Text: Emanuel Johansson
För 35 år sedan beslutade ett antal familjer i Maranataförsamlingen att ta sina barn ur den då statliga skolan för att hemundervisa sina barn. Med stöd i skollagens 35 § började man undervisa barnen hemma. Nu har skollagen med paragraf 35 för länge sedan lagts på arkivhyllan och mycket har hänt.
I skollagen från 1985 fanns också ett starkt stöd för hemundervisning. Det hette att det skall medges rätt att fullgöra skolplikten på annat sätt. Det vill säga att hemundervisa.
I mitten av 90-talet skulle Sverige inträda i EU. En anpassning som Sverige behövde göra var att inkorperera Europakonventionen i Svensk lag. Man tog då också bort en tidigare reservation mot andra meningen i tilläggsprotokollet artikel 2 i Europakonventionen. Detta genomfördes med regeringens proposition 93/94-117 där man menade att rättigheterna uttryckta i konventionen bland annat togs till vara i och med möjligheten för föräldrar att hemundervisa.
Sverige fick alltså ett dokument som stod över den nationella lagstiftningen. Europakonventionen första tilläggsprotokollet – artikel 2 uttrycker:
– Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
Men 2010 förändrades situationen igen. Talmannen i riksdagen svingade träklubban mot talarstolen för en helt ny skollag. I resultatpolitisk iver drevs lagen igenom trots massiv kritik från många remissinstanser både internationellt och nationellt. En viktig remissinstans är Lagrådet, som i Sverige är satt att granska lagförslag och bland annat se om de kan strida mot rättigheter i EU, men också kritiken därifrån lämnades utan hänsyn.
Det klubbades en lag i konflikt med EU-rätten då den med sitt krav på ”synnerliga skäl” tydligt begränsar föräldrars möjlighet att hemundervisa. Att samtidigt innehållet i Europakonventionen ytterligare blev bekräftat i och med att från december 2009 EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna trädde i kraft gör saken än mer paradoxal.
Vilken lag ska följas, och vilka intressen ska lagen skydda?
De som i de enskilda hemundervisningsfrågorna fattar besluten är kommunerna. I Stockholms kommun är det utbildningsnämnden med skolborgarrådet Lotta Edholm som ordförande. Lotta Edholm har många gånger klargjort sin totalt avvisande hållning mot hemundervisning. Och de kategoriska avslagen i hemundervisningsfrågor och förföljelseliknande försök att vid vite ålägga föräldrar att skicka sina barn till den kommunala skolan ger farhågor om att det är den politiska inriktningen som direkt styr besluten. Var är föräldrarätten när nämndens ordförande först skriver en debattartikel där hemundervisande föräldrar jämförs med psyksjuka barnamördare, för att sedan fatta avgörande beslut i hemundervisningsärenden.
Det blir trängre och trängre för dem som hävdar att barnen är föräldrarnas ansvar och inte statens egendom.
Men fortfarande finns de som kämpar för att få hemundervisa sina barn. Familjer som gör mer än de flesta för att säkerställa att barnen får sin rätt till undervisning tillgodosedd men blir kränkta, ekonomiskt utpressade och jagade ut ur landet av ett samhälle som skamlöst bryter mot föräldrarätten.
Föräldrarätten är inte bara en rätt formulerad i lagar och förordningar. Familjen är instiftad av Gud och föräldrars ansvar för sina barn är i enlighet med Guds plan och tanke för människan. Det allvarliga med situationen i vårt land är därför inte bara brottet mot Europakonventionen, men i ett vidare perspektiv, upproret mot det som Gud själv förordnat.
