Välsignad frukost

Storasyster på väg till frukosten med sina småsyskon.

De kommer gående i grupper, välkammade, klädda i sina blå och beige skoluniformer. De vinkar glatt åt oss och är nu på väg till den kommunala Palavéskolan för att få sin undervisning. Skolsalarna är överfulla av elever som trängs och dessa överinskrivningar är ett krasst faktum som alla i samhället talar om.
Dessa elever jag varje morgon möter på min väg till missionscentret och mitt arbete i förskolan har just fått sin frukost och det värmer inombords att se dem, att veta att de är mätta; att de fått en näringsriktig frukost som en start på dagen. De är nu 110 till antalet de barn som får frukost i vår matsal i Palavé, och behovens strida ström har ingen ände. Flera barn står i kö för att skrivas in.

Det var för nu drygt ett år sedan. Vi hade just fått det dystra beskedet att landets Utbildningsministerium tillsammans med Migrationsmyndigheten stiftat nya regler gällande skolorna. Bland annat kom det att innebära att den form av undervisning vi då bedrev med treårig grundläggande läsning, skrivning, matematik etc, inte skulle tillgodoräknas eleverna då de skulle studera vidare i högre årskurser. Efter tre år hos oss skulle de ändå tvingas in i årskurs ett för att komma ”rätt väg” in i det landsomfattande skolregistret.
Diskussionens vågor gick höga även hos oss en tid, hur ska vi nu gå vidare?
Vi promenerade utefter de leriga svårframkomliga vägarna Veronica och jag. Samtalade och stötte och blötte frågeställningen, hälsade på hos människor, såg barnen som finns där överallt, kände behoven väl … och så kom svaret: -Barnen behöver frukost!

På den vägen är det, och frukostserveringen har visat sig vara ett mycket välsignat arbete. Det kräver mycket engagemang och resor naturligtvis med stora inköp och god planering, kontroll vid dörren varje morgon, tillagning, renhållning och städning, då så många barn ska få en ordentlig frukost i en fräsch miljö. Ester och Soila, båda ensamstående mödrar i församlingen, med barn att försörja, har anställning hos oss och de inleder dagen före soluppgången med att sätta fart på grötgrytorna, chokladgrytorna eller vad det är dagens frukost ska innehålla. De bereder smörgåsar med ägg eller korv och gör färskpressade juicer för att strax efter klockan sju kunna ta emot de första barnen som kommer.

Alla dessa barn vi nu möter varje dag har ju också en födelsedag, men många, ja de flesta av dem uppmärksammas aldrig i hemmet. De vet inte om att de fyller år, att de blir ett år äldre. Sagt och gjort! Vi åkte till en stor leksaksaffär och köpte två säckar fulla med leksaker för barn i skilda åldrar.
Så varje gång ett barn fyller år sjunger vi alla och hurrar vid frukosten, och de får en fin present att ta med hem! Önskar jag kunde beskriva … de blir såå glada!!

Genom detta arbete får vi också kontakt med nya människor hela tiden. Försök föreställa dig att du möter en familj. Pappan är märkt och svårt sjuk i tbc, mamman kämpar för att hålla modet uppe på hela familjen. De tre barnen är två tonåringar och en liten femåring. De lämnade vad de hade i Haiti för att om möjligt ta sig över gränsen till Dominikanska republiken, till sjukvård, för att maken, pappan, skulle överleva. De har ingenting, absolut ingenting!

De står framför dig och du vet att om de ska få hjälp så är det den hjälp du kan ge dem. Inget socialkontor finns att hänvisa till, ingen bostadsförmedling för akuta fall.
Vilken situation! Ja, vi fick vara med om den igår eftermiddag.
Helt plötsligt stod vi där med en hemlös trebarnsfamilj framför oss.
Man brukar säga att man ”slår sina kloka huvuden ihop” när man som ett team ska lösa ett problem. Och där stod vi Ester, Berno och jag, med våra ”kloka” huvuden … MEN, någon annan hann före! Någon annan lade tillrätta. Någon annan ledde rätt personer i vår väg, så på ca tre minuter var ett litet enkelt hus i vår närhet hyrt och betalt, bara så där, där vi stod, och vi var på väg med sopborstar för att städa ur det lilla huset. Enkla skolstolar, några skolbord, madrasser, lakan, och annan akuthjälp visade sig finnas i vår omedelbara närhet.
Någon hade hört familjens böner om hjälp, och före oss sett deras nöd.
Någon var Gud själv! I skenet från ett stearinljus satt sedan familjen i sitt nya hem då vi senare efter kvällens möte tittade till dem.  -Gracias Jesus! upprepade den mycket svårt sjuke pappan med svag stämma då madrasser och bröd bars in. Nu är pappan inlagd på sjukhus för vård. De två ungdomarna har genom vår hjälp kunnat börja i skolan, och yngsta dottern som är fem år är inskriven i vår förskola, och alla tre kommer till oss och får sin frukost.

Ester städar huset vi brådskande hyrt till en hemlös familj

Det är med stor tacksamhet till Gud vi ser hur dörrar till de mest behövande öppnas.
Då ett steg har tagits har redan den andra foten lyfts för nästa, det är detta som är ett naturligt sätt att röra sig framåt på. Ingen stress och inget skyndande, men en kontinuerlig vandring. Att bedöma resurserna, personella och ekonomiska, att bedöma förutsättningar och möjligheter för ännu ett steg, innebär alltid en risk för ett stillastående på samma ställe. En sanning är ju också att gräset faktiskt inte är ”grönare på andra sidan”, utan det vi har det har vi, och med det vi har att tillgå kan nya idéer prövas, välsignas och förverkligas. Det är Gud som öppnar och välsignar, och vi får erfara hur han träder in med den kraft och hjälp vi behöver för varje ny dag, med de resurser som han har att sätta in. Vilket spektra! Han vet var han har de sina, de som beder och de som offrar, och vi får se hur Gud verkar på ett förunderligt sätt i och genom människor, för barnen i Palavé.