Ledare av Berno Vidén
Redan aposteln Johannes lät meddela att han levde i den yttersta tiden. Han väntade Jesus tillbaka under sin tid. Likaså Paulus som inspirerande vänder sig till Tessalonikerförsamlingen med hoppet om att ”vi som då leva kvar ”, ska tillsammans med de som gått före, möta Jesus på skyn. Petrus skriver att Herren inte fördröjer uppfyllelsen av sitt löfte, men att han är långmodig och att han vill att fler ska bli frälsta.
Jesus själv lovade att han skulle komma tillbaka, men att få kommer att vänta honom. Tystnaden om Jesu tillkommelse är talande. För de flesta av jordens invånare blir hans tillkommelse likt en tjuv som kommer om natten. Ett ögonblicksverk, i ett nu. Hans dyrt köpta församling, alla de som tagit emot honom som sin Frälsare och blivit tvagna rena i hans blod, kommer den dagen att lyftas upp på skyn, Herren till mötes. Församlingen, Kristi brud, lever i parusin, och låter sitt liv formas utifrån det hoppet. Hon har sin blick riktad mot sitt himmelska hem. Tänk om han komme idag!
Bibeln innehåller många profetior varav en del ännu inte gått i uppfyllelse. Men då det gäller församlingens förhållande till Jesus, och hennes upptagande till himlen, finns det inga profetior som först måste uppfyllas. Det enda som skiljer bruden från hemfärden är ett kommandorop: Kom hit upp! Johannes, människa som du och jag, vittnar om hur han i ett ögonblick förflyttades från fångön Patmos, där han utstod lidande för Jesu skull, till att stå inför Guds tron i himlen.
I den yttersta tiden ska en man träda fram som Bibeln kallar för Antikrist. Johannes skriver att många antikrister redan har trätt fram. I Uppenbarelseboken 13 beskrivs ett scenario där ondskan tycks ha expanderat och genom bedrägeri har skaffat sig en total makt över mänskligheten. Genom tecken och under blir jordens inbyggare förförda att ge Vilddjuret sin hyllning, och att låta giva sig ett märke på högra handen eller pannan. Den totalitära myndighet som beskrivs är redan idag verksam. Vi behöver inte gå och vänta på något förrädiskt mikrochip eller något annat övervakande kontrollorgan. På många platser är förföljelsen mot kristna öppen och brutal. Hundratusentals kristna i länder som Kina, Indien, Nepal, Ryssland, Iran, Irak, Egypten osv. tvingas utstå en grym förföljelse. Den mest naturliga mötesplatsen för dessa kristna är husförsamlingen eftersom offentliga möten innebär förföljelse.
Hur är det i Sverige? Vi har mötesfrihet och yttrandefrihet, men… Hur är det med religionsfriheten för den som vill ta evangelium på allvar och leva ett gudfruktigt liv? Vilddjurets märke är mer utbrett och finns närmare än vi kan ana. Vi ber om väckelse samtidigt som vi skickar våra barn till utbildningsanstalter där en antikristlig läroplan styr undervisningen. Kristna friskolor skriver under på statens direktiv om att anpassa skolmiljön till att vara ”objektiv”, en objektivitet som berövar barnen Gudstron och deras identitet som pojke och flicka. Genustänkandet är förenat med direktiv som tvingar hela den offentliga sektorn att anpassa sig, från dagis och upp till landets högsta lärosäten. Förskolor informeras och informerar om att vi inte föds med något manligt eller kvinnligt utan det är den påverkande mijön som avgör.
Andra arbetsplatser är också styrda av detta genustänkande. Hela världen är i den ondes våld. Kristen vårdpersonal finner sig i att assistera vid aborter och att tiga vid någons dödsbädd istället för att tala om Jesus. Samvetet och trons principer kompromissas med för att inte förlora jobbet. Jobbet är något av en förutsättning för att kunna köpa och sälja. Så visst har Johannes rätt då han skriver om den yttersta tidens närvaro.
Uppmaningen att gå till Jesus utanför lägret blir påtaglig och närgången när man tänker på vad det innebär att följa honom i livets vardagliga händelser. Men det är värt priset.