelstudium av Märta Berg
Det är en Psalm av David som börjar på detta sätt. Jag har funnit tre psalmer med överskriften: Fördärva inte! Ödelägg inte! Vi kan förstå att det är ett nödrop.
Det var David som skrev dessa tre böner, då han flydde för Saul och fick lov att gömma sig i grottan. Han flydde för sitt liv, för den makt som stod honom emot. Och överskriften till de sånger som bröt fram ur hans inre då, var Fördärva inte. Gode Gud, ödelägg inte! Den mellersta av dessa psalmer, nämligen den 58:e, inleder han med dessa ord:
-För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?
Om vi vill lära känna händelserna omkring denna bön, dessa psalmer, då bör vi bland annat läsa 2 Sam kap 18-22. Där kan vi se och förstå vilken situation David befann sig i när han brast ut i denna fråga som jag vill vidarebeforda till oss med väldigt stort allvar. ”För vi verkligen rättfärdighetens talan, om vi tiger?”
Efter det ska vi gå till Jesajabokens första kapitel:
-Detta är de syner som Jesaja, Amos son, skådade angående Juda och Jerusalem, då Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda (Jes 1:1).
Situationen här var tämligen godartad å en sida sett. Man kan säga att Juda levde i en period av yttre välgång, och den religiösa aktiviteten var också på sin höjdpunkt. Under hela den här tiden fanns dock en politisk oro, eftersom det var flera kungar som avlöste varandra, men genomgående var ändå ett relativt hyfsat tillstånd. Till det yttre. Men det fanns någonting som inte alls var bra. Det var omoral och det var synd. Det var avguderi och blandreligion. Allt blandades ihop i en enda mix. Det var syner som Jesaja såg.
Vi börjar med att läsa valda delar ur det första kapitlet. Jag tänker inte gå in på hela Jesajaboken, det skulle ge upphov till bibelstudier under ett helt år. Det är en oerhörd bok. Läs den gärna – om och om igen!
Första kapitlet handlar om vad Jesaja såg. När jag läser det, tänker jag att det nog inte är så att han ser det för sin inre syn. Jag tror inte det är uppenbarelser han får. Det är nog faktiskt så att han ser vad som pågår runt omkring honom. Och han hör Herrens klagan över det trolösa Juda, Herren som säger:
– Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk… (Jes 1:4)
Och längre fram:
– Hör HERRENS ord, ni Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds undervisning du Gomorrafolk! (Jes 1:10)
Det är Gud som säger detta. Inte Jesaja.
– Vad skall jag med era många slaktoffer till? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har jag inte behag. När ni kommer för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av er att mina förgårdar trampas ner? Bär inte längre fram meningslösa matoffer. Röken av dem är avskyvärd för mig. Jag står inte ut med nymånader, sabbater och utlysta fester – ondska tillsammans med högtidsförsamlingar (Jes 1:11-13).
Jag tycker det är ett fruktansvärt uttryck när Herren säger ”Jag står inte ut! – Min själ hatar era nymånader och högtider. De är en börda för mig, jag är trött på att bära den. När ni räcker ut era händer, döljer jag mina ögon för er. Även om ni ber mycket, kommer jag inte att lyssna. Era händer är fulla av blod. Tvätta er och gör er rena! Tag bort era onda gärningar från mina ögon! Sluta att göra det som är ont! Lär er att göra det som är gott, sök det rätta! Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak!”
Det är klara besked. Men Herren Gud har mer att säga:
– Kom, låt oss gå till rätta med varandra! Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra, skall ni få äta landets goda. Men om ni vägrar och är motsträviga, skall ni förtäras av svärd, ty så har HERRENS mun talat (Jes 1:14-20).
Det var det första kapitlet. Det vi har funnit där är ju en förfärlig vidräkning med Guds eget folk. Jag är trött på er, säger Gud till sitt folk. Jag orkar inte se er. Jag orkar inte höra er. Därför att ni har inte vänt om. Era synder är blodröda.
Men kom, säger Herren.
Här får Jesaja se Guds hjärtelag. Han får se Guds hat, Guds avsky mot det onda, men också Guds erbjudande för den som vill höra.
Vi går till det andra kapitlet. Det har som rubrik ”Herrens berg” Det är de ord som Jesaja skådade, står det. Det är något han ser. Ord han ser. I vers 2 heter det:
– Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. Ja, många folk skall gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.” Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem (Jes 2:2-3).
I det här kapitlet finns också en rubrik, ”Herrens dag”, och vi läser:
– Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort.
Därför blir människorna nerböjda… (Jes 2:8-9)
Tänk på det! Man tillber det man själv har gjort och därför blir man nerböjd. Men det ska komma en annan dag. Herren Sebaots dag!
Vi går vidare till nästa kapitel, som handlar om Herrens straffdom över Juda och Jerusalem;
– Jag skall ge dem pojkar till furstar, nyckfullhet skall råda över dem. Av folket skall den ene förtrycka den andre, var och en sin nästa. Barnet skall sätta sig upp mot den gamle, den obetydlige mot den högt ansedde. När någon tar tag i sin bror i sin fars hus och säger: ”Du äger en mantel, bli du vår ledare. Tag du hand om denna ruinhög!” då skall han ropa: ”Jag kan inte råda bot. I mitt hus finns varken bröd eller mantel. Sätt inte mig till ledare för folket.” (Jes 3:4-7)
Ja, det är väl ungefär den politiska situationen. En ruinhög. Ett land som rasar samman.
Det förefaller mig också vara den andliga situationen i många avseenden i vår tid.
– O, mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå. (v 12)
– Ni har skövlat vingården. Rov från de fattiga finns i era hus. (v 14)
Därför säger Gud också att den dagen; hans dag, ska han ta bort den yttre glansen, den som de rövat till sig från de fattiga.
– På den dagen skall Herren ta bort all deras prydnad (v 18)
Gud är rättfärdig. Gud vet vad som händer. Han ser. Allt detta ser också profeten, där han lever bland sitt folk.
Så går vi till nästa kapitel. Det som handlar om ”Herrens telning”. För bibelläsare är det väl känt att Herrens telning, det är Jesus. I vers 6 läser vi:
– Och det skall finnas en hydda, som ger skugga om dagen undan hettan och tillflykt och skydd undan storm och regn.
Jag skyndar vidare till kapitel 5. Det är sången om ”Herrens vingård”. Vi läser från vers 7:
– Herren väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet.
Därför, säger Gud, så kommer folket att föras bort i fångenskap, för att de saknar kunskap. Vi läser i vers 14:
– Därför ökar dödsriket sitt begär, och spärrar upp sitt gap utan gräns.
En kort stund ska vi titta på vår egen samtid. Dödsriket spärrar upp sitt gap. Så gott som varje dag misshandlas och torteras människor till döds. Skjuts ner på öppen gata, kränks och våldtas i nästan vilken miljö som helst. Det är exempel på hur det uppspärrade dödsrikets gap skördar sina offer. Varför har det gått så? För att folket saknar kunskap. Det är inte så att folket saknar kunskap rent generellt, det kan till och med vara så, att vår tid representerar de högst och bäst utbildade människor som funnits. Den svenska staten har ambitionen att göra vår skola allt bättre, medan den i verkligheten fortfarande utgör politikernas experimentlåda och blir allt sämre. Detta därför att man försöker spänna över så stora områden som man egentligen varken bör eller kan. Men kunskapen – den viktiga – om Herren Gud, den saknas. Människoliv skördas, men det är också så att människor avslutar sina egna liv, för man orkar inte leva i denna okunnighetens tidevarv. Man har ingenting att fästa blicken vid. Man vet inte varför man har kommit till världen, man hittar ingen genuin önskan som har uttalats att just du ska finnas till. Det är lite olyckshändelser hit – litet provrör dit; litet hämtande av barn som kostar 100.000-tals kronor. Inget ont i att adoptera barn, men jag vill säga att barn som föds idag – vår unga, arma generation har ingen självklar punkt att hålla sig till medan de växer upp. Ingen vetskap om eller tro på en Gud som håller allt i sin hand. Så när de står och ska ta ställning till saker och ting i livet, då förs man bort i fångenskap. Man fångas upp av vindarna i tiden, man fångas upp av drogkulturen, av new age och all denna förbannelse som har ersatt Guds bud och ordning. Man fångas upp och förs bort.
Låt oss gå vidare. Nu har jag läst ur fem kapitel i början av Jesaja bok. Och i de kapitlen finner vi inte en enda gång att Jesaja tar till orda. Här berättas vad han ser, vi hör vad Herren säger, och vi ser att det är en fruktansvärd situation som vi mycket väl kan lägga som ett raster över vår tid.
Det sjätte kapitlet har som överskrift ”Profetens kallelse”.
– I det år då kung Ussia dog…
Konung Ussia var en rättskaffens man. Under hans regering hade det ändå inte utvecklats alltför mycket negativt. Det fanns en balans på något sätt. Men nu dör han. Jag föreställer mig att Jesajas situation hade varit ganska trygg medan denne konung regerade. Nu dör han. Och vi läser hur Jesaja beskriver:
– I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren …
Vi har det ganska bra, eller hur? Jag tror inte någon av oss egentligen har orsak att klaga så väldigt mycket. Vi är lite halvkrassliga och bedrövliga på både det ena och andra sättet, och det råder brist här och där. Men egentligen lever vi i en ganska stabil situation. Och ibland har jag tänkt så här: Har vi det så bra att vi inte ser Herren?
Men när Ussia dör, när tryggheten försvinner, då ser Jesaja Herren. Och hur ser han honom? Jo han ser honom sitta på en upphöjd tron i templet. Och han hör seraferna ropa ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.”
Jesaja har under flydda dagar och år sett något helt annat än Herrens härlighet. Du och jag har nog väldigt svårt att se Herrens härlighet, om vi går ut och tittar på Stockholms gator just nu. Det vill jag påstå. Men frågan är inte det, frågan är om vi har sett Honom som sitter på sin tron? Han som är helig. ”Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka”, står det. Det var sannerligen ett väckelsens rop! Våra dörrposter står stadiga. Vi har inga jordbävningar av det slaget, som får våra byggnationer att rasa ihop. Men när Guds helighet utropades i templet, då skälvde dörrposterna och trösklarna skakade. Vad var det som hände? Det var Guds helighet som uppfyllde templet.
Då upplever Jesaja en helt ny situation. Nu handlar det inte längre om världen omkring honom. Nu handlar det om honom. Det är detta som är det riktigt suveräna; att när Guds ande kommer å färde, då lyser strålkastarljuset på mig. Då hjälper det inte för Jesaja att säga hur det ser ut runt omkring honom. Nu säger han: ”Ve mig, jag förgås!” Och varför denna förfärliga insikt? Den skulle kunna kallas syndanöd. Syndanöd? Var kommer den ifrån? Jo, när människan själv möter Herrens helighet. Där uppstår en insikt som får Jesaja att förstå: Jag förgås! Jag går under! Jag dör! Jag klarar inte av det här! Jag packar ihop och smäller av!
Jag förgås, säger Jesaja. Varför det då?
– Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot. (Jes 6:5).
Jag skulle vilja på något sätt att detta fick bli en skräll för oss. Jag har orena läppar, säger han. Men Jesaja, du har ju faktiskt inte sagt något, du har bara tittat på än så länge. Ja, det var just det!
Hur kan ni föra rättfärdighetens talan, om ni tiger? Orena läppar – det kan vara tigande läppar. Jag tror att i Jesajas fall var detta synden. De orena läpparna bestod i att han teg, medan hans folks orena läppar fladdrade iväg i vilken galenskap som helst.
Hur är det idag? Låter vi världens pladdrande stå oemotsagt, så att vi också har de här orena, tigande läpparna, inför den helige uppdragsgivaren, han som säger ”Kom!” till sitt syndiga släkte. Mina ögon har sett konungen. O, att vi fick se dig Herre, så att vi skakas i våra grundvalar, herre Jesus. O, jag ber dig.
– Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad” (Jes 6:6-7).
I min norska bibel står det att serafen tar en glödande sten och då måste jag omedelbart tänka på: Hur finns det rening från synden? Genom ett glödande kol, en glödande sten. Jo, det finns en sten varom det heter att byggningsmännen har förkastat den. Vi kan läsa i Apostlagärningarnas fjärde kapitel. Det är Petrus som står inför Stora rådet och är anklagad för att han botat en sjuk man. Då talar Petrus och säger så här:
-…ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten (Apg 4:10-11).
En glödande sten, rening i Jesus Kristus. Han som var föraktad, så föraktad så att vi ville inte veta av honom, säger Jesaja längre fram i sin bok. Vi ville inte veta av honom. Vi kunde inte ens se på honom. Men mötet med honom gör något alldeles speciellt. Vad är det som sker? Det står så här:
-”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”
Jag måste behärska mig, och lugnt och stilla bara fråga: Finns det något större budskap, något ljuvligare ord för någon människa att höra än: ”Din synd är försonad!” Det är hög dramatik i templet. Det är nästan så att trösklarna och dörrkarmarna ramlar åt var sitt håll, och hela Guds härlighet och Guds helighet uppfyller templet på ett sådant sätt att Jesaja ser sig själv i ett ljus som aldrig förr. Det är det vi behöver.
Ve mig, jag förgås! Det är egentligen inte längre högintressant var jag bor. Att jag bor ibland ett folk med orena läppar. Det som är närmast är att jag har orena läppar. Men Jesaja säger det till sin Gud. Och då sker detta under att synden plånas ut genom ett vidrörande av Jesus Kristus själv, han som är den levande stenen. Guds ord inbjuder och säger: Kom till honom! Den levande stenen. Han som blev förkastad, han som blev bortkastad. Din synd är försonad. Och vad händer då?
– Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?”
Efter ett sånt möte med Herren, är saken klar:
– Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:8)
Och uppdraget kommer omedelbart. Gud säger till Jesaja: Gå och tala!
Jag vet inte om jag gör våld på Jesajas liv om jag säger, att jag tror att den stora synden i hans liv, var att han teg. Men nu möter han Herren Jesus Kristus till rening ifrån synden. Tänk att Jesus kan rena från vilken synd som helst! Synder som inte syns och inte hörs och inte luktar. Som är ett hinder för rättfärdighetens talare i denna tid. Jag måste få läsa en bekännelse från en människa som faktiskt upplevde den här synden också. Jag vill läsa Ps 32, för där har vi samma upplevelse på något sätt. Det fanns något som behövde läggas tillrätta. Det var Davids liv. Syndabekännelse och förlåtelse. Tänk att det går hand i hand. Det står:
– Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt.
Då tänker jag: Går det att få synden övertäckt? Nej, det handlar inte om att täcka över. Men täcka upp. Och högre ändå! Din synd – hur stor den är vet inte jag. Jag vet bara att hur stor än en människas synd är, så finns det något som täcker högre upp. Och det är försoningen. Jesus Kristus. Golgata täcker min skuld, mitt fläckade liv, min synd. Jesus dog för mig – halleluja! Golgata täcker din skuld!
– Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.
Hur ska en människa kunna bli utan svek? Det är det regelbundna mötet med Honom som renar, Honom som helgar. Han som omvandlar, Han som gör oss allt mera lik sig själv.
– Så länge jag teg…
Där har vi det. Så länge jag teg.
– Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.” Då förlät du mig min syndaskuld.
Halleluja.
Det fanns andra profeter som upplevde Guds kallelse, men på ett lite annorlunda sätt. Jeremia tyckte att han var för ung. men det står om honom:
– Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun.” (Jer 1:9).
Det är det här vidrörandet av Herren vi behöver.
Ska vi läsa om Daniel också. Daniel levde ju i en väldigt speciell situation och med ett väldigt speciellt budskap. När jag läser det här kan jag känna, än om jag inte är någon Daniel eller någon profet, men att vissa dagar kan jag ändå känna på det här sättet:
– Medan han talade så till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. Och se, han som var lik en människoson rörde vid mina läppar (Dan 10:15-16).
Där kommer det igen. Och jag hävdar att det är detta vidrörande vi måste få del av. Annars är alla bibelstudier till ingen nytta. Vi behöver detta vidrörande.
– Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: ”Min herre, genom synen har stor ångest gripit tag i mig, och jag har inte någon kraft kvar (Dan 10:16).
Jesaja var en profet som måste renas från sin synd. Jeremia var en profet som måste befrias från sina mindervärdeskomplex. Här har vi profeten Daniel som är helt kraftlös.
– Och hur skulle en sådan som jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som min herre? Jag har inte någon kraft kvar i mig och förmår inte längre att andas” (Dan 10:17).
Så känner jag det ibland när jag ser på vad som händer i vår tid. Nära inpå oss. Synden, smeten, förhärdelsen.
– Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig (v 18).
Jag älskar de här uttrycken: På nytt! När Herren kommer på nytt – och på nytt igen!
– Han sade: ”Frukta inte, du högt älskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!” (v 19).
Tänk att Herren vill möta oss på det här sättet, röra vid oss, ge oss frid och styrka och mod att gå framåt.
Jag ska läsa ett ord till från Jesaja.
Nu har jag hoppat över alla kapitlen, och läser det som är mitt hjärtas bön just nu. Hoppas du vill dela den med mig:
– O, att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig, som när eld antänder ris och elden får vattnet att sjuda, så att ditt namn blir känt (Jes 64:1-2).
Jesus, det är min bön idag. Förbjud att vi tiger, Herre, jag beder i Jesu namn. Amen.