Liknelserna om skatten i åkern och den kostbara pärlan.
”Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.” (Matt 13:44-46)
Sedan Herren hade skilt folkskarorna från sig, gick Han ”inomhus”, och gav på lärjungarnas bön en förklaring över den andra liknelsen. Det var dem givet, liksom det är för alla, som ”lyssna på lärjungasätt”, att förstå himmelrikets hemligheter. Vi ha redan förut betraktat denna gudomliga utläggning, och därför kunna vi omedelbart fortsätta studiet av de tre liknelser, som återstå och som Herren framställde ”inomhus” för lärjungarna.
Två av dessa liknelser, nämligen de som handla om skatten i åkern och den kostbara pärlan, höra tillsammans, och efter dessa kommer den avslutande liknelsen om fisknoten.
– Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den. (Matt 13:44-46)
Att dessa två liknelser äro nära förbundna med varandra, framgår redan därav, att de äro varandra så lika. I båda talas det om en man, som i båda fallen säljer allt vad han äger för att vinna det som han anser värdefullt. I den första finner han en skatt i åkern och håller det dolt, medan han köper åkern för att få äga skatten. I den andra säljer han allt för att vinna den dyrbara pärlan. Samtidigt finns det dock påtagliga olikheter mellan de båda liknelserna. Skatten är i åkern; den är gömd där. Åkern köpes och skatten med den. pärlan kommer från havet; dess värde är större än den i åkern gömda skattens, om vars värde intet särskilt säges. Vidare kan en skatt tilltaga eller avtaga i värde; man kan taga ifrån den eller lägga till den, men pärlan är det icke så med; dess värde och skönhet är någonting fixt och bestämt.
Den gängse tolkningen av liknelserna.
Då vi nu gå till tolkningen av dessa liknelser, äro vi skyldiga att följa samma metod som i de föregående, vi få icke utan vidare utgå ifrån, att den allmänt gängse tolkningen är riktig. Fastmer måste vi även i detta fall konstatera, huru föga denna stämmer med Guds ord, trots att den är allmänt antagen av både den katolska och den evangeliska kyrkan. Vi nödgas åter bruka den skarpa dissekerkniven och blottlägga de felaktiga läror, som man framställt på grundval av en oriktig exeges av liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan. Endast på detta sätt kunna vi komma till roten av saken och se den sanna innebörden och rätt förstå ”himmelrikets hemligheter” även i detta fall.
Det bästa uttrycket för den hävdvunna tolkningen av dessa två liknelser finna vi hos reformationens och protestantismens fader, Martin Luther. Han säger härom:
– Liknelsen om skatten säger oss, att vi fåfängt söka Guds rike genom våra verk och strävanden eller genom lagens gärningar. Ty vi äro icke födda av blod, ej heller av kötts vilja eller av mans vilja. Judarna hade åkern, men de sågo icke skatten, som var dold i den, men hedningarna köpte åkern med skatten; det är lagen med Kristus. Den dolda skatten är evangelium, vilket skänker oss nåd och rättfärdighet utan vår förskyllan. Därför blir det glädje, när någon finner evangelium; det är ett gott, fröjdefullt samvete, vilket icke kan vinnas genom några goda gärningar.
Liknelsen om pärlan är av nästan samma betydelse som den föregående liknelsen, med undantag av att den förra talar om finnandet och den senare om sökandet. Därför talar Han här om en växande tro och betecknar därmed, att pärlan icke var okänd utan att mannen hade hört talas om den såsom dyrbar. Här är köpmannens strävan helt inriktad på att vinna pärlan. Och detta är även ett kännetecken på det kristna livet, att den som har begynt det tycker sig intet hava utan sträcker sig efter att vinna mera och beständigt kämpar för att vinna det.
En lära, att man skulle kunna ”köpa” frälsningen, är i oförenlig motsats till de reformatoriska principerna om rättfärdiggörelse av tron allena men alldeles i enlighet med den katolska kyrkoläran om huru saligheten skall vinnas.
Senare kommentatorer följa i Luthers och Calvins spår. H. Å. W- Meyer, den kände utläggaren av Nya Testamentet, förklarar himmelriket som det högsta av allt, ”för vars vinnande man med glädje må offra allt annat”. Och P. Waldenström skriver även här av sin tyska källa (P. Waldenström: Nya Testamentet med förklaringar, I:69). En annan säger: ”Skatten och pärlan illustrera det stora värdet av himmelriket. För att komma i besittning därav måste man offra allt annat gott” (Prof. Holtzmann). Och den välkände exegeten P. Lange förklarar:
-Den sanna kristendomen är lik en oväntad upptäckt, även i den gamla kyrkan. Det är den bästa ägodel vi kunna finna, en gåva av fri nåd. Varje syndare måste själv personligen upptäcka och vinna kristendomen. Och besittningen därav, ehuru vi vinna det blott av nåd och utan all vår egen förtjänst eller värdighet, tryggas endast genom en fullständig självuppgivelse.
Men nu nog härmed. Det är ju så allmänt, att dessa två liknelser tolkas med tillämpning på en ofrälst syndare, som finner frälsningen och ”köper” den. Evangelium, frälsningen, Guds nåd, eller ”religionen”, såsom en del beteckna det, äro förebildade i skatten och i den enda pärlan av kostbart värde. Men att en sådan teoretisk och katoliserande utläggning står i oförenlig motsats till hjärtpunkten i evangelium, det tänker man icke på.
”Evangeliska predikningar” hållas, i vilka syndare uppmanas att lämna eller ”sälja” allt för att bliva kristna, försaka världen och sig själva för att på så sätt finna den dyrbara pärlan. Men är detta evangelium? Vi svara: Nej! Syndaren har intet offer att frambära. All hans strävan att övergiva eller avstå från världen kan aldrig förvärva åt honom det eviga livet. ”Vad skall jag göra för att ärva evinnerligt liv?” frågade en gång en självrättfärdig farisé, en ung överhetsperson, och denne, som kom till Herren med lagen och förtröstade på lagen, fick av Honom ett svar, som var i enlighet med mannens andliga inställning. Han fick det budet, att han skulle sälja allt han hade och giva bort åt de fattiga och följa Herren. Men detta är icke evangelium, utan lagen, vilken säger: ”Gör detta, och du skall leva!” Att predika evangelium för syndare och hänvisa dem till rättfärdighetsgärningar eller försakelse eller offer, är principiellt oriktigt. Nådens evangelium kräver icke av syndaren, att han skall sälja allt han har för att mottaga Guds nåd och evigt liv, utan nådens evangelium erbjuder åt varje syndare evigt liv såsom Guds gåva, en fri gåva, i Kristus Jesus. Guds ord talar visserligen om att köpa; men vad är det för slags köpande? Förvisso icke ett vanligt, ty Herren säger genom profeten (Jes. 55:1):
-Upp, alla I som ären törstiga,kommen hit och fån vatten;och I som inga penningar haven,kommen hit och hämten säd och äten. Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar och för intet både vin och mjölk.
Det är att köpa utan penningar och för intet.
Uppgivandet, försakelsen, följer, då en syndare har blivit frälst och har mottagit Guds nåd, men aldrig förut. Detta är genomgående Bibelns lära alltifrån ”det första evangeliet” i 1 Mos 3:15 till det ljuvliga nådeserbjudandet på Bibelns sista blad om att var och en som törstar må taga livets vatten för intet (Upp. 22:17).
Det är en falsk lära, att mannen, som finner skatten, är en syndare och att syndaren skall sälja allt för att vinna Kristus eller att köpmannen är syndaren, som vinner det eviga livets pärla med offer av allt han äger. Och rent av beklämmande är, att ”ett annat evangelium” som detta, en för den kristustrogna själen vämjelig galatisk-katolsk blandning av lag och nåd, allmänt förkunnas, utan att protester höjas däremot. Herren har säkerligen aldrig menat, att dessa liknelser skulle beskriva, huru en syndare söker och finner.
Ifrån början till slut strider den gängse tolkningen av liknelsen om skatten i åkern mot Kristi direkta undervisning och Bibelns lära i allmänhet. Vi anföra sammanfattningsvis vad dr. Scofield anmärker härtill i sin ”Reference Bible”, sid. 1017:
– Att tolka liknelsen om skatten i åkern på det sättet, att köparen av åkern är en syndare, som söker Kristus, har intet stöd i liknelsen själv. Åkern angives i v. 38 såsom världen. Den sökande syndaren köper icke världen utan övergiver fastmer denna för att vinna Kristus. Vidare har syndaren intet att ”sälja”; ej heller är Kristus till salu, ej heller är Han gömd i världen (åkern); ej heller skall syndaren, sedan Han funnit Kristus, dölja vad han har funnit, utan fastmer bekänna Honom för människorna. På varje punkt faller en sådan tolkning samman.
Liknelsernas härliga innebörd.
Med den självklara utgångspunkten, att åkern betyder detsamma i den femte som i den andra liknelsen och att det är en och samma Man som framställes i liknelserna n:r 1, 2 och 5, blir liknelsens härliga innebörd uppenbar för var och en som ”med seende ögon ser och med hörande öron hör”.
Åkern är sålunda världen. Huru skulle det kunna vara fråga om något annat? Och huru skulle man kunna lära, att syndaren skall köpa världen?
Vidare omtalas i de två första liknelserna en person – såningsmannen och mannen, som sådde god säd i sin åker. Denne Man i de två första liknelserna är Herren själv. I de två liknelser, som vi nu studera, liknelserna om skatten i åkern och om den kostbara pärlan, beteckna ”mannen” och ”köpmannen” en och samma person, och denne är identisk med Mannen i den första och andra liknelsen; med andra ord, Mannen som köpte åkern och skatten däri, och Köpmannen som sålde allt för att vinna den dyrbara pärlan, är Herren själv. Här undervisas sålunda icke om huru en ofrälst söker och finner frälsning, utan här skildras Frälsaren själv, sökande syndaren, köpande åkern, köpande skatten i den, offrande allt för att vinna den kostbara pärlan.
Vi anföra återigen, vad dr. Scofield säger beträffande liknelsen om skatten i åkern:
– Herren är den som köper för det outsägliga priset av sitt blod (1 Petr. 1:18), och Israel, i synnerhet Efraim (Jer. 31:5-12), 18-20), de förlorade stammarna, gömda i ’åkern’, världen (v 38), är skatten (2 Mos. 19:5; Ps 135:4). Även här skola änglarna ingripa, såsom då ogräset skall skiljas från vetet (Matt. 24:31; Jer. 16:16). Den gudomlige Köpmannen köper åkern (världen) för skattens skull (v. 44; Rom. 11:28), älskad för fädernas skull och som skall bliva återställd och frälst. Orden om Herrens glädje när han finner skatten (v. 44), möta vi även hos profeterna i samband med löftet om Israels återställelse (5 Mos. 30:9; Jes. 49:13; 52:1-3; 62:4-7; 65:18-19).
Men nu uppstiger hos den tänkande läsaren den frågan: om detta är fallet, varför då två liknelser? Om mannen, som finner skatten, och köpmannen, som söker pärlor, är Herren, varför skall det då upprepas två gånger, att Han försakade allt för att köpa skatten och pärlan? Och varför nämnes skatten först och pärlan sedan? Och varför är den köpta skatten dold, medan detta icke säges om pärlan?
Herren talar utan tvivel här om en tvåfaldig hemlighet beträffande himmelriket och om två olika föremål, som Han vann genom sitt försoningsverk. När Han talar om skatten, som var gömd i åkern, menar Han sitt jordiska folk, Israel. Den kostbara pärlan, tagen ut från havet, den enda pärlan, dyrbar och fullkomlig, betecknar församlingen, den enda kroppen. I dessa två liknelser framställes sålunda hemligheten om Israel och hemligheten om församlingen, och om båda dessa hemligheter vittnar den helige Ande i de brev, som äro avfattade av hedningarnas apostel, för vilken dessa hemligheter ha blivit uppenbarade.
Israel är skatten i åkern.
”I skolen bliva min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min” (2 Mos. 19:5). ”Ty Jakob har Herren utvalt åt sig, Israel till sin egendom” (Ps 135:4). När Herren kom från himmelen, fann Han sitt folk i världen. Han köpte hela världen och därmed även det folk, som är Hans jordiska skatt. ”Jesus skulle dö för folket” (Joh. 11:51) avser Hans välsignade försoningsverk. Emellertid läsa vi icke, att Han fick skatten i besittning; snarare framgår av liknelsen, att skatten alltfort förblev dold i åkern, som Han köpte för ett så högt pris för att därmed vinna skatten. Och just här ha vi förklaringen till att detta är medtaget bland liknelserna om ”himmelrikets hemligheter”.
Israel är Herrens särskilda skatt. Han har köpt sitt jordiska folk, som nu visserligen synes främmande för Gud och till ingen glädje och välsignelse men som i kommande tidsålder skall vara Herrens hjärtefröjd och världens välsignelsebrunn. Då skall Israel vara ett rättfärdiggjort, helgat och andefyllt folk. Guds Ande talar i Bileams profetior om vad Israel är i Guds ögon på grund av Jehovas försoningsverk. Herren dog för detta folk, men ännu äro icke frukterna av denna död uppenbara. Israel är gömt i åkern, i världen. Herren skall ännu en gång komma till åkern, världen. Då kommer Han för att taga sitt arv i besittning. Då skall Han lyfta skatten, då skall Han fordra sitt folk Israel, och detta skall fröjdas över Hans frälsning. Under denna tidsålder, tiden medan Herren är borta, hålles Israel gömt i åkern.
Detta är en av ”himmelrikets hemligheter” och svarar mot det som står i Rom. 11:25-26:
– Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma,han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.»
Ack, kristenheten är vis i sin egen villfarelse och har fullständigt ignorerat denna hemlighet! Den förklarar att ”Gud har förkastat sitt folk och det finnes icke längre något hopp för Israel”. Kristenheten förgäter, att Israel är skatten i åkern, köpt med blodet, Guds Sons dyra blod, och att Han, ”mannen av ädel börd, som farit bort i fjärran land” (Luk 19:11), skall komma igen och göra anspråk på jorden och lyfta sin särskilda skatt Israel.
Mycket mera vore att säga om allt detta, men vi vända oss nu till att betrakta liknelsen om den dyrbara pärlan.
Den dyrbara pärlan är församlingen.
”Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne” (Ef. 5:25). ”Jesus skulle dö för folket (Israel) och icke allenast för folket, utan även för att församla Guds förskingrade barn” (Joh. 11:51-52).
Om samma sanning talar hedningarnas apostel i Apg. 20:28, då han med dessa ord förmanar de äldste från Efesus:
– Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.
Det är just detta köp, som Herren framställer för oss i liknelsen om den kostbara pärlan. Pärlan hämtas ut ur havet. I den stora oceanen, nere på bottnen i mörkret, lever pärlmusslan, och genom detta djurs arbete framställes den underbart vackra pärlan. Ett litet sandkorn, säger man, tränger sig in mellan skalet och musslan och åstadkommer genom sin närvaro ett sår i djurets sida. Utanpå detta obetydliga sandkorn lagrar nu musslan en tunn skorpa av ett glänsande material. Huru ofta detta upprepas, kan ingen säga; det ena lagret efter det andra tillkommer, och slutligen är det i djurets sida en den skönaste pärla, en pärla av högt värde, en pärla, i vilken regnbågens alla färger på ett underbart sätt blandas. Den hämtas upp och blir en nära nog oskattbar juvel i någon mäktig monarks krona.
Vi se genast, varför Herren använde pärlan såsom sinnebild av församlingen, som Han har älskat och utgivit sig själv för. Likasom Eva togs ut ur Adams öppnade sida, så öppnades också Herrens välsignade sida, och av Hans sår uppbygges Kristi församling. I likhet med pärlan är församlingen en enda, ehuru sammansatt av oräkneliga lemmar, kända allenast av Herren själv. Ty Guds fasta grund består och har detta insegel: ”Herren känner de sina”, och ”Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort Ifrån orättfärdighet.” (2 Tim. 2:19).
Den enda, kostbara pärlan håller ännu på att framställas ur Kristi sidosår. Den är ännu i folkhavets mörka vatten. Och ingen kan bestämma huru länge det ännu dröjer, innan Herren tager henne till sig upp i luften, för att Han må smycka sig med denna kostbara pärla. Församlingen hör Honom till och skall vara med Honom i det himmelska. Huru värdefull måste icke denna pärla vara för Honom, då Han offrade allt för henne! Vilken ära skall icke komma Honom till del genom förvärvet av denna pärla, och huru kär blir den icke för den himmelske och evige Köpmannen!
När han kommer för att taga i besittning skatten, Israel, och åkern, världen, då skall Hans församling vara hos Honom. Och vad skola vi ytterligare säga om dessa två, så mäktigt gripande liknelser? Vi känna, att det inför ett sådant ämne passar bättre med stilla begrundan i tacksam kärlek än med ord. Vi må i sanning fröjdas över den kärlek, som offrade allt för att frälsa oss från vårt outsägliga elände och göra oss delaktiga av Hans förunderliga kärlek.
– I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika. (2 Kor. 8:9).
-Gud vare tack för Hans outsägligt rika gåva! (2 Kor. 9:15).
Liknelsen om fisknoten
– Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag. När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. (Matt. 13:47-50)
I denna liknelse har vi att göra med havet, fiskarna, fiskenoten och fångstmännen, som sortera fångsten på stranden. Havet är en bild av den stora folkvärlden, och fiskarna äro naturligtvis människor, medan fångstmännen, som sortera fiskarna, äro en bild av änglar, som vid denna tidsålders avslutning skola skilja de onda från de goda.
En viss svårighet erbjuder tolkningen av denna liknelse med avseende på den tidpunkt, som det här är fråga om. Några mena nämligen att vi ha att göra med ”evangelii not”, som under hela denna tidsålder samlar inom sig både onda och goda. Här skulle vi alltså hava en undervisning om samma blandning på gott och ont, som skildras i liknelserna om ogräset bland vetet, fåglarna i trädets grenar och surdegen i mjölet. Men en dag skall Herren göra en åtskillnad mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar Honom (Mal. 3:18).
Måhända det dock är riktigare att förlägga tidpunkten uteslutande till denna tidsålders avslutning. Liknelsen syftar i så fall på predikandet av ”det eviga evangeliet” (Upp. 14:6, 7) eller evangelium om riket (Matt. 24:14), vilket skall ske under denna tidsålders slutskede. I samband med sin synliga återkomst skall Herren sända ut änglar, vilka skola skilja de onda från de goda, såsom vi tydligt se av Uppenbarelseboken och det tjugofemte kapitlet i Matteus’ evangelium.
De onda skola då kastas i den brinnande ugnen, medan de rättfärdiga få ingå i riket (tusenårsriket). Här ha vi sålunda icke att göra med ”uppståndelsens barn” utan med folk, som leva på jorden vid tidpunkten för Kristi återkomst. Ej heller med den yttersta domen, vilken enligt Upp. 20 ju äger rum efter de tusen åren.
Det faller utom ramen för vår framställning att här gå in på detaljer; det är ju liknelsernas huvudtanke det gäller för oss att komma åt och delgiva.
Vi ha av dessa sju liknelser fått lära oss ”himmelrikets hemligheter” med Kristi och apostlarnas tid såsom utgångspunkt och fortsättande fram till denna tidsålders avslutning med Herrens synliga återkomst. Det är betydelsefullt och betecknande, att de sista tre liknelsernas behandlande, såsom vi sett, hemligheten med avseende på Israel, församlingen och denna tidsålders avslutning, framställdes ”inomhus” för lärjungarna ensamt. Den stora mängden fick icke höra dem, eftersom de innehålla dyrbara sanningar, avsedda särskilt för Hans egna, och allenast åt dem hade det genom Guds Ande blivit givet att känna himmelrikets hemligheter.
Slutligen sade Jesus till lärjungarna:
– Haven I förstått allt detta?” De svarade Honom: ”Ja, Herre.” Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt. Matt. 13:51-52.
Herren frågar icke: ”Passar det ena eller det andra av vad jag här har framställt efter edra åsikter?” utan: ”Haven I förstått allt?” Lärjungarna skulle bliva såsom en husbonde (ordagr. Despot eller härskare över huset), som har en skatt att råda över och därav bär fram både nytt och gammalt. Här är det icke fråga om ett förråd av vetenskaplig och teologisk kunskap utan om en skatt av gudomlig kunskap om de ting, som höra riket till. Det ”gamla” är de sanningar, som voro uppenbarade i Gamla Testamentet, medan det ”nya” är de ting, som tillhöra den nya hushållningen och som äro framställda i dessa liknelser som i ett nötskal. Och en husbonde bestämmer kosthållet; det är hans sak och icke husfolkets. Så har ock den som skall dela sanningens ord icke att taga hänsyn till skiftande människomeningar, utan han skall predika Guds ord rent och oförfalskat. Guds ord är återigen intet annat än själva bibelordet. Våra egna ord och tankar äro ingalunda identiska med Guds ord och tankar, något som mången predikant i vår tid borde besinna. Oerhört viktigt är det, att vi ur det goda förrådet, ur Skriften, taga fram det som är nytt och gammalt utan att ändra på det efter vår eller andra människors smak.
På denna sista förklaring följer en symbolisk handling av Herren. ”När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån.” (Matt. 13:53). Uppenbararen av hemligheterna hade nu avslutat denna sin undervisning och drager sig nu bort från scenen. Detta förebildar typiskt Herrens himmelsfärd och kroppsliga frånvaro från jorden under denna tidsålder.
Avslutningen på detta kapitel är i fullständig överensstämmelse med dess början och hela dess undervisning:
– Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: ”Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de? Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?” Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: ”En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.” Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar. Matt. 13:54-58.
Vad är detta annat än ett klart vittnesbörd om Hans fullständiga förkastelse? Hans egna kände Honom icke och togo ej heller emot Honom. De tala om Hans jordiska släkt. För dem är Han blott ”denne”. Hans Fader kände de icke. De kalla Honom ”timmermannens son”. Och ännu är Han okänd för och förkastad av sitt jordiska folk. Och sorgligt nog behandlas Han i denna tidsålder icke bättre av många bland dem, som bekänna sig för att höra Honom till och som kalla sig efter Hans namn.