Predikan av Michael Hafsahl
-Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Fil 2:1-11)
Det här är ett av fångenskapsbreven. Paulus sitter fängslad i Rom, och så skriver han till sina vänner i Filippi. Det han skriver är egentligen ett glädjens brev. Han börjar redan i tredje versen:
-Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er. Så ofta jag ber för er alla gör jag det alltid med glädje. (Fil 1:3-4
Och i avslutningen av brevet skriver han i fjärde kapitlet:
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (Fil 4:4)
Så här möter vi aposteln som sitter i fängelse och som skriver om glädje till församlingen i Filippi. Men så finns det uppenbart en orsak till att Paulus’ glädje inte är fullkomlig. Det har ingenting att göra med att han sitter i fängelse. Han skriver inte till församlingen att gör nu min glädje fullkomlig genom att ni arbetar för att jag ska komma ut ur det här fängelset. Han ber inte församlingen att nu måste ni göra det ni kan; starta någon opinionsbildning för att jag ska kunna komma ut ur det här fängelset, för det är inte rätt att jag sitter här. Han ber inte om att man ska använda alla kanaler som är tillgängliga för att försöka göra vad man kan för att påverka myndigheter och att han måste komma ut ur sin situation. Det är totalt oväsentligt för Paulus’ glädje. Gör min glädje fullkomlig, säger han. Det här är ingen uppmaning till världens folk. Det här är en uppmaning till församlingen. Det är en uppmaning till hans vänner, till dem som har funnit tröst hos Kristus. Det är alltså inte något som kan tillämpas på världens tänkesätt eller världens sätt att leva, världens sätt att handla. Om ni nu har tröst hos Kristus… gör då min glädje fullkomlig. Det här är skrivet till församlingen. Det är skrivet till den som har funnit tröst hos Kristus Jesus. Har du funnit tröst hos Kristus, ja då är det dig det här gäller. Tröst hos Kristus. Det måste vara en försmak av himmelen! Det heter om honom att han ska torka bort alla tårar från deras ögon. Tröst hos Kristus. Det måste vara för dem som väntar honom på skyarna, därför att när Paulus skriver om Jesu ankomst till Tessalonikerförsamlingen så avslutar han undervisningen om att Jesus kommer med orden: Trösta nu varandra med dessa ord. Det är församlingen han skriver till: ”Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek…” Det är frågan om man har uppmuntran av hans kärlek. Vilket fantastiskt uttryck: uppmuntran i Kristi kärlek. Kan det tänkas någon större uppmuntran än den som finns i kärleken från Kristus Jesus? Kan du tänka dig, att han, Jesus Kristus, Guds väldige son, älskar oss. Han älskar dig och han älskar mig! Vilken uppmuntran! Om du känner dig nere och missmodig, om du känner att allting är hopplöst – min vän, Jesus älskar dig. Vilken uppmuntran! Tycker du att det är tungt och jobbigt och besvärligt – käre broder, Jesus älskar dig! Känner du att allting har gått sönder, att allting rasar omkring dig? Kära syster, Jesus älskar dig! Tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek. Gemenskap i anden.
Frågan är vilken källa man har öst ur. I första Korintierbrevet säger Paulus så här:
-I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. (1 Kor 12:13)
I norska bibeln heter det: ”vi har alle fått én Ånd å drikke.”
Man har haft samma källa. Och om källan är anden, då får man uppleva att det finns gemenskap.
Vi känner ju när vi kommer tillsammans att vi har gemenskap i anden? Jag känner när jag kommer till Maranataförsamlingen i Stockholm att här finns syskon, här har jag gemenskap. Jag känner det när jag kommer till Rumänien: här finns det syskon, här är det gemenskap, därför att vi har öst ur samma källa. Vi har gemenskap i anden.
I Gamla testamentet läser vi om David, han som var i Abdullams grotta. Det heter att dit kom alla som var i svårigheter, alla som hade fordringsägare, alla som var missnöjda. De kom till David i Abdullams grotta. Det var en skara som sett att den här världen har inget att erbjuda. Då söker man sig till David. Där hade man gemenskap, man hade någonting som samlade. Det fanns en kung som man ville vara nära, som man sökte sig till. Där har vi en gammaltestamentlig förebild på församlingen, på andens gemenskap. Vi har en samlingspunkt. Det finns en andens gemenskap för den som ser att den här världen har ingenting att erbjuda som kan tillfredsställa den inre människan. Jag söker mig till min himmelske David. Jag söker mig till församlingen, till andens gemenskap.
-Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i anden. Jesus säger så här då han talar om anden: Han skall förhärliga mig, ty han skall ta av mitt och förkunna för eder. Det där med Gemenskap omkring vår himmelske David är gemenskap omkring Jesus Kristus, det är gemenskap i anden. Och aposteln avslutar med den här inledningen: … om medkänsla och barmhärtighet betyder någonting… Jag undrar: var skulle vi egentligen ha varit utan Kristi medkänsla? Hur skulle det ha varit med oss utan hans barmhärtighet? Och sanningen är att vi skulle ha varit hopplöst förlorade – utan Gud och utan hopp i världen. Vi hade irrat omkring och inte sett något ljus någonstans. Om medkänsla och barmhärtighet betyder något… Tänk, Gud såg vår situation. Gud visade medkänsla, Gud hade barmhärtighet mot oss. Om det betyder något… Det betyder ju allt! Om medkänsla och barmhärtighet betyder något…. Det är klart att det gör! Det betyder allt! Och den medkänsla och den barmhärtighet som vi kan visa varandra, är endast en liten spegelbild av den barmhärtighet och medkänsla som blivit visad mot oss.
Med den här bakgrunden, säger Paulus: gör då min glädje fullkomlig! Man kan undra när det här är bakgrunden om man har hittat tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i anden – vad är det då som saknas? Gör då min glädje fullkomlig…
-… genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne.
Det var uppenbarligen något som behövde fördjupas. Någonting som behövde utvecklas. …så att min glädje kan bli fullkomlig. Vi läser vidare:
-Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.
Kanske tänker du: Det här passar inte in på mig. Det här var filipperförsamlingens problem. Det här har jag kommit långt förbi i mitt kristna liv. Det här har ingen relevans för min situation; hur jag är som människa. Då lyckönskar jag dig. Och så kan jag fortsätta och tala till mig själv. Men jag tycker att du ska fortsätta och lyssna ändå, därför att Paulus sätter fram en förebild, ett exempel till efterföljelse. Jag tror att de flesta av oss behöver sträcka oss långt för att nå fram till den förebild som Paulus sätter fram.
-Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.
Samma sinnelag. Samma kärlek. Ett i själ och sinne. I min amplified bible heter det: genom att leva i harmoni. Vara av detsamma sinne. Ha ett gemensamt mål. Ha densamma kärlek. Vara i full ackord av ett harmoniserande sinne och intention. Det är en utmaning som det kan vara svårt att nå upp till. Det är som om du beskriver en symfoni där det behövs att alla spelar samma melodi. Oavsett vilka instrument man har så ska det passa in så att det ger ett ljud som är till behag. Det får inte finnas någon dissonans, för då förstörs melodin. Man måste vara samstämda, ha samma noter och vara stämd efter samma grundton. Du kanske tycker att det här blir barnsligt enkelt, men det handlar faktiskt om att man måste vara stämd efter Golgata grundton. Man måste kunna förverkliga det som Paulus sätter fram: ”… så att min glädje kan bliva fullkomlig.” Det handlar om att Kristus måste bli vår melodi. Det går inte vara som i korinterförsamlingen, där en sade: ”Jag håller mig till Paulus” och en annan sade: ”Jag håller mig till Apollos”, ”Jag håller mig till Kefas” eller ”Jag håller mig till Kristus”. Det handlar om en andens enhet genom fridens band. Och så kommer han med det här exemplet: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var”. Det fanns uppenbarligen någon sorts självupptagenhet, en stolthet som var till hinder för enheten och det var detta som saknades för att Paulus’ glädje skulle vara fullkomlig. Frågan skulle inte vara: vad är det som är bäst för mig? Men frågan skulle vara: vad är det som är bäst för min nästa? Vad är det som är bäst för församlingen? Vad är det som är bäst för att Kristi verk skall ha framgång? Så Paulus ställer fram det här exemplet: var så till sinnes som Kristus Jesus var. Det här är målet, det här är idealet som ni ska kämpa för att försöka nå fram till. Jag vill att ni som kristna ska handla så här mot varandra. Så till sinnes som Kristus Jesus var. Och så kommer den här fantastiska beskrivningen av hur Jesus Kristus var:
-Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.
Fastän han var till i Gudsgestalt. Paulus tar oss ut ur tiden och in i den förgångna evigheten. När han avslutar sin beskrivning av Jesus, då är han tillbaka igen till evigheten som kommer. Han börjar med Jesus i sin härlighet och avslutar med Jesus i sin härlighet. Han som var till i Gudsgestalt, i Gudsskepnad. Morfe, heter det på grekiska. Gemensamt väsende och gemensam natur. Han var Gud ifrån evighet. I begynnelsen var Ordet. Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Han var Gud ifrån evighet. Du kan inte säga någon gång i historien att här blev Jesus skapad, utan han är ifrån evighet och till evighet. Han säger det själv: ”Förrän Abraham var, så är jag”. All tid i presens. Igår, idag och fortsättningsvis i all evighet. I Johannes evangelium ber Jesus sin översteprästerliga bön till Fadern så här:
-Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till. (Joh 17:5)
Det fanns en som hade härlighet och ära långt innan världen var påtänkt. ”Förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade.” Han är Gud ifrån evighet! Paulus talar om en förutexistens. ”Fastän han var till i Gudsgestalt.” Hans härlighet var inget segerbyte. Det var ingen position han hade kämpat sig fram till. Han var Gud av evighet. Men nu är han villig att utge sig själv. Han är villig att avlägga sig sin härlighet. Han lägger inte av sig sin gudomlighet, men han begränsas till tid och rum för att göra sin faders vilja. Det är detta vi möter i Hebréerbrevet 10. Författaren ger oss en inblick i den förgångna evigheten, och så säger han:
-När Kristus träder in i världen säger han därför: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du berett åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig. (Hebr 10:5-7)
Jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. En kropp beredde du åt mig. Inte av tvång, men av kärlek till människan. Av kärlek till dig och mig. Jag har kommit Gud, för att göra din vilja. Han stiger ned frivilligt. Hos Markus, som beskriver tjänaren, där står det att han kom inte för att låta sig betjänas, men för att tjäna. Jag kommer, o Gud, för att göra din vilja. Det är märkligt att tala om en födelse som frivillig handling från den som föds. Det är inte vanligt. Men hos Jesus är det sanningen. När han låter sig födas in i världen, då är det en frivillig handling från honom. Han utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Det är det största exempel som finns på någon som inte såg till sig själv, som inte såg till sin egen härlighet, men som såg på andra. Jag hittar ingen annan förklaring på detta utgivande än att det måste vara kärlek. Ofattbar kärlek. Ja, det är sant! Oändlig kärlek. Ja, det är också sant, men det är kärlek från Gud. Att rädda människan, att vinna åt sig en brud för att i slutändan föra henne in i härlighet. Det tycks för honom vara värt mer än att för en tid avlägga sig den härlighet som han hade, och stiga ner hit till jorden. Vilken kärlek, vilken nåd! Vi sjunger så här i en gammal engelsk hymn:
”He emptied himself of all but love” – han tömde sig själv på allt utom kärlek. När vi ser det här från jordens perspektiv, då säger vi: Jesus föddes in i världen. Men om vi ser det från himlens perspektiv, om vi ser det från änglarnas perspektiv, då säger man: han ödmjukade sig själv. Han utgav sig själv. Han steg ned. Han antog en tjänaregestalt då han blev människa. Kan du tänka dig det? Gud själv har stigit ned. Gud själv har blivit människa. Samma prövningar som vi. Samma sorger som vi. Samma begränsningar som vi. Det heter om Jesus att han grät. Han kände sorg. Han blev trött. Han sov i båten under stormen. Han blev törstig. Han sitter vid Sykars brunn och ber om vatten. Han blev hungrig. Han var som vi. I norska bibeln heter det: ”Da han i sin ferd var funnet som et menneske.” Han var en människa.
I fortsättningen heter det så här: ”Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden.” Vem var han lydig? Han var lydig sin fader. Jesus hade inte behövt att dö om han inte velat. Adam syndade, och Adam dog som ett resultat av sin synd. Död är ett resultat av synden. Men Jesus hade ingen synd. Om han hade velat, så kunde han när som helst ha stigit hem till sin fader och återtagit den härlighet han hade. Döden hade ingen makt över honom. Men om han hade gjort det, så hade du och jag gått förlorade. Så var han lydig ända till döden, döden på korset. Han säger så här, när han står inför rätta inför Pilatus: Pilatus, du har ingen makt över mig utom den som du har fått ovanifrån. Här står Jesus inför jordens auktoritet som hade rätt att döma honom till döden. Han står där och proklamerar: Du har ingen makt över mig, Pilatus, för den makt du har, den har blivit dig given ovanifrån. Därför att när jag ger mitt liv så är det av fri vilja jag ger mitt liv. Det är jag som har gett dig tillåtelse Pilatus. Du har ingen makt! Det är jag som själv offrar mitt liv av kärlek till människan. Jesus är Guds lamm. Han är också prästen. Han är också offret när han bär fram sig själv som ett offer för människan. Vilken frälsare vi har! Han som till det yttre var som en människa, han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden; döden på korset. Men det slutar inte med döden! ”Därför har också Gud upphöjt honom över allting!” I min norska bibel heter det: ”Derfor har og Gud høit ophøiet ham.” Fader, jag måste få den härlighet som jag hade innan världen var till, läste vi i Johannes 17. Därför har också Gud upphöjt honom. Det är kontrasten till hans människoblivande. Det är resultatet av hans förnedring. Hans förödmjukelse bestod i att han blev människa och dog på ett kors. Men när han uppstår, och åter stiger upp till sin härlighet, så avlägger han inte sin mänsklighet, utan det är människan Jesus Kristus som stiger upp. Vi säger att Gud är oföränderlig. Vi säger att Gud är evigt densamme. Men vid ett tillfälle i historien så förändras faktiskt Gud. Därför att när Jesus stiger upp så för han mänsklighet in i gudomligheten. Därför har också Gud upphöjt honom över allting. Detta att han blev människa är inte bara någon händelse som går förbi. Men det är en människa som stiger upp och åter insätts i den härlighet han hade. Han är tillbaka i gudagestalt, men han bär fortfarande på sin mänsklighet.
Stefanus brister ut, medan stenarna haglar över honom: ”Nu ser jag himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Han har öppnat en ny och levande väg för människan att få komma till Gud. Han som hade sin härlighet. Han som steg ned, han som ödmjukade sig. Men därför har Gud upphöjt honom. Människan tror på den starkastes rätt. Survivel of the fittest. Det är den starkaste som överlever. Man ser upp till den starke. Man ser upp till den som är rik, den som har satsat allt för att komma till någon fin position. Människans ideal är den som är rik, den som har makt, den som har framgång, den som har krossat allt motstånd och lagt allt annat bakom sig för att komma upp på toppen och är redo att göra vad som helst för att kämpa sig fram. Den som krossar allt motstånd, den som röjer undan alla hinder för att komma upp och få sig en position. Men bibeln sätter fram en absolut motsats. Den sätter fram Jesus Kristus; han som var i härlighet men som ödmjukade sig, och som Fadern nu har upphöjt över allt annat. Han som lade av sin härlighet och blev en tjänare. Det är Guds ideal. Han som var villig att gå i döden, ja döden på ett kors. Det är konklusionen av hans handlande. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla andra namn. Det är namnet Jesus, pris ske Gud!
Här ser du vad Gud har utvalt, vad som är Guds ideal. Det är den han har upphöjt som nu sitter på faderns högra sida i höjden. Det är Honom som Gud har gett namnet som är över alla andra namn. För oss är det av största vikt att veta vad som är Guds ideal. Vi är skapade för gemenskap med Gud. Det ligger en evighet framför oss då vi ska få lovsjunga och vara tillsammans med Gud.
Om man vet vad en människas ideal är så känner man den människan. Och om vi förstår Gud så kommer vi att få mera kunskap om hur Gud är. Om vi vet att det här är Guds ideal, så kommer vi att förstå mera av Gud. Gud har ett ideal, och hans ideal är Jesus Kristus. Varen så till sinnes som Jesus Kristus var. Genom skriften har det uppenbarats för oss att detta är Guds mönsterbild. Det här är Guds ideal. Det här är vad Gud har kärast. Gud älskar Jesus Kristus. Detta är min son, min älskade, säger han om Jesus. Och som ett resultat av att vi vet att det här är Guds ideal, så känner vi inte längre Gud som något hot. För den orättfärdiga människan måste Gud i sin rättfärdighet framstå som ett hot som när som helst kan tillintetgöra en orättfärdig människa. Men vi har kommit till insikt om vad som är Guds ideal. Det är Jesus Kristus. Och när Guds ideal är vår frälsare så känner vi inte längre Gud som något hot därför att vi vet att den Gud har kärast, är också den vi älskar mest av allt. Han har förberett en mötesplats mellan Gud och människa vid Golgata, på korset, i Jesus Kristus. Fadern kom med ett erbjudande och Jesus sa ja. Ja fader, jag är villig att göra din himmelska vilja! Jag har kommit. I bokrullen är det skrivet om mig. Han var lydig kallelsen, lydig Ordet, lydig faderns önskan. Han var villig att gå den väg fadern ville att han skulle gå. Och det heter:
-Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn.
På den grunden kan vi komma till Gud med ett litet barns tillförsikt att han älskar mig, att han vill ta emot mig på grund av Kristus. Fadern älskar Kristus. Vi har ett gemensamt objekt för vår kärlek. Vi har en mötesplats där vi kan få möta Gud. Vilket exempel Paulus ställer fram! Varen så till sinnes såsom Jesus Kristus var. Hur ska jag kunna leva upp till en sådan förebild? Det är frågan. När man speglar sig i det här Ordet, när man ser vad som är mönsterbilden, när man ser Guds ideal känner man en sådan förkrosselse. Hur ska detta gå till? Vad ska jag göra? Någon kanske säger: Inte ska väl jag vara lydig intill döden på korset? Då har man missförstått totalt vad det handlar om. Försoningen är fullbordad, den behöver inte och kan inte göras om. Den är ett avklarat faktum och är helt perfekt. Det Jesus gjorde på Golgata räcker i tid och evighet. Det räcker för var och en som vill åkalla hans namn. Det behöver inte tilläggas någonting till Golgataverket. Vad det handlar om nu är att vi; du och jag, ska synliggöra hans kärlek här i tiden. Vi måste stiga ut ur vår himmel. Vi måste avlägga oss vår härlighet för att tjäna andra. Frågan är om vi är redo till det. Är vi redo att ödmjuka oss, och sätta andra högre än oss själva? Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.
När Jesus äter med sina lärjungar, läser vi om att han reser sig från bordet, binder en linneduk om sig, slår vatten i karet och börjar tvätta deras fötter. Tjänarens uppgift. Men det är han, mästaren själv, som gör det som en förebild. Han som hade himlens härlighet, han som var Gud från evighet, han böjer sig ned och tvättar lärjungarnas fötter. Vilken förebild! Så talar han till dem om sitt exempel, och säger så här:
-Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. (Joh 13:13)
Det var sanningen. Ni kallar mig Mästare och Herre, och det gör ni med rätta, säger Jesus.
-Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. (Joh 13:14-15)
Det är vad det handlar om. Ett tjänaresinne. Att stiga ut ur vår himmel. Att avlägga oss vår härlighet och tjäna varandra i församlingen. Det handlar om en utgivande kärlek. Det handlar om att synliggöra Kristus för världen. Han, som inte räknade tillvaron som Gud som ett segerbyte, men utgav sig själv. Därför har Gud också upphöjt honom och gett honom namnet över alla andra namn. Och så kommer den fantastiska avslutningen:
-för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.
Det är framtidens resultat av hans utgivande kärlek! Idag är han herre i församlingen. Idag bekänner vi att Jesus är Herre. Men det kommer en tid då alla knän ska böja sig – i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna att han är Herre!
Idag kommer vi och lägger oss framför honom och ber: Herre, nu måste du ta hand om våra liv. Vi ser att vi når inte upp till det här idealet. Vi når inte upp till din mönsterbild. Vi förmår inte på rätt sätt uttrycka din kärlek genom att tjäna varandra. Så får vi komma till Herren och be honom om nåd, kraft och styrka att följa hans exempel. Det kommer en underbar dag, då alla knän ska böjas och varje tunga bekänna, Gud Fadern till ära, att Jesus är Herre. Han som är Guds ideal, han är Herre! Men till oss når denna utmaning: Varen så till sinnes som Jesus Kristus var. Och jag känner inför en sådan utmaning: Herre, jag behöver hjälp och nåd till det här. Herre, jag behöver uppleva att du griper in och förvandlar mitt liv, så jag kan leva upp till ditt ideal.
Herre, må du hjälpa oss. Herre, må du se till oss och forma oss och förändra oss, så vi kan förverkliga ditt ideal. Så när världens barn ser på församlingen, kan de säga: Se hur de älskar varandra. Det måste vara något speciellt med det där folket som har en sådan kärlek. De som är villiga att ge sig själva för andra. Som har ett sådant utgivande liv. När de frågar, kan man säga: jag har en förebild som Gud har ställt fram. Det är Jesus Kristus. Han som var i härlighet, han som utgav sig själv. Han som offrade, han som blev mig till frälsning och som Gud har upphöjt och gett namnet över alla andra namn, pris ske Gud. Amen.