Rapport av Emanuel Johansson
I tio år har en grupp representanter för Pingst FFS och Katolska kyrkan i Sverige fört dialog. För första gången under denna tid anordnades ett offentligt möte där resultatet över denna dialog skulle redovisas. Värd för detta möte var Newmaninstitutet, jesuitordens teologiska institut i Uppsala.
Representanterna redogör
Mötet hölls i två delar. I första delen lämnades en redogörelse av en representant från respektive part.
Olof Djurfeldt var huvudtalare för pingst och inledde med en historisk tillbakablick. Han poängterade att Pingsrörelsen är en frikyrka och har sina rötter i gångna tiders fria väckelserörelser. Grunden för den dialog som nu förs menade han kom sig av den karismatiska rörelsen som redan i slutet av sextiotalet stod att finna både inom pingstsamanhang och bland katoliker. Djurfeldt beskrev också frågor som de inte kunde enas kring och nämnde bl a påvedömet och Marias ställning. Han visade också på skillnaderna i synen på Bibeln, där pingst föredrar bibelordet som enda lärokälla medan katolska kyrkan bygger sin lära utifrån traditioner.
Veronica Ournier, en katolsk dominikansyster, talade för den katolska kyrkan och utgick ifrån personliga erfarenheter. Hon hade som invandrad katolik mött fördomar och oförstånd från frikyrkligt håll. Men hon hade också positiva erfarenheter. En pingstvän hade lagt händerna på henne och hon hade fått uppleva ett andedop. Däremot hade hon inte övergivit sina helgon som hon utan att blanda dem med Gud, umgicks med dagligen. Hon redogjorde också för likheter och skillnader mellan pingst och katolska kyrkan.
Panelsamtalet
I den andra delen skulle ett panelsamtal hållas. Nästan alla representanter satt framme vid bordet och Newmansinstitutets rektor modererade. I mitten satt Peter Halldorf och Anders Arborelius, nu var det dessa som gavs störst plats i samtalen. Det var också Peter Halldorf som gjorde de mest djärva ekumeniska uttalandena. På en fråga från en kvinnlig representant från Sveriges Kristna Råd svarade Halldorf att målet med den ekumeniska dialogen är den synliga enheten som till slut måste komma till uttryck i eukarastin, det vill säga ett gemensamt nattvardsbord. Även om många frågor måste lösas såg han hoppfullt på situationen. Eftersom pingst har svårigheter med att ställa sig under påveämbetet, menade han att man borde hitta en väg med påveämbetet. En annan lösning såg han i det han menade att det är likhetstecken mellan det den katolska kyrkan menar med ”ordet och traditionen” som pingst menar med ”Kristus och Anden”.
Samtalet återkom vid flera tillfällen till enheten i samhällsengagemanget. Enheten tycktes vara stor kring moral-etiska frågor som abort och äktenskap. Dan Salomonsson nämnde att det var detta som dialogen skulle knyta an till och gå vidare med.
Nästan alla deltagare återkom till den goda vänskapen och värmen i gruppen. Pelle Hörnmark som sista tillskottet i samtalsgruppen, sades ha varit lite reserverad i början. Men också han kom in i kompisgänget och hade skött sig exemplariskt vid sitt möte med påven under Romresan 2011.
Från katolskt håll talade Arborelius om hur samarbetet med Sten Gunnar Hedin i bokskrivandet och den personliga vänskapen var ett av resultaten i dialogen. Vid sidan av Arborelius satt en katolsk teolog. Samtidigt som han talade sig varm för gemensamma evangelisationssatsningar hoppades han att anden skulle leda eventuella nyförvärv till ”den sanna kyrkan”. Något han inte hade några tvivel om vilken det var.
Det lyste igenom att för ett närmande till varandra så måste pingst stå för förändringarna inför den katolska kyrkans mäktiga organisation vars dialogrepresentanter inte har minsta mandat att förändra något alls.
Det framhölls att trots farhågor från kritiker hade ingen konverterat till den andra. Som lyssnare undrade jag om det riktigt var sant – det var svårt att avgöra huruvida Halldorf representerade den katolska kyrkan eller pingst-rörelsen.
Reflektion
Som en God kraft i samhället framstår den ekumeniska rörelsen förträfflig. Samlade skulle kyrkorna kunna påverka ett och annat beslut som rör socialetiska frågor och kanske skulle kulturlivet kunna få en lite mer religiös framtoning. Men för den evan-geliskt troende går det inte att undgå att evangeliet urvattnas. Grundläggande sanningar om omvändelse och frälsning genom tron på Jesus av nåd kommer i skymundan. Den Romersk katolska kyrkans materialiserade kristendom med obibliska traditioner och religiösa riter står fortfarande i vägen för evangelium.
Det finns anledning att fundera över vad det var de troshjältar ägde som fick lida martyrdöden för att de höll fast vid de sanningar som evangeliskt kristna ledare av idag verkar kunna se bort ifrån för några stunders gemytlig tillvaro.