Himmelrikets hemligheter – eller De sju liknelserna i Matteus 13

I de första två liknelserna se vi sädeskornet brukat såsom en bild av evangeliet om riket i dess väldiga kraft och fruktsamhet och i dess bestämmelse för världen. Men i den tredje liknelsen, liknelsen om senapskornet, se vi dels vad Kristi församling var avsedd att vara och dels vad den i stället utvecklat sig till.

Senapskornet är – så som Jesus säger i liknelsen – bestämt att växa upp till en kryddväxt. Det grekiska ordet för ”kryddväxt” (láchanon) kommer av en ordstam (lachai’no), som betyder ”gräva”, ”hacka omkring” och sålunda står i motsättning till det vilda, som växer upp av sig självt. Av detta kunna vi se, att ”himlarnas konungarike” icke kan uppstå genom människan; det är och förbliver alltid en Guds plantering.

Det i Palestina förekommande svarta senapskornet är fem gånger så litet som våra vita senapsfrön och det minsta av alla frön. Det är en himmelsk lag, att endast ”den minste” kan bli störst (Luk 9:48). Senapskornets ringhet och oansenlighet för ögat brukas av Herren Jesus såsom en bild på tron:

-Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder. (Matt 17:20).

Det är av vikt, att vi väl bevara dessa Jesu ord i minnet, då vi skola söka förstå betydelsen av denna liknelse. Gud har skapat allt efter sin art; sädeskornet efter sin art och senapskornet efter sin. Betydelsen av sädeskornet känna vi till av det föregående. Här återigen få vi lära, att Gud har bestämt den bekännande kristenheten att vara ”en trons kryddväxt”, som bär rik frukt, vilken är i stånd att försätta berg och att rycka upp träd med roten (Luk 17:6). Det var icke dess bestämmelse att uppenbara yttre storhet utan fastmer att utveckla inre kraft. Tron behöver icke uppenbara sig genom träd; fastmer är den bestämd till att rycka upp träd. Och kraften därtill behöver icke vara större än ett senapskorns. Ty tron är en förbindelse med Gud och Hans väldiga makt. Och om strömbrytaren till det elektriska ljuset kringvrides eller handtaget till den elektriska motor slås om av ett barn eller väldig jätte – det har ingenting att betyda, ty strömstyrkan är precis densamma, om den hand, som sätter den i verksamhet, är liten eller stor, späd eller kraftig.

Frågan blir nu denna: Har församlingen som sådan utvecklat sig i enlighet med Guds avsikter? Tvärtom! Herren Jesus måste klaga: ”Men när Människosonen kommer, skall han finna tro på jorden?” I stället för en trons senapskornsförsamling skall Han finna en i världsligt hänseende rik storkyrka, där allt, som tilltalar köttet finnes, medan dess dörr är tillsluten för Herren Jesus (Upp 3:20).

Den olycksaliga traktan efter storhet och världsligt inflytande har dödat den levande tron, och det levande hjärtelivet med Jesus har ersatts med tomma ceremonier eller gagnlös strävan att i egen kraft utbreda ”Guds rike”. Där tron är borta, kommer konsterna (ritualism, vaxljus, granna dräkter) fram; då de sanna levande ljusen icke längre kunna vara i kyrkan, komma ”levande” vaxljus in i stället, och då de guldkristna flyttat ut, komma guldkåpor och förgyllda helgonbilder in i stället.

Det lilla sädet har växt kraftigt. Huru oansenligt, svart och litet var det icke under apostlarnas dagar! Då voro de kristna världens avskrap. Men på 300-talet, i Konstantins dagar, då kristendomen blev upphöjd till statsreligion i det romerska riket, då de troende i stället för att sitta i fängelsehålor fingo taga plats på ärestolar; då präktiga katedraler kommo i stället för de hemliga katakomberna – då blev den oansenliga kryddväxten ett stort träd. Men det var en onaturlig utveckling, ty senapskornet var ursprungligen bestämt till att bliva en kryddväxt men icke ett träd. Såsom kryddväxt kan senapskornet i sällsynta fall uppnå en höjd av ett par meter, men även då är det icke något träd, och allra minst är det så rymligt och så starkt, att himmelens fåglar kunna bygga sina bon i dess grenar.

Nu mena väl många, att detta abnormt stora träd, som i sina grenar hyser himmelens fåglar, är en bild av evangeliets slutliga triumf, men denna segersång sjunges för tidigt, ty det är med detta träd såsom med profeten Jonas märkvärdiga kurbits, som icke kunde stå emot den frätande masken och därför tvinade bort (Job 4:7). Det storslagna trädet bildade en stor motsättning till det ursprungliga oansenliga svarta senapskornet. Väl har det oansenliga lilla senapskornet från Nasaret utvecklat mycken kraft under de första århundradena, men kryddväxten förblev låg och liten nere vid marken. Men genom främmande ”gödningsämnen” i marken växte den till kryddväxt bestämda kristenheten ut till ett onaturligt stort träd, vilket, i stället för att lämna ifrån sig trossäd, spred glans omkring sig och gav himmelens fåglar tillfälle att bygga sina bon i sina grenar och därvid på samma gång möjlighet att plocka bort det som ännu möjligen var kvar av trons senapskorn. Apostlarna hade rekryterats ur fiskares, publikaners och tältmakares led; nu blir det i stället en prästerlig ämbetsmannakår i granna kläder; förr hade evangelium predikats från en båt, i en sal i övre våningen och på torget; nu hade man sina siratliga ceremonier i överdådigt utstyrda katedraler. Kristendomens förakt hade förbytts i kejserlig ära.

Trädet bredde ut sig åt både öster och väster. Kejsar Konstantin gav belöningar till de städer, som förstörde de hedniska templen och han tog bort allt, som förut hade hindrat oomvända människor att sluta sig till den kristna kyrkan. Så blevo på ett års tid 12.000 män döpta i staden Rom, förutom kvinnor och barn. Men … till var och en av dessa utdelades enligt romerska historieskrivare – 20 guldmynt och en vit dräkt. Allehanda ceremonier och riter med all den pomp och ståt, som konst och vetenskap på den tiden kunde åstadkomma, tillkommo nu i de förut så enkla kristna sammankomsterna. Trädet hade blivit stort och vackert, och himmelens fåglar – d.v.s. Satans redskap (se Matt 13:19) – funno däri plats och skydd för sina bon.

Det grekiska ordet för ”församling” (ekklesi’a) betyder ordagrant ”utkallad”, d.v.s. utkallad från världen; men då församlingen hade blivit till ett sådant träd, hade den ”kallat sig in i” världen och blivit införlivad med denna. Under utveckling av prakt och prål hölls redan år 325 i Nicea ett kyrkomöte under ledning av kejsar Konstantin, fastän denne ännu icke ens var döpt. Martyrkyrkan blev en folkkyrka; kyrkan hade förut varit i världen, men nu kommer världen in i kyrkan; korsets smälek tar slut, det bäres som smycke på bröstet och på furstarnas kronor.

”Himmelens fåglar” karakteriseras redan i första liknelsen såsom Satans verktyg, vilka plocka bort den goda säden. Dessa fåglar betyda precis detsamma i liknelsen om senapskornet. Trons senapskorn plockas bort, och yttre glans och härlighet sätts i stället.

Skillnaden mellan fåglarna i den första liknelsen och här är blott den, att de i förra fallet flögo bort, medan de här bygga sina bon i trädets grenar. De har nu blivit hemmastadda.

En liknande utveckling finna vi även i de sju sändebreven i Upp. 2 och 3. I den första församlingen har Satan sänt sina tjänare såsom apostlar, men de äro avslöjade. I den andra har han däremot sin synagoga. I den tredje församlingen – Pergamus’ församling – finna vi Satans ”tron”: han är nu fullständigt hemma. Himmelens fåglar kunna nu – i form av hedniska bruk och världsliga principer – lugnt bygga sina bon i kristendomens träd. Och resultatet därav var ännu allvarligare än bortplockandet av säden i den första liknelsen. Detta träffade ju blott den enskildes trosliv, medan det i denna tredje liknelse är fråga om hela församlingens tillstånd.

Vi läsa även annorstädes i Skriften om ett stort och starkt vordet träd, i vilket himmelens fåglar hade byggt sina bon, nämligen i skildringen av Nebukadnessars storhet och fall (Dan 4:20-22). Och just så skall det gå med ”himmelrikets” kristliga träd. Så snart som de sanna troende ha blivit upptagna till Herrens möte, skall det på jorden icke vara kvar annat än ett ”Babylon”, en boning för onda andar och ”ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar” (Upp 18:2). Detta är Laodiceas kristendom, vilken väl har gott om silver och guld och purpur och scharlakan, rökverk och doftande salvor och vin och olja och allt vad skökosjälen kan åstunda, men som är likt ett ont träd, till vars rot yxan redan är satt.

Man förklarar denna liknelse om senapskornet gärna så, att den skulle betyda ”gudsrikets utbredning till alla jordens ändar”, som ett träd, i vilket alla folk finna skydd. Dock förgäter man därvid Herrens syfte med dessa liknelser; man lämnar den genomgående tråden och övergiver de klara riktlinjer, som Han från början dragit upp. Den första liknelsen visar oss redan att 75% av det utsådda blir utan resultat, och den andra liknelsen visar oss en åker, i vilken jämte vetet även ogräs i överflöd växer upp ända till tidsålderns slut, under det att vi i den fjärde liknelsen skola få göra bekantskap med det tilltagande inre fördärvet under bilden av surdegen. Trons inre kraft i det oansenliga senapskornet har blivit förlamad genom den abnorma yttre växten. Den lilla, föraktade skaran, bestämd till att lida betryck här i världen och att växa upp såsom en kryddväxt, av vilken trons senapskorn skulle frambringas, har i stället valt till lösen: ”Låtom oss bliva stora!” Och trädet har verkligen blivit stort, och himmelens fåglar ha funnit plats däri för sina nästen och äro glada. Det är icke någon som helst svårighet att förstå innebörden av denna liknelse, även i dess minsta detaljer, såvida man håller sig strängt till Ordet och lämnar den från den katolska kyrkan övertagna, gängse tolkningen, vilken anser sig som det segrande ”gudsriket” på jorden och intet sinne har för den profetiska ordningsföljden, som tecknas för oss av Herren i dessa sju liknelser.

Denna liknelse om senapskornet är en tydlig illustration till Herrens allvarliga fråga: ”Men skall Människosonen, då Han kommer, finna tro på jorden?” (Luk 18:8).

Hela kristendomen med de s.k. kristna folken har blivit till ett onaturligt, abnormt träd, som har föga att uppvisa av sin ursprungliga bestämmelse, nämligen att vara en senaps-kryddväxt, en trosalstrande planta. Man må aldrig så mycket åberopa sig på den kristna kyrkans historia; denna historia är icke desto mindre något, som måste framkalla sorg och tårar; det är berättelsen om en sjunkande kyrka, om nedgång och förfall.

-Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker. (Matt 13:31).

I vilket syfte gjorde han detta, om icke för att skörda senapsfrö därav? Han har dock kallat församlingen till ”tro” och att därvid vaka över att inga fåglar finge plocka bort säden och ännu mindre bygga sina nästen där. Kristus har aldrig upphävt sitt ord: ”I världen skolen I lida betryck.” Men vad skall ”denne Man” finna, när Han kommer åter? Skall Han skörda, vad Han har sått? Låtom oss vända oss bort från det som är härligt och stort för ögat och vända oss till det, som i världen är ringa och oansenligt! Låtom oss icke längre av evangelium göra ett bygge av allt slags mänsklig visdom och konst! Aldrig har en Sokrates’ eller en Ensteins visdom och en Rembrandts eller en Beethovens konst – huru stort och härligt detta än må vara – frambragt ett enda av trons senapskorn. Kristendomens kraft består uteslutande i det enfaldiga utförandet i tron av Guds ord med bortseende av alla andra stöd och åtgärder. Blott detta kan försätta berg och rycka upp träd. Guds barn äro kallade att mottaga evangelium såsom ett senapskorn och att lämna det ifrån sig som ett sådant; de må icke – i strid med senapskornets art och beskaffenhet – därav vänta sig ett stort träd; de må vara tillfreds med att efter Guds vilja och välbehag vara en Herrens kryddväxt, som kan sprida sin arom och frambringa sin oansenliga frukt här nere, tills den dagen kommer, då den blir omplanterad i Herrens lustgård i himmelen.

Men trädet, som är fast rotat här i världen, skall förvisso icke undkomma sin dom. Redan är yxan satt till dess rot.