Marita Leijonhufvud intervjuar väckelsepionjären Elisabeth Lundin
Elisabeth Lundin är 97 år och bor numera på ett äldreboende. Hon var en av pionjärerna som var med och startade Maranata i Örebro på 60-talet. Marita och Greger Leijonhufvud har tät kontakt med henne, och här berättar Elisabeth något om sitt liv.
-Jag växte upp i Hjärsta i Örebro tillsammans med föräldrar, en syster och tre bröder. Mamma var troende men inte pappa. Redan som barn tyckte jag om att rita och måla. Min ena bror var också duktig att rita.
Det var många möten i Filadelfia på den tiden. Mamma tog med oss på så många möten vi orkade. Det var bibelstudier, sångövningar, bönemöten med mera. Ja, det var samlingar nästan varje kväll.
När du blev äldre, vad gjorde du då?
-Jag var 16 år när mamma blev sjuk. Det gick så långt att hon blev lam. Hon vårdades hemma hela tiden av mig och min syster Sigrid, tills hon flyttade hem till Jesus. Jag hade ett jobb på kexfabriken, men slutade där efter ett år och ville bara ta det lugnt. Fortsatte att gå på möten – det var mitt liv! Jag var så nyfiken och trivdes så gott i den andliga atmosfären.
-Jag och Sigrid var också ute och sjöng och vittnade om Jesus på ålderdomshem och i kapell. Jag fortsatte att rita och måla och som vuxen kom jag att kallas ”Länskonstnär”.
Gud gjorde ett helandeunder med dig – berätta!
-Hjärtat började krångla på mig och jag sökte läkarvård. Fyra läkare undersökte mig, men ledsna sa de att de inte kunde hjälpa mig. Jag magrade mer och mer. Men så kom vändningen. Man bad för mig och smorde mig med olja. Sedan blev jag friskare och friskare och det håller än!
Du har även skrivit artiklar i tidningar.
-Ja, i flera kristna tidningar, bland annat i en som hette Trosvittnet. Jag kom ihåg att jag så starkt fick ett budskap från Herren att skriva. Det kunde jag inte dra mig undan, och sedan skrev jag vecka efter vecka en tid. Det var på 60-talet.
Vad hände på 60-talet?
-Jag drog mig då undan mer och mer från de kyrkliga mötena, men ville gå djupare i frälsningen. Jag och åtta andra personer började då ha möten själva. Vi bad innerligt på knä och ropade till Herren om väckelse. Vi blev fler och fler och började kalla förkunnare, bland annat Arne Imsen. Väckelsen spred sig och man var tvungna att flytta till en större lokal, Folkets hus. Mycket folk strömmade till och Maranataväckelsen var ett faktum!
Har du något till sist att säga?
-Det finns ännu mer att berätta men det viktigaste är att Gud får säga sitt och att du svarar på kallelsen att följa Honom. Och lyd maningen att gå ut!