Församlingens hopp om härlighet

Jan-egil Hafsahl förkunnar om Jesu tillkommelse

När natten kommer och ingen längre kan arbeta, då lyfter han oss ut ur den prövning som
övergår jorden.
Vi ska bort ifrån vreden, men fortfarande är vi här i tiden, och fortfarande är det sant att vi ska ingå i Riket genom mycken bedrövelse. Fortfarande är det sant att den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd, och fortfarande är det sant att Herren skall taga dig ut ur den prövning som ska gå över jorden. Det är Jesu tillkommelse, det är parusin, församlingens hopp om härlighet.

Det har på senare år kommit en del nya ord som hånfull benämning på oss som tror. För hundra år sedan sa man läsare, och menade det riktigt elakt om det där folket som läste bibeln. På sista tiden har det kommit nya ord. Smaka på ordet fundamentalist, då har man omedelbart placerat oss tillsammans med en massa andra -ismer som liksom är något helt annat än det vi tänker. Men en fundamentalist bör väl vara en som tror på fundamenten som bibeln presenterar. Eller så säger man biblist, om dem som väljer att tro på hela bibeln. Och på sista tiden har man blivit kallad eskapist, av det engelska orden to escape – att fly bort ifrån något. Jag måste inledningsvis få säga att tack och lov så är jag en eskapist. Jag tror att vi en dag ska flytta härifrån. Bort från något och in i något helt annat.
I dessa frågor finns en hel del okunnighet. Jag har inte sett dessa ämnen belysas, och inte heller att det varit någon diskussion i de kristna leden, om att detta skulle ha betydelse för oss kristna. Ändå gör jag påståendet att detta är med och bereder grunden för något speciellt i tiden, både positivt och negativt. När det gäller det som berör de yttersta tingen, så finns en stor okunnighet. ”Vi vet inte”, och så har vi istället hängett oss åt vissa spekulationer eller fantasier. Likadant var det exempelvis när Paulus skrev till församlingen i Tessalonika: ”Bröder, jag vill inte att ni ska vara okunniga.” Helt uppenbart hade det hänt ting i församlingen som gjorde att människor blev undrande, och man upplevde en okunnighet. ”Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna”
Kanske något hänt i församlingen, någon bror eller syster hade gått bort, och nu undrar församlingen. Var är de? Hur ska det bli? Paulus skriver till dem för att de inte ska vara okunniga. Jag har en känsla av att när det gäller vad som ska ske, så finns en massiv okunnighet om det som vi benämner tidens tecken. Det som underbygger hela vår tro.

Nu ska vi läsa ur Tessalonikerbreven. Paulus är på sin andra missionsresa, år 53. Han har kommit till Korint, och nu hör han dessa rykten i Korint från Tessalonika att man är undrande i vissa frågor. Så skriver han till sina kära vänner att han vill inte att de ska vara okunniga om hur det förhåller sig. Vi kan läsa ur första Tessalonikerbrevet. Det går för övrigt bara några månader, så skriver han sitt andra brev till dem om samma sak.
-Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp.
Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)

I Filipperbrevet säger Paulus: ”Herren är nära! ” (Fil 4:5) Det är helt uppenbart att Paulus levde med ett kort perspektiv. Han använder vi-formen. Han säger inte ”de som lever”, utan ”vi som lever”. Han har alltså ett oerhört kort perspektiv på sitt liv och sin tjänst. Vi som leva och lämnas kvar. Han har perspektivet så kort: Herren är nära! Därför har det vållat en del bibelläsare problem när man kommer till andra Tessalonikerbrevet. Det heter så här:
-I fråga om vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse, och huru vi skola församlas till honom, bedja vi eder, käre bröder, att I icke – vare sig genom någon ”andeingivelse” eller på grund av något ord eller något brev, som förmenas komma från oss – så hastigt låten eder bringas ur fattningen och förloren besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. (2 Tess 2:1-2)
Man har alltså sett en motsats i de här uttrycken. Vid det ena tillfället säger han: ”Vi som leva” och ”Herren är nära”. I det andra säger han att de inte ska förlora besinningen, som om Herrens dag redan stode för dörren. Verbet som används i uttrycket ”stå för dörren” är ”enistemi” som egentligen betyder ”att komma”, ”att vara till synes”. I det här sammanhanget är det helt uppenbart att man i 1917 års översättning har använt detta ord på ett något missvisande sätt. Folkbibeln har uttryckt riktigare, och jag läser i den översättningen:
-…att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit.
Det uttrycket är rätt. Det fanns alltså sådana som sa att Herrens dag har redan kommit. Paulus säger: nej, men Herren är nära. Han kommer. Nu fanns sådana som försökte lägga vikten på ett annorlunda sätt. Herrens dag har inte kommit än. Men Herren är nära. Nu säger Paulus att han skriver till dem för att de inte ska sörja som de andra, som inte har något hopp. Det är helt uppenbart att tillkommelsen är församlingens stora hopp i tillvaron. Jesus kommer snart. Herren står för dörren. Herren kommer. Paulus säger att det är församlingens hopp att Jesus kommer snart.
Vilken motsättning är det inte mot det han skriver i Efesierbrevet:
-Så skulle vi, hans härlighet till pris, vara de som i Kristus redan i förväg hava ägt ett hopp. (Ef 1:12)
Och i andra kapitlet:
-Kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus, voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen. (Ef 2:12)
Det som ger hopp till församlingen, det som ger framtid för Guds folk är det faktum att Herren är nära. Jesus kommer snart.
Vi går tillbaka till Tessalonikerbrevet och läser:
-Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. (1 Tess 4:15)
Jag kan inte någonstans i evangelierna som refererar till vad Jesus gjorde och sade, hitta något sådant Jesus-ord. Men Paulus använder här Jesus som auktoritet: ”Såsom ett ord från Herren”.

Det finns en del sådana ord i bibeln; agraphon säger man på ett fint språk. Det betyder alltså icke nedskrivna Jesus-ord. Johannes sa: om jag skulle skriva ner allt som Jesus sade och gjorde, så skulle inte alla världens böcker rymma detta. Här har vi ett Jesus-ord som Paulus använder som bas: Jag säger er med ett ord ifrån Herren. Helt uppenbart hade Jesus tagit upp dessa ting.
Vi har ett annat exempel i Apg 20. Paulus säger där:
-I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: ‘Saligare är att giva än att taga.’ (Apg 20:35)
Var står det? Jag kan inte hitta det någonstans i evangelierna. Men Paulus påstår att Jesus sa att det är saligare att giva än att taga. Då tror jag det. Det här är alltså ytterligare ett icke nedskrivet Jesusord. Paulus säger så, och då tror jag mig stå på trygg mark.

Det talas om dessa som icke hava något hopp, och så står det att vi hoppas. I andra Tessalonikerbrevet står det om Herrens dag. I Textus Receptus används uttrycket Kristi dag. Detta har också teologerna diskuterat. Vad är Herrens dag och vad är Kristi dag? Finns det någon skillnad på det? Så kan vi surras bort. Men Gud vill inte att vi ska leva i okunnighet om dessa ting.

Bibeln talar om den stora vedermödan. Och så talar bibeln om Lammets vrede. Oftast sätter teologerna likhetstecken, och säger att den stora vedermödan är liktydig med Lammets vrede. Frågan är också läran om parusin. Sker tillkommelsen före vedermödan, under vedermödan eller efter vedermödan? Så gör man det hela till en teologisk fråga. Gud vill inte att vi ska leva i okunnighet. I Matteus 24 läser vi ur Jesu eskatologiska tal:
-När I nu fån se ‘förödelsens styggelse’, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats – den som läser detta, han give akt därpå – då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som finnes i hans hus, och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten. Ty då skall det bliva ‘en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. (Matt 24:15-21)

Där finns uttrycket ”den stora vedermödan”. I Jeremia har vi ett parallellställe. Jeremia profeterar:
-Ve! Detta är en stor dag, en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock skall han bliva frälst därur. (Jer 30:7)
Då har vi uttrycken vedermöda eller tid av nöd, eller en tid av trengsel, som det heter i norska bibeln. Den stora trengseln. Matteus 24 och Jeremia 30 handlar i första hand om Israels folk. Vedermödan är en tid av nöd för Jakob. Det har funnits tider Israels historia, tider av vedermöda och nöd. Det var verkligen trångt på Esters tid. Då hängde livet på en tunn tråd. Det var trångt för det judiska folket under år 70 då Titus kom med sina härar till Jerusalem. Och det var en tid av vedermöda för Israels folk under andra världskriget. En tid av nöd för Jakob. Nu säger Skriften att det kommer en förintelsens tid, en holocaust för Israels folk som får allt annat i historien att blekna. Det kommer en tid av nöd över Israels folk, över Jakob, så till den grad att Skriften säger att av världens miljoner judar ska endast en tredjedel komma ut ur vedermödan med livet i behåll. Herren ska frälsa en rest av Jakob.
Bibeln talar också om en vedermöda för hednafolken, över jorden, globalt. I Uppenbarelseboken ser vi vad som skildras i globalt perspektiv. Vi kan läsa om de sju inseglen.

När andra inseglet bryts, säger Johannes att han såg en röd häst över tidens arena. Och denna röda häst springer genom historien.
-Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet. (Upp 6:4)
Här läser vi om vedermöda efter global måttstock, då friden är borttagen från jorden. Den som har läst något i historien, vet att det inte finns en enda dag efter andra världskriget det varit fred på jorden. Här handlar det inte om judafolket, utan om en global nöd för hednafolken. Det finns människor som upplever krigens fasor just i detta ögonblick. Vi behöver inte gå så många stenkast bort förrän vi möter människor som lider en oerhörd vedermöda därför att friden är borttagen från jorden. Det heter vidare:
-Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga ”Kom.” Då fick jag se en svart häst; och mannen som satt på den hade en vågskål i sin hand. Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: ”Ett mått vete för en silverpenning” ( – eller som Peter Shindler säger i sin översättning: Ett mått vete för en dagslön.)
Vad talar detta om? Det talar om dyrtid utöver jorden. Det talar om en oerhörd inflation. Det talar om nöd och bedrövelse, en vedermöda över jorden. Ett mått vete för en dagslön. Vid inflationen på 30-talet, gick man med säckar av pengar för att köpa ett bröd. Det var dyrtid. Det kommer åter en oerhörd nöd över jorden.
Det heter vidare om den blekgula hästen att han skapar hungersnöd och pest genom vilddjuren på jorden. Jag tror inte ett ögonblick att det här handlar om fyrbenta vilddjur. Paulus skriver om hur han i Korint kämpade mot vilddjuren. Ingenstans i historien talas om att Paulus skulle ha stängts in med de vilda djuren. Här handlar det om tvåbenta vilddjur som reste sig upp emot honom. Och här talas om vedermöda och lidande och vilddjur på jorden som ska terrorisera människan. Vi läser om vedermöda för Israel och vedermöda för nationerna. Det är dyrtid, det är krig, det är hungersnöd och terror från vilddjuren på jorden.

Jag gör också ett tredje påstående. Det finns en vedermöda för Guds folk. I Johannes evangelium säger Jesus något oerhört intressant.
I kapitel 16 säger han:
-Så haven ock I nu bedrövelse (Joh 16:22) Och sedan, avslutningsvis i kapitlet:
-Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen. (Joh 16:33)
Eller, som det heter i norska bibeln: ”I verden har I trengsel”.
Han säger att i världen får Guds folk uppleva vedermöda och betryck. I världen lider ni trengsel. Vi kan tala om juden, hedningen och Guds församling.
Det första är den stora vedermödan för Jakob. Det andra är de generella lidanden som världen är utsatt för. Men bibeln talar också om de troende och säger: I världen lider ni betryck. I Apg 14 läser vi om avslutningen av Paulus första missionsresa. Det var omkring år 48, och Paulus vände tillbaka till församlingarna. Det står så här:
-Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike. (Apg 14:21-22)

Det är vedermöda, det är lidande för Guds folk. Vad finns det för behov att bli styrkt i församlingen? Vad finns det för behov av uppmuntran och sammanhållande band i församlingen? Då man står i situationen att i världen lider ni betryck, och ni måste ingå i riket genom mycken bedrövelse, då finns det verkligen orsak att komma samman och uppmuntra varandra i tron och säga: Håll ut broder! Håll ut syster! Jesus kommer!
Men upplever man att det här inte är någon realitet – vad är det då för orsak att förmana så här? Men Paulus skriver: ..ty ni måste ingå i Guds rike genom mycket bedrövelse.

Hur långt ska församlingen vara med? Vad ska vi vara vittne till och uppleva? Jag vet inte. Men en sak vet jag: vi ska ingå i riket genom mycket bedrövelse. Därför: Håll ut! Stå fast i tron! Kämpa tillsammans! Vi behöver varandra. Vi behöver syskonbanden. Vi behöver komma samman och uppmuntra varandra. Håll ut! Jesus kommer snart.
Vi fortsätter läsa vad Paulus skriver till sin unge vän Timoteus:
-Du åter har blivit min efterföljare i lära, i vandel, i strävanden, i tro, i tålamod, i kärlek, i ståndaktighet, under förföljelser och lidanden, sådana som drabbade mig i Antiokia, Ikonium och Lystra. (2 Tim 3:10-11)
Den som vill veta vad som hände, får gå tillbaka till källorna, jag tänker inte ta upp det här och nu.
Timoteus hade delaktighet i vedermödan. Så fortsätter aposteln och skriver:
-Ja, sådana förföljelser har jag fått utstå, men ur alla har Herren frälst mig. Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse. (v 12)
Det låter inte speciellt uppmuntrande. Men jag vill inte lämna er i okunnighet om hur det förhåller sig, sa Paulus. Och det tillhör den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus; han kommer att bli förföljd. Det är vad bibeln lär om ändetidens församling. Det handlar om lidanden, prövningar, förföljelser. Och så kan vi hålla på med sånt teologiskt strunt som att fundera om församlingen ska hämtas före, under eller efter – totalt felaktigt. Koncentrera dig omkring det som är ett och nödvändigt. Den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd. Men Herren frälste mig ut ur alla prövningar, sa Paulus. Det måste vara uppmuntrande. Det vill säga, vad vi än kommer att genomlida – håll ut! Ty Herren ska bevara de sina. Genom den prövning, genom den vedermöda som kommer att gå över församlingen kommer Herren att bevara den. Han känner de sina.
Det är tid för polarisering. Vi är inne i den nu. Det kommer att synas vem som hör Herren till, och den som bara har namnet om sig att hon lever. Det är stor skillnad mellan Filadelfia och Laodicea. Men för bägge heter det: Jesus kommer. Det kommer att ske en polarisering, och man kommer att hitta varandra; dessa som behöver en gemensam uppmuntran i det faktum att Jesus kommer för att lyfta oss ut ifrån alla bedrövelser.

Jag tänker på det landet där jag arbetar. Hur länge kommer vi att få hålla på i Rumänien? Det kommer en ny lagstiftning som man just nu lagt på is. Kanske veckor – månader – år. Jag har ingen aning. Men när den nya religionslagen är ett faktum, då är vi inte längre där, då blir vi utkörda ur landet. Den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd. Jag har ropat: Herre, hur ska det gå med syskonen? Hur ska det gå med de nyfrälsta, de nydöpta, de som nu har kommit till tro? Om det ska bli sådana tider framöver. Jag vet inte. Men Herren stod mig bi, sa Paulus, och det är vårt hopp att Jesus kommer.

Vi har haft en tid av fred i Norden. Men har detta lett till något positivt för Guds rike? Är flera ute och evangeliserar, flera ute på torgen och ropar ut evangelium? Är det flera som kommer till bibelstudiet och söker sig till bönemöten? Visst icke. Men om det annonseras något spekulativt, någon rockgala eller dylikt – då drar det fulla hus. Det kommer att visa sig vem som hör Herren till, och vilka som bara har namnet om sig att de lever. Den nya trenden i Norge är soaking. Man röjer lokalen och så har man något som inte är annat än sensuella övertoner. Hela församlingen ligger på golvet och håller varandra i handen och känner på varandra för att uppleva Herrens närvaro. Vilket strunt! Gud har aldrig påbjudit soaking i församlingen. Det heter om Filadelfia i Uppenbarelseboken:
-Och skriv till Filadelfias församlings ängel: “Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har ‘Davids nyckel’, han som ‘upplåter, och ingen kan tillsluta’, han som ’tillsluter, och ingen upplåter’:
Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.
Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga; ja, jag vill göra så, att de komma ock falla ned för dina fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär. Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens inbyggare på prov. Jag kommer snart; (Upp 3:7-11)
Vad är det här för budskap? Jag skall frälsa dig, säger Herren, ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen. Men du har tagit vara på ordet om ståndaktighet.
-Håll fast det du har, så att ingen tager din krona. (v 11)

Vad säger Herren? Han säger definitivt inte att vi ska slippa uppleva någon bedrövelse av något slag. Han säger: ut ur eländet ska jag ta dig hem. Jag vet inte vad församlingen ska genomgå, men ”du har hållit fast vid mitt ord, och har inte förnekat mitt namn. Därför ska jag taga dig ut ur den prövningens stund – han säger inte bort ifrån, han säger ut ur.
Hur resonerar du här när du hör signalerna? Det har så väldigt lätt att bli personekonomi för oss. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå med mina sparpengar? Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka? Hur ska jag klä mig i framtiden? Och så blir det liksom att allt kokar ned i något smått personligt. Vad handlar det om? Allt sådant söker hedningen efter. Sök Gud först, Guds rike och hans tillkommelse. Den kommer att lyfta dig ut ur prövningen. Det blir så smått för oss, vi har så lätt att bara se vår egen omvärld. Och så undrar vi: hur ska jag klara mig nu när allt går på tok i världen? Herre, öppna mina ögon, så jag får se perspektivet. Lyft mig upp på din veranda, så jag får se din plan genom tidsåldrarna. Lyft mig upp till din närvaro, så jag får se de stora dragen och de stora vyerna. När natten kommer – för den kommer – och ingen längre kan arbeta – då lyfter han mig ut ur den prövning som övergår jorden. Natten kommer. Det kommer tider då det inte längre finns möjlighet att verka Guds verk. Men till dess arbetar vi intensivt för Jesus.
Då det sjätte inseglet brytes, då inträffar tidens sista bönemöte. Men det är inte en bön till honom som kan frälsa ut ur prövningen, utan då beder man till bergen, till hålorna: Fall över oss och dölj oss – för vad då? För Lammets vrede. Vi läser:
-Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod;
och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind. Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats. (Upp 6:12-14)

Vi hinner inte gå in på alla detaljer, även om det är oerhört intressant. Vi bara konstaterar:
-Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och klipporna: “Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.” (v 15-16)
Jag talar inte om vedermöda; vare sig för Israel, för hedningen eller Guds församling. Här handlar det om Lammets vrede. Och det är något helt annat.
I första Tessalonikerbrevet säger Paulus:
-Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden, och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. (1Tess 1:9-10)
Vad säger han? Jag skall lyfta dig ut ur bedrövelsen. Gud vare lov, han skall frälsa mig bort ifrån vreden. Vet du varför? Lammets vrede gick över Jesu liv för min skull. Vreden gick över Jesus på Golgata. Jag tror definitivt inte att vi ska in i någon vrede. Vi ska ryckas ut ur bedrövelsen, men bort ifrån den kommande vreden, pris ske Gud!
Det heter i Romarbrevet:
-Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man – om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott – men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen. (Rom 5:7-9)

Genom honom blir vi frälsta undan den kommande vredesdomen, halleluja! Den som har Sonen, han har livet, och drabbas inte av domen, sa Jesus. Jag tror på Golgata försoning, och jag tror att allt det jag skulle ha smakat, det bar Sonen i sin kropp upp på förbannelsens trä. Därför är jag i Kristus Jesus fri undan den kommande vredesdomen. Vi ska bort ifrån vreden, men fortfarande är vi här i tiden, och fortfarande är det sant att vi ska ingå i Riket genom mycken bedrövelse. Fortfarande är det sant att den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd, och fortfarande är det sant att han skall taga dig ut ur den prövning som ska gå över jorden. Det är Jesu tillkommelse, det är parusin, församlingens hopp om härlighet.
Hur länge vi ska vara här i tiden, vet jag inte. Men jag upplever definitivt att vi är inne i en polarisering. Av den levande Gudens församling kommer syskonen att hitta varandra. De som har sett storheten i försoningen och Herrens tillkommelse och som älskar hans tillkommelse, de kommer att hitta varandra, och de kommer att uppmuntra varandra på vägen.
Paulus uppmuntrade dem, och sa: Det är genom mycken bedrövelse vi måste ingå i Guds rike. Därför behöver du mycket uppmuntran. I framtiden kommer man inte att nyckfullt välja om man ska gå till församlingen idag eller stanna hemma. Vilket strunt! Vi behöver syskonen. Vi behöver församlingen och vi behöver definitivt de heligas gemenskap. För det är trångt i tiden för Guds folk, och trängre kommer det att bli, fram till den punkten då bibeln säger att ingen längre kan arbeta. Det står inte om viljan utan det står om möjligheten. Men då den natten kommer då ingen längre kan arbeta, då lyfter han oss ut ur den kommande prövning som går över jorden.

Huru skulle jag lära eder att bedja, säger Herren, utom genom nöd. Freden har inte hjälpt församlingen – det har den definitivt inte. Vi har inte utnyttjat de möjligheter vi har haft. Vi har inte köpt tiden som vi borde göra. Vi har inte varit så visa att vi fångat själar, som bibeln talar om. Men kanske i en tid av prövning över jorden, kommer församlingen att upptäcka: alla mina källor måste jag ha i Herren, annars kommer jag inte hem. Då blir det inte så väsentligt med alla dessa små jag och mig och mitt. Utan då söker vi Guds rike och hans rättfärdighet. Och så tror vi på Gud att han har omsorg om de sina, ja, Herren känner de sina. Men det heter också att vi ska vända oss bort ifrån orättfärdigheten. Från Herrens sida är allt klart, men nu handlar det om dig och mig, som ska hålla oss borta från orättfärdigheten och söka hans rättfärdighet. (2 Tim 2:19) Vill du vara med om det?

Hade vi riktigt förstått konsekvenserna av den ekonomiska krisen som övergår jorden, hade vi inte längre diskuterat om församlingen ska vara med i någon vedermöda eller inte. Vi lever mitt i den. En sak är viktigt: det är att vi nu satsar rätt i den tid som ligger framför. Herre, lär oss att prioritera när det gäller vår tid och våra krafter. Vad jag ska syssla med, vart jag ska hålla hus, vad jag ska göra. Då har man inte tid med någon soaking, då församlingens medlemmar ligger utspridda på golvet och kladdar på varandra. Jesus kommer! Då är andra ting viktigare. Att utrustas för helig strid och vara med och vinna själar för himlen innan Jesus kommer. Herren är nära.
Vi behöver Guds hjälp för att prioritera rätt, förstå och få kunskap. Gud vill inte att vi ska leva i okunnighet. Han vill att vi ska lära oss förstå tiden och tidens tecken. Framför allt vill han möta oss genom den Ande han utlovat; en Hjälpare för sitt folk. Det gäller att vi inte plottrar bort ännu en chans, utan utnyttjar tiden maximalt, den tid vi har kvar för evangeliets utbredning innan Jesus kommer.
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska du se att Herren har omsorg om dig. Fråga inte: vad ska jag klä mig med, vad ska jag äta, vad ska jag dricka, hur ska det gå med mig nu i de här svåra tiderna, utan sök Herren! Han kommer att se till dig, din familj och din församling. Han ska taga oss ut ur den prövning som skall övergå jorden, och frälsa oss undan den kommande vredesdomen. Amen