ORMANDEN – DEN LISTIGE

Severin Larsen Det är anden från Edens paradis och öknen, som har givit oss en annan religion än den Gud gav oss genom Jesus Kristus och hans apostlar. Hans framtida uppgift är också att förändra, vad Gud har sagt och givit. I stället för nyfövdelsefrälsningen har han givit oss ceremonireligion och uppfostringskristendom. I stället för pånyttfödelse med levande erfarenhet gav han oss den som är utan vittnesbörd (i barndopet och barnbestänkelsen). i stället för kraft av höjden genom att mottaga den helige Andes gåva (Apg. 2:38) gav han oss våra egna försök med viljeansträngningar och fysisk kraft i köttet. I stället för visdom från Gud gav han oss visdom genom mänsklig lärdom, som ofta var tillkommen ”genom människornas illfundighet i villfarelsens ränker” (Ef. 4:14) I stället för den bibliska församlingen, som är den med Kristus trolovade *bruden (2 Kor. 11:2), kom det fram en kvinna – ”som var klädd i purpur och scharlaken och ski’mrade av guld och ädla stenar och pärlor och hade i sin hand en kalk av guld, full av styggelser och hennes skörlevnads orenligheter.” Denna kvinna var av naturen ett med anden från Eden; och då Kristi lära och religion fick makt över världen, skapade ormanden denna scharlakansklädda kvinna ett andligt skökoväsen, och hon blev moder till skökorna och styggelserna på jorden (Upp. 17:45). Genom detta skökoväsen blev det en hel del förändringar. Guds ord miste sin auktoritet, och skökans herrar blevo de ledande; vad de verkligen hade sagt och sade gällde som maktord. Det blev därför i många stycken mycket annorlunda. I stället för att församlingen förut hade varit i världen men icke av världen var nu världen i församlingen och församlingen i världen. I stället för att världen förföljde församlingen, förföljde församlingen dem, som icke ville vara med dem. Förut uteslöt församlingen ”den som var ond” syndaren , nu uteslöt syndaren den gode – den som var frälst. Tjänandet, det som bibeln kallar tjänandet i Andens nya väsende (Rom. 7:6), blev helt förändrat. – I stället för tjänandet i anden blev det ceremonitjänst i köttet; i stället för enfaldiga och heliga män av folket, vilka voro ledare den tid, då församlingen var bevarad i trolovningens frälsning, blev det nu höga herrar med en lång rad av fina titlar. Till att börja med var det enfaldiga, av Gud upplysta män, i bibeln kallade apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (Ef. 4:11). Men när den falske ormanden fick skökeväsendet infört, blev det helt andra, finare titlar. Det blev kardinaler och påvar 0. s. v., och sedan – då man skulle förbättra ställningen, blev det teologie doktorer, professorer i teologi och många andra värdiga titlar. Man klädde sig i denna världens fåfänglighet, för att folket skulle se, hur stor församlingen hade blivit. Det var den gamla visan från kunskapens tråd om igen: ”Det var en lust för ögonen och ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd”. Själva gusttjänstordningen blev helt förändrad av den falske anden. Det blev en hel del infört, som var främmande för den första tiden, då Kristi trolovade brud hade hand om den offentliga tjänsten. I stället för att som förut, hela menigheten utgjorde ett heligt prästerskap, blev det nu ett prästerskap skilt från det övriga folket. Det blev slut med folkets tjänst, och ett slags enmanstjänst blev införd. I stället för att hela församlingen endräktigt höjde sin röst: och bad (Apg. 4:24), nöjde man sig med att prästen sade: ”Låtom oss bedja!” I stället för att den ene efter den andre kunde deltaga och många voro skickade för tjänandet, blev det nu så, att en eller två – ofta alls inte skickade fingo uppdrag att leda det hela. I stället för hjärtats och andens sång i och av församlingen blev det nu en hel del konstgjord sång. Och då man icke levde i vad man sjöng, kom lögnens ande den som uppenbarade sig i Eden – även in i sängen. Djävulen föredrager gärna sång, bara det inte är ”Herrens säng” (1 Krön. 25:7). I stället för tacksägelse och tillbedjan blev det – underhållningar. I stället för att dagligen vara tillsammans omkring bönen, ordet, lbrödraskapet och brödsbrytandet, samlades man nu en gång i veckan till högtidlig andakt. I stället för den härliga sången i anden (1 Kor. 14:15) blev det mässa, och det av en i stället för av många. Kaffefester kommo i stället för kärleksmåltider, tomt prat i stället för andliga samtal. Baktal kommo i stället för kärlek. Partiväsen i stället för ett hjärta och en själ i det hela. Föreningsliv i stället för församlingsliv i Anden. Herrar med jordiska förmågor sattes till ledare och tjänare, fastän de voro främmande för himmelens rikedomar: – ”full av helig Ande och tro”. Kvinnoföreningar med fester, där man äter upp för trettio kronor och ger femton till missionen, kommo till stånd. Tomt sinne kom i stället för andeuppfyllelse, skämt i stållet för hjärtats fröjd i Gud. Fåfänglighet i stället för ödmjukt sinne. Religiöst skryt av sin egen religion och vad man själv utfört i stället för upphöjelse genom Kristi nåd. Storhetsgalenskap i kyrkorna i stället för ödmjukhet och naturlighet. Applåder och fotstampningar i stället för hallelujarop och högljudd tacksägelse 0. s. v. Allt detta tycker den halvreligiösa anden om – han, som mötte upp med Eva, vår första moder, och med Kristus, den livgivande anden. Må Gud bevara oss för denne ande! Ju mer vi kunna bli bevarade från hans religiösa politik, desto mer kunna vi leva inne i Guds rikes frälsning, som är oss given genom Jesus Kristus och i den helige Ande. Taget ur boken: Sju främmande andar sedda i skriftens ljus Utgiven av OM:s förlag 1925.