Appell av Michael Hafsahl, väckelsemöte i Västerås.
– Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlad här ikväll. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Det finns en fråga i Bibeln som har talat till mig och jag ska här lyfta den ur sitt sammanhang och dela några tankar om den.
Det var Jesus som ställde frågan för snart tvåtusen år sedan. Egentligen ställer han precis samma fråga ikväll, och vi finner den i Markusevangeliet 10:51 där det står: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
Det är inte jag som ställer frågan, för jag har ingen förmåga att göra någonting för dig. Det är min store Mästare och Herre som ställer den till dig. Den är väldigt enkel och direkt, och om du är en van bibelläsare känner du igen den. Det handlar om Bartimeus som sitter utanför Jeriko och ber om allmosor av dem som går förbi. Måhända tänker du nu att den historien känner du till, att du kan den utan och innan, fram- och baklänges och att den inte är speciellt intressant.
Men jag ska inte tala om Bartimeus, jag ska tala om dig och mig. I alla viktiga hänseenden är Bartimeus, mitt och ditt fall precis likadana. Bartimeus var en man för tvåtusen år sedan, men i grund och botten befann han sig i samma situation som du och jag är i dag. Vi ska överföra den här historien till oss, och det första jag vill poängtera är att den handlar om individen – var och en av oss får den här frågan personligt och individuellt.
Jesus ställer inte frågan till folkskaran: ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Då vi läser berättelsen ser vi att det förutom lärjungarna även var en stor folkskara som följde Jesus den där dagen utanför Jeriko, men dock handlar det om en enda man.
Ikväll är vi här i Västerås en stor skara församlade omkring Jesus Kristus. Vi kommer från olika håll, från olika sammanhang, ja vi kommer till och med från olika länder. Vi har olika bakgrund och utbildning och det finns en massa olikheter oss emellan. Men vi har kommit tillsammans omkring Mästaren från Golgata och han är här mitt ibland oss. Pris ske Gud!
När vi avslutar det här mötet kommer resultatet att vara individuellt och personligt. Mästaren handlar med individen och ser den enskilda människan. Han har ett svar för var och en av oss.
Vad vill du att jag ska göra för dig? Givetvis är vi många ”dig” samlade den här kvällen. Och vi får alla samma fråga ifrån Mästaren. För honom är vi inte som små droppar i havet, utan han ser oss var och en personligen. Var och en av oss är en människa som är objekt för gudomlig nåd. Om du heter Petrus eller Martin, Michael, Klara eller Rut – det spelar ingen som helst roll. Frågan når dig personligen. Han dog för dig personligen, och han ser dig i mängden. Det har betydelse för evigheten då det är saker av evighetsvärde vi här talar om. Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlade. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga till oss: Vad vill du att jag ska göra för dig?
För det andra säger det någonting om att vi alla har behov. Frågan till Bartimeus var inte: ”Behöver du någonting Bartimeus? Är det någonting som jag kan hjälpa dig med?” Frågan löd: Vad behöver du Bartimeus? Vad vill du att jag ska göra för dig? Mästaren ser att att det finns ett behov, och väntar på att du ska definiera det.
Det här är en karaktäristik av alla människor. Vi har behov och vi behöver hjälp. Vi är alla i avsaknad av något och behöver hjälp för att göra någonting åt behovet. Det är inte i första hand tal om materiella eller intellektuella behov, utan det handlar om vårt hjärta och vår själ. Det är ett andligt behov vi behöver hjälp med – inte något ytligt och överflödigt, utan något djupt i den inre människan. Det handlar om vår själ, och vi behöver hjälp.
Det finns människor som inte är medvetna om det här behovet. På Jesu tid, liksom i vår tid, fanns det människor som tänkte: ”Nej, jag behöver ingenting. Jag är välbärgad, jag har det bra på alla sätt.” Människor då som nu tror att ”min egen rättfärdighet den räcker för mig ända in i himlen”. Och andra menar ”nej, jag behöver ingen läkare att läka syndens sår, jag behöver ingen hjälp”. Om man har det så, då är man i en farlig situation. Då är det fara å färde. Då finns risken för att när evigheten klappar på hjärtats dörr så upptäcker man: ”Åh, jag var inte redo! Jag går miste om härligheten, jag var inte klar för det här.”
Vi som är samlade här, bevisar genom det faktum att vi är här att vi har förstått att vi har ett behov. Vi har liksom Bartimeus insett att vi har behov och vi är lika bestämda som han var: Vi måste möta Mästaren som kan hjälpa oss. Och Gud har lånat sitt öra till oss. Han väntar på att vi ska svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
”Åh, Herre, jag släpper dig inte förrän du välsignar mig! Herre jag behöver dig! Jag behöver ett möte med dig! Nu har jag kommit Herre, till dig, nu måste du möta mig i mitt behov!” Tänk att vi får komma fram inför hans ansikte och öppna våra hjärtan och utgjuta från vårt inre: ”Åh, Herre, hjälp mig! Jag behöver mer av dig!”
Det finns en tredje sak, som är helt uppenbar, och det är att ingen enda av oss själv kan göra någonting åt behovet. Om Bartimeus kunde ha gjort något åt sitt problem, då hade han gjort det. Då hade han helat sig själv och så hade han skaffat sig ett jobb och sluppit att sitta vid Jerikos port i misär och elände och bett om allmosor. Men lika uppenbart som att han hade behov, så var det uppenbart att han själv inte kunde göra någonting åt det.
Om du och jag själva kunde ha gjort någonting åt vårt stora problem, om vi själva hade kunnat betala av vår skuld och gett det som var nödvändigt till lösen för vår själ, då hade vi gjort det. Men sanningen om människan är att det kan hon inte. Sida vid sida med meddelandet ”jag behöver Jesus”, konstaterar hon samtidigt ”men jag kan inte själv göra någonting åt det. Jag är otillräcklig i egen kraft. Jag är en fånge, jag fruktar, jag har felat och jag kan inte göra någonting åt saken. Jag är i avsaknad av Guds härlighet och jag kan inte åtgärda den avsaknaden.” Det är detta som driver människan till desperation.
Hur ska jag lösa min själs problem? Det är därför det finns så mycket religioner, det är därför det finns så mycket materialism; det är människans försök att lösa sitt problem. Ropet inom mig kräver ett svar, det kräver att jag gör någonting för den inre människan – men det finns ingenting jag kan göra. Man försöker med små saker som att ge mutor för problemet, men lindringen varar några minuter och det blir ännu värre än tidigare. Vad ska jag göra? Det jag kan åstadkomma är bara en kort lindring av symtomen, det är ingenting som hjälper och som tvättar bort syndens fläckar.
Vi kunde fortsätta tala om vad människan gör för att lösa sina problem, men det tjänar inte till något alls. Ju fortare vi slutar med dessa försök och kommer till slutet på oss själva, desto bättre är det – människans slut, det är Guds början! Då människan har kommit till insikten att ”jag förmår ingenting göra själv”, då står Herren där med sitt erbjudande: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Men så finns det ytterligare något viktigt i det här, och det är ännu en fråga: Är vi villiga att göra det som krävs för att det här ska få sin lösning?
Man kan vara medveten om sin situation och se problemets lösning, men ändå mena: ”Det där orkar jag inte, det där klarar jag inte av!” Men så var det inte för Bartimeus. Han kände till sitt behov, och han visste också att han var oförmögen att själv göra någonting åt det. Han ville ha behovet tillfredsställt, kosta vad det kosta ville, så när Jesus kommer ropar han av full kraft: ”Förbarma dig över mig, du Davids son!” Han tar chansen där och då, och han bryr sig inte om människor omkring sig, utan ropar till Jesus: ”Jesus, ha förbarmande med mig!”
Det är lösningen också för dig och mig: Det får kosta vad det kosta vill, men Jesus, nu kommer jag till dig, och du måste hjälpa mig i min nöd! Frågan är alltså vad vi svarar på Jesu fråga. Vi håller vår egen själ i vår hand här i kväll, ja vi håller evigheten i vår hand. Jesus är här, och han har makt att frälsa; han är faktiskt en Mästare till att frälsa. Han har all makt i himmel och på jord och han har makt till att lösa dig från syndens träldom. Han är villig. Frågan är om du och jag är det. Om vi ska segra eller om vi ska gå förlorade, det svaret ligger hos oss var och en.
Min sista hälsning här i kväll är att Jesus Kristus och han allena är mäktig till att fylla behovet. Bartimeus förstod det, och han vägrade att vara tyst när folkmängden sa: ”Tyst Bartimeus, stör inte Mästaren!” Bartimeus vägrade att vara tyst, och han ropade: ”Jesus Kristus, Davids son, förbarma dig över mig!” ända tills Jesus stannande upp på sin vandring, kallade honom till sig och ställde frågan: ”Vad vill du Bartimeus att jag ska göra för dig?”
Det var sista gången Jesus var i Jeriko medan han var här på jorden. En vecka senare var han död. Men Bartimeus grep chansen där och då, när han hörde att Jesus var där. Och tänk att i kväll får vi samma chans! Glöm vad andra tycker, tänker och menar. Glöm dig själv, och tänk på din själ. Kom till Jesus och svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Bartimeus svarade: ”Herre, att jag måtte få min syn!” Frågan är vad du vill svara den här kvällen. ”Herre fräls mig! Herre, befria mig, hela mig! Herre, fyll mig med din helige Ande! Herre, ge mig frimodighet till att vittna!” Det kan finnas lika många svar som vi är människor. Men Jesus är här, och då är allting möjligt. Han har makt till att möta varenda en av oss. Säg till honom vad du är i behov av, så kommer han med hast till din undsättning för att svara på din bön. Han är all nåds Gud, och han har behag i att utgjuta sin nåd över behovets barn.
Du har säkert läst om David när han var i nöd. Jag har tänkt på Psalm 18, där David säger: ”Dödens band omvälvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.” Han var i en svår situation, och det är så likt människans situation i dag. Men David hade hittat svaret, därför att han gjorde det varje människa borde göra. Han gjorde det samma som Bartimeus gjorde tusen år senare: ”I min nöd åkallade jag Herren och jag ropade till min Gud.” Resultatet är det här: ”Från sitt tempel hörde Herren min röst, och mitt rop det steg upp till Honom och nådde Hans öron.”
Herren är densamme. Han hör ropen som stiger upp. David ger en fantastisk beskrivning av en frälsande Gud: ”Han sänkte himlen och steg ner. Han räckte sin hand ut ifrån höjden, och grep tag i mig och drog mig upp ur det väldiga vatten. Han räddade mig och förde mig ut på rymlig plats.”
Det är Gud som kommer till undsättning, och han kommer med hast, därför att han hör ropet ifrån vår själ, och med hast vill han hjälpa dig. Det var den sista vandringen Jesus gjorde på jorden. Från Jeriko tog han vägen upp till Jerusalem och nåddes av ropet från Bartimeus. Han var på väg till försoningsverket, på väg till Golgata, på väg för att bli lösningen för dig och mig. Men så stannade han och lyssnade på ropet från Bartimeus.
Herren sitter på Faderns högra sida i höjden, och det finns en skara som lovsjunger honom däruppe. Men just i kväll har han bjudit lovsången att tystna, eftersom han har hört ropet ifrån Västerås, och han har stigit ned med frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
