Av Berno Vidén
Varför finns det så mycket ondska i världen, och hur kan det då se ut som det gör om det nu finns en Gud?
Den här frågan är väldigt vanlig. Men vi kan vända på den, och ställa den till dem som tillverkar vapen, till dem som förföljer andra och bråkar; vi kan ställa frågan till den människa som hela tiden egoistiskt vill tillfredsställa sitt eget liv till vilket pris som helst. Ja, man kan gå väldigt långt och fråga sig varför det ser ut som det gör i världen. Vi kan dock fastslå en sak: Det är inte Guds fel. I bibeln, som är Guds Ord, finns ett budskap som är överlämnat till oss människor, och om vi skulle ta det till oss och följa vad som där står skulle det se så annorlunda ut i vår värld.
Låt oss läsa 5 Mos 15:4: ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig.” Det finns en rättfärdighet som talar och manifesteras i Guds eget ord. En rättfärdighet som ser till varje människa på vår jord. Men skriften har man istället missbrukat och slagit i huvudet på folk. Man har startat krig i Guds namn, man har gjort sig rik och förmögen i Guds namn. Då vi studerar bibeln ser vi att Guds Ord är rättfärdighet för varje människa på jorden. Rikta inte anklagelser mot Gud, utan kanske vi borde rikta dem in i vårt eget liv istället. I den välfärd vi lever upptäcker vi ganska snart orättfärdighetens rötter. Vi läser:
-Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning, såsom din arvedel, allenast du hör HERRENS, din Guds, röst … (5 Mos 15:4-5)
Man kan jämställa detta med ett manifest, ett lands grundlag; en konstitution som fastslås under högtidliga former. Här har vi vårt lands grund. På den här grunden ska landets lagar vila, och efter den här grunden ska folket leva. När vi går till Guds Ord, får vi se något om vad Guds rättfärdighet handlar om, trots att den är helt outgrundlig. Den sträcker sig bortom all mänsklig förmåga och det finns ingen människa som klarar att uppfylla den, men trots det är den överlämnad åt henne.
Vi ska här fokusera på ett speciellt område, på en del av allt det Gud har gett till församlingen. Församlingen är den gemenskap som bibeln beskriver: där fanns ingen fattig, där fanns ingen rik. Det står att ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan man delade med sig utifrån vad var och en behövde. Så såg vardagen ut. Man kom tillsammans och lovade Gud och delade bordets gemenskap. Bibeln uttrycker detta som en kärleksmåltid.
Kärleksmåltiden där man gemensamt äter och fröjdas är en oerhörd manifestation som uttrycker en djup och innerlig gemenskap. Inte att man kommer tillsammans någon gång då och då, utan det handlar om en daglig gemenskap. En gemenskap i en ny livsform som vi fått välja utifrån de grunder vi har i Guds Ord.
I 2 Mos 16 har vi en situation där Israels folk just blivit befriade från träldomen i Egypten. Man hade pinats och plågats svårt under Farao. Vi läser om hur de fick bygga upp Egyptens städer och folket led under svårt betryck och ropade till Gud. Och Gud sände befrielse genom Mose. Man lämnade Egypten och kom till öknen. Där väntade en prövning av annat slag då man inte visste vad man skulle äta. I 2 Mos 16 läser vi om brödet som kom ner från himmelen. Detta manna var det bröd som Gud gav till folket i öknen.
-Men när de mätte upp det med gomermått, hade den som hade samlat mycket intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat, som han behövde till mat. (2 Mos 16:18)
Folket tillbringade fyrtio år i öknen. Man levde i tält och hade en tid av förberedelse innan man skulle dra in i det land som Gud hade lovat. Gud gav bröd varje dag, till var och en vad han behövde. Ingen fick för mycket eller för litet utan det fanns en utjämning och en rättvisa. En del samlade för mycket, och ville spara till nästa dag men då gick det mask i brödet som blev oätligt. Det här är en av de principer vi möter i Guds ord, en revolutionerande princip som skulle kunna lösa så många problem i vår plågade värld. Man har visserligen försökt många gånger. Kommunismen har försökt att med järnhand tvinga människor in i ett annat socialt tänkande. Man har talat om utjämning, men det gick inte eftersom det var baserat på människor som hela tiden sökte sitt eget. Sådan är människan. Men Gud har i Kristus Jesus gett oss ett nytt liv! Det nya livet är grundförutsättningen, och detta nya liv synliggörs i församlingen som är hans kropp.
Vi fortsätter läsa i Predikaren. Här finns en bibelvers man ofta läser på missionsmöten när någon ska sändas ut till missionsland.
-Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet. (Pred 11:1-2)
Det handlar om brödet som var och en behöver för att överleva, det bröd vi varje dag kämpar och strävar för att skaffa oss. En del har det lättare, andra har det svårare. En del har rikt överflöd och lever i lyx, men för de flesta på vår jord räcker inte maten till. Detta är orättfärdighet. Men här läser vi: Sänd ditt bröd över vattnet! När vi här läser om bröd handlar det inte om något som kanske blir över. -När jag eventuellt fått in litet extra kan jag skicka något. Nej, ditt bröd är just det du varje dag så väl behöver. Bibeln är så rakt på sak, så tydlig i dessa frågor som handlar om att dela med sig, att sträcka ut sin hand till den behövande. Detta manifesteras i församlingen, bland annat i kärleksmåltiden.
Vi läser nu i Jesaja 53, där detta utgivande får en helt annan dimension.
Profeten Jesaja fick blicka in i framtiden flera hundra år innan Jesus föddes hit till jorden. Denna profetia som förbryllat så många fick sin uppfyllelse i Jesus Kristus.
-Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar? Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktat var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktat, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. (Jes 53:1-5)
Vi möter här Guds rättfärdighet i ett nytt ljus. Vi kan ge mycket materiellt gott och vi kan ge våra liv för något som säkert är både bra och livsnödvändigt. Men här har vi ett utgivande som går över alla gränser.
Gud skapade himmel och jord, och det står att himlen är hans tron och jorden hans fotapall. I himlen är Gud Fader, Gud son och den helige Ande – denna treenighet. Det hölls ett rådslag då Fadern och Sonen tillsammans fattar beslutet att Gud ska sända Sonen ned till jorden. Ett utgivande utan motsvarighet. Och Sonen säger: ”Jag vill göra din vilja, o Gud! Det står att han gjorde det för att vi skulle få frid, och för att vi genom hans sår skulle bli helade. Det handlar om en försoning efter det syndafall som ägde rum en gång i tiden, och som sedan dess har varit ett gissel för hela mänskligheten och som fortfarande är en plåga för denna jord.
Jag arbetar i länder där stor orättfärdighet råder. Man ser barn, ja hela familjer bokstavligt talat ligga i rännstenen utan att ha någonstans att ta vägen. Förbi dessa hemlösa och utfattiga människor glider stora flotta bilar förbi. Djup misär och enorm rikedom sida vid sida. Det är lätt att prata om det som är därborta, att med anklagande blickar bedöma denna orättvisa fördelning. Men situationen är allvarligare än så. Hela jorden är i den ondes våld, säger Guds Ord. Ondskan tilltar, problemen växer genom befolkningsexplosionen. Man ängslas för vad som ska hända inom några decennier. Oljan sinar. Jordbävningar. Översvämningar. Allt detta tilltar.
Vi ser hur krigen fortsätter och hatet växer. Varför? Ja, skyll inte ondskan på Gud! Han har kommit för att ge frid! Han har kommit för att skapa rättvisa och rättfärdighet. Men hur ska det då gå till? Jo, Gud har en kropp här i tiden, en församling. Eftersom Jesus försonade oss med Gud, innebär det att du och jag blir lemmar i en ny kropp, att vi blir födda på nytt. Vi ber till Jesus: Herre, fräls mig! Rädda mig Herre! Vi blir medvetna om vår synd, som så tungt plågar. Vi kommer till insikt om att vi behöver få kontakt med Gud och att vi behöver bli frälsta. Så får vi erfara detta frälsningsunder i vårt liv. Det här är inte bara något som handlar om känslor, det är verkligen ett helt nytt liv som Gud ger. Vi blir nya skapelser i Kristus och vi får en ny familj och ett nytt mål för vår livsvandring. Vi drabbas fortfarande av världens ondska runt omkring oss som alla andra människor gör, men har ändå mitt i allt detta ett hoppets budskap att komma med. Ett hopp som talar om att det finns en rättfärdig Gud. Och i församlingen har vi möjlighet att förkroppsliga denna Guds rättfärdighet, något som bland annat tar sig uttryck i kärleksmåltiden. Man delar brödet med varandra, och man drar sig inte undan för den som lider. ”Sänd ditt bröd över vattnet, dela vad du har i sju delar, ja, åtta…”
Det handlar om himmelska principer, och Gud välsignar verkligen när man tar detta till sig. Jag talar nu inte om välsignelse att bli materiellt rik, det finns långt mycket större välsignelser än detta. Tänk du, att ha sitt namn skrivet i Livets bok! Att ha ett evigt liv och veta att även om denna jord går under, även om våra liv tar slut, så har vi en evighet tillsammans med Jesus. Räddad för evigheten, frälst!
I Nya Testamentet finns en händelse där Jesus befinner sig ibland sitt folk. Han har börjat sin jordiska tjänst med målsättningen att försona människan med Gud. Han som själv är Gudasonen blev sänd hit till jorden och tog sin boning ibland oss. Han föddes inte i ett palats trots att han var kungars Kung. Han föddes i ett stall och vi ser enkelheten och hur han fanns bland de fattiga. Då han som 30-åring trädde in i sin tjänst ser vi hur han flera gånger konfronterades med rikedomen hos människor, med det djupt rotade penningbegäret. Gång på gång gör han upp med dem som var penningkära: -Ni är roffare! Ni är vindrinkare! Ni talar om för folket vad de ska göra, men själva rör ni inte ett finger för att ändra deras levnadsförhållanden. Jesus var hård i sin undervisning.
I Lukas 9 läser vi om hur Jesus samlar en stor skara människor. Han säger att han har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Han lyfter människor upp från den svåraste situation. Han drar ner de höga viktigpettrarna, som tror sig vara något, de som har skaffat sig makt och position. Jesus är tydlig och radikal i sitt liv och i sin förkunnelse. Men han stannar inte där. Han bereder också en utväg ur dessa orättfärdiga klasskillnader. Han för samman människor, men nu på en ny grund, en grund som vilar på försoningen. Där finns inte längre dessa skillnader, utan då är vi ett i Jesus Kristus.
Vid ett tillfälle hade Jesus och lärjungarna varit ute hela dagen tillsammans med väldigt mycket människor. Det handlade om så många som fem tusen personer:
-Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: ”Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.” Men han sade till dem: ”Given I dem att äta.” De svarade: ”Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.” Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: ”Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.” Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar. (Luk 9:12-17)
Det här är ett brödunder. En del tror inte på detta, men ingenting är för svårt för Gud. Detta var en manifestation på Guds utgivande kärlek. Här fanns ett folk; 5000 människor hade lämnat allt, gett sig iväg med Jesus ut till öde trakter för att få vara med honom, lyssna till honom, dela hans gemenskap. Han säger själv till folket att sätta sig ned och han börjar dela ut av bröd som egentligen inte finns. Det är en manifestation på Guds kärlek, på hans utgivande, på hans omsorg om människor som söker Guds rike först.
Vi läser nu vidare i 2 Korintierbrevets åttonde kapitel. Nu har vi kommit några årtionden längre fram i tiden och Jesus har fullbordat sitt uppdrag på jorden.
Församlingen föddes med den grund som Jesus hade lagt. Det växte upp församlingar på olika platser och det var naturligt under den första tiden att man dagligen samlades och åt tillsammans. Många av församlingens syskon var fattiga, utslagna och helt beroende av denna dagliga kärleksmåltid. Egentligen var det så för alla, även för apostlarna. Det står i Apostlagärningarna att man kom och lämnade allt man hade. Detta manifesterades i uppbrott! Man sålde sina jordagods och det man hade. Så tog man betalningen för det sålda och lade ned för apostlarnas fötter. Men de blev inte rika av det, utan alla blev nu istället beroende av varandra. Det var ett frivilligt val man gjorde och därmed gick in under som svar på Guds kallelse till efterföljelse. Man tog ett steg och gjorde ett nödvändigt uppbrott, och fick därigenom en ny gemenskap, och kunde säga: Det här är min familj! Det här är mina syskon! Så delade man den dagliga gemenskapen kring bönerna, kring undervisningen och brödsbrytelsen. Man åt och sjöng och kämpade tillsammans. Och som det står i 2 Kor 8 där Paulus skriver till församlingen:
-Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. (2 Kor 8:1-3)
Paulus fortsätter lägga ut texten om hur alla ville vara med i detta utgivande. Man hade inget själv, men ville ändå vara med. Tänk på hur Jesus lyfte fram den fattiga änkan som kom med ett litet mynt och lade ner i offerkistan. Samtidigt kom det andra och lade ner stora rika gåvor och guldmynt. Men Jesus säger: Den fattiga änkan gav mer än alla de andra. Det är en himmelsk matematik, en himmelsk politik som inte har någon motsvarighet i den här världen. Inte i något politiskt program, inte i socialism eller kommunism. För det här bygger på en ny födelse. Och vi är medborgare i ett nytt rike som är Guds rike. Och här manifesteras det i utgivande.
Vi ska också läsa i Lukas 22, där Jesus samlar sina lärjungar till en kärleksmåltid. Lärjungarna var vana vid det, och de frågade honom om vart han ville att de skulle tillreda påskmåltiden. Jesus gav instruktioner och de dukade bordet för att samlas och äta tillsammans:
-Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom. Och han sade till dem: ”Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike. (Luk 22:14-16)
Läs igen: fira denna högtid. Det var en kärleksmåltid man hade tillsammans med Jesus, och i den kärleksmåltiden inviger Jesus en helt ny dimension. Han vet vad som väntar honom de närmaste timmarna då han ska föras bort som ett offerlamm för att slaktas. Han vet vilket lidande som väntar. Det står om honom när han var i Getsemane att hans svett blev som blodsdroppar. Jesus vet om allt detta. Det är som om han öppnar en ny värld, en ny dimension, för lärjungarna i denna kärleksmåltid.
– Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: ”Tagen detta och delen eder emellan; ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.” Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse. (Luk 22:17-19)
Jesus öppnar för en fördjupad kärleksmåltid. I och med att han tar ett bröd och bryter, ger han en djupare dimension åt gemenskapen. Han förklarar för lärjungarna att grunden för er gemenskap är att jag låter min kropp brytas för er. Grunden för församlingen är att Jesus gav sitt liv, lät sitt blod flyta för att rena människan från hennes synder.
I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur församlingen tog form i Jerusalem genom att Gud sände den helige Ande som uppfyllde dem alla. Det ledde till förkunnelse ute på Jerusalems gator. Människor drabbades av styng i hjärtana då man överbevisades om att man var syndare, att man var delaktig i Jesu död. Hela mänskligheten bär på denna skuld och lever skild ifrån Gud. Det är därför viktigt att komma till insikt om att man är en syndare som behöver frälsning. Det finns ingen annan väg att få uppleva frid i sitt liv; att få uppleva denna sanna glädje. Men det skedde. Petrus förkunnade frimodigt, och vi läser:
-De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer. Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. (Apg 2:41-46)
Speciellt den här sista versen: …hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
Det var ingenting ihopsnickrat. Det var naturligt! Det hade växt fram bland dem som var födda på nytt och som älskade Jesus framför allt annat. Man kan fortsätta läsa om att denna församlingsgemenskap var koncentrerad omkring hemmet på olika platser. I Antiokia hade man en daglig gemenskap då man åt tillsammans. Men så hände något, som det ofta gör, som kom att innebära problem i församlingen. En del började roffa åt sig. Skillnaderna började synliggöras; det fanns rika och det fanns fattiga. När man kom till kärleksmåltiden fanns det somliga som hade så mycket mer än andra, medan andra satt hungriga och inte kunde mätta sina magar. Det här tar Paulus itu med, exempelvis när han skriver till Korint. Så här får det inte vara, skriver han. När det handlar om kärleksmåltiden, då ska man i församlingen vara tillsammans på samma grund, på samma villkor. Paulus skriver och varnar för denna orättfärdighet:
– I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det…
Paulus citerar vidare Jesu ord som vi tidigare har läst, då Jesus delade brödet, men det var i samband med kärleksmåltiden. Det var inget sakrament, och absolut ingen ceremoni, som det så lätt kan bli i våra dagar då det på ett sakralt sätt placeras in som en speciell punkt i mötesordningen. Nej, man delade brödet i syskongemenskapen vid måltiden. Det fanns rika som såg ner på de fattiga, och Paulus varnar: -Därför är så många sjuka ibland er. Det finns en välsignelse som Gud ger. Men det finns också en annan sida som betingar sitt pris, den förbannelse det innebär att leva ett orättfärdigt liv. Var och en av oss ska en dag stå inför Guds tron, stå till svars för våra gärningar.
När man i kyrkohistorien läser om kyrkofäderna ser man i vilket skede som brödsbrytelsen plockades bort från den gemensamma måltiden. Man ser de orsaker som växte fram och som skapade sådana skillnader i församlingen. Brödsbrytelsen var en glädjehögtid där man var tillsammans och delade brödet. Kyrkan gjorde den till en ceremoni där människor med skuldkänslor skulle träda fram och eventuellt få nåden att få en oblat i munnen. Man måste först gå till prästen och bikta sig, osv. Det ena ledde till det andra och mycket av detta lever fortfarande kvar i våra dagar. Men Gud har en förebild i Guds Ord som han har överlämnat till församlingen. Där är kärleksmåltiden en manifestation på församlingsgemenskap. En sann manifestation.
Kristi kropp är församlingen i Guds Ord. För de flesta kristna idag är begreppet Kristi kropp flyttat till sakramentet; till oblaten som prästen låser in vid altaret och tänder en röd lampa för att man ska veta att Gud är där eftersom oblaten är där. Luther gjorde visserligen upp med transsubstationsläran, men han gjorde inte upp med formen och ritualerna. De lever kvar. Folket fick lära sig att Kristi kropp var i oblaten, men Guds Ord proklamerar och manifesterar att du och jag är Kristi kropp. Vi är hans hus och boning, vi är hans tempel. Kärleksmåltiden, då syskon delar brödet till hans åminnelse är ett naturligt utflöde mitt i vardagens gemenskap till dess att han kommer. Och Guds Ord säger att Jesus kommer snart!