En text om kampen för ett urkristet församlingsliv
Gudomen är en levande gemenskap som sträcker sig till oss människor genom Jesus. Den tar sig många synliga uttryck, inte minst i församlingslivet. Då menar jag inte traditionella kyrkobesök någon gång då och då utan en gemenskap som vi möter den i Nya testamentet:
”Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje” (Apg 2:44-46).
Nya testamentet ger oss många skildringar om hur de troende höll sig tillsammans. Vanligtvis samlades man i hemmen till en daglig gemenskap. Befriade från en individualistisk livsstil hade man i församlingen gjort sig beroende av varandra. Man delade med sig åt var och en som behövde och det står att ”ingen av dem led någon brist” (4:34). Livsstilen var revolutionerande och drog mångas ögon till sig. Den ifrågasattes av det religiösa etablissemanget, men framför allt väckte de första kristna förundran hos omvärlden för sin omsorg om varandra.
En dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, vilket ledde till att många fick fly för sina liv; för att överleva. De som skingrades gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. Församlingen kom på det sättet till nya områden och nådde nya människor. Så småningom kom det några vittnen till Antiokia, en plats som kom att få stor betydelse för församlingen. Vi kan läsa om hur man också där höll fast vid den dagliga gemenskapen och åt vid samma bord. Gemenskapen ansågs viktig och avgörande, och den överlevde förföljelsen. Man fortsatte också att värna om de fattiga genom att befriade från materialism och personlig vinning dela med sig. Kärleksmåltiden och den dagliga gemenskapen kom att bli en Guds manifestation i församlingen. Den urkristna församlingens livsstil var något nytt som kommit, vars like inte fanns i den dåtida världen. Omvärlden såg inte på församlingen som en ny religion men däremot som en revolutionerande folkrörelse kring en man som hette Jesus.
Kärleksmåltiden blev så mäktig att den så småningom förbjöds. Den utgjorde ett hot mot den sedermera uppkomna statskontrollerade kyrkan. Skoningslöst krossades och förföljdes alla som trotsade det nya uppväxande kyrkosystemet. Det var inte längre tillåtet att samlas i hemmen till gemensamma kärleksmåltider. Istället tog kyrkan form i nya imponerande byggnader och den kyrkliga mässan tog över och ersatte kärleksmåltiden.
På liknande sätt har det varit i alla tider. Kyrklig verksamhet som håller sig inom ramarna till traditionell kristendom tillåts att verka fritt, men då en församling förkunnar och verkar för en mer fördjupad och vardaglig gemenskap, så stämplas den som suspekt och avvikande. Speciellt känsligt är det då barn är inblandade. Idag anses det vara otillbörlig påverkan att lära barnen att bedja eller sjunga om Jesus. När det gäller utbildningen så har staten genom lagstiftning manipulerat bort föräldraansvaret. En självklar sak för troende föräldrar borde vara att barnen erbjuds en kristet präglad skolgång, men det är inte tillåtet i Sverige idag. Att som förälder själv avgöra vilken utbildning barnen ska få är förbjudet enligt svensk lag.
Familjer skräms idag till landsflykt eller till att anpassa sig till de normer och värderingar som är rådande. Men också här visar det sig att det finns en oerhörd styrka i ”kärleksmåltiden”, den dagliga gemenskapen i församlingen; storfamiljen. Storfamiljen visar sig vara ett stöd och en uppmuntran till föräldrar som på grund av tro och övertygelse trotsar överheten genom att ge sina barn hemundervisning.
Samhällets organ för att vaka över skolpliktens fullgörande svarar med att hota familjer med böter och sociala utredningar. Men vad som än sker får vi påminna oss om de stora värden som finns i den dagliga gemenskapen kring Jesus. Han har lovat och sagt att då vi kommer tillsammans i hans namn, så är han mitt ibland oss, och hör våra böner.