Bibelstudium av Arne Imsen från 1979
Det enda sättet att verkligen vinna seger är att få det and-liga övertaget mot de makter som binder människorna. Vi lever faktiskt i ett totalt krig där det ena riket måste bese-gra det andra. Då vi kommer med proklamationer om Guds rike, då menar vi reellt att Guds rike skall uppenbara sig så att människor i ett ögonblickligt födelseunder kan bli Gudsrikets medborgare. Då måste de makter som binder människorna fördrivas. Det finns bara en möjlighet att uppleva den segern, och det är att man genom bönen bereder sig själv för uppdraget, men sedan också genom bönen blir villig att utrustas för det och utföra det. Alltsammans sker genom ett kontinuerligt fortgående tjänande i bönens ande och atmosfär.
Det är emellertid inte bara så att vi genom vårt böneliv vinner enskilda människor för Gud, utan ett faktum är att vi genom våra böner utövar ett oerhört politiskt inflytande. Det låter väldigt konstigt, och det här har många kristna svårt att förstå. De tror att de måste rösta för att utöva politiskt inflytande eller agera i politiska partier; att man måste gå med i KDS (nuvarande kd), Broderskapsrörelsen eller Folkpartiet för att utöva ett politiskt inflytande. Verkligheten är fastmer den att det är bedjarna som utövar det starkaste politiska inflytandet, fastän de vanligtvis inte är medvetna om det.
Det finns några konkreta böneämnen givna i Bibeln. Människan kan hamna i tusen olika situationer om vilka det bara allmänt sägs att vi får bedja om vad vi vill och Gud hör bön. Men det finns faktiskt också bestämda, fasta böneämnen som vi bör betrakta som helt obligatoriska. För det första skall vi bedja för kungen och överheten. Varför skulle vi vara anbefallda göra det, om inte det vore så att vårt böneliv utövar inflytande? Vi skall genom våra böner utöva ett direkt inflytande över enskilda individer, makthavare men också på de organ de förfogar över. Där ska vi utöva ett sådant inflytande att vi genom vårt böneliv skyddar landet mycket mer än en hel försvars- eller angreppsarmé kan göra. Så är det sagt, och så ska det fungera. Jag blir förfärligt förvånad när jag gång på gång möter människor som flåsar i sina strävanden att uppnå ett slags politiskt inflytande för att, som det heter, påverka. Och så underlåter de att använda de starkaste av alla vapen. Lägg märke till att då det gäller detta erbjudande så finns ett villkor. Det måste bli en koncentration och verklig samling omkring något konkret och väsentligt.
Det står i Skriften att vad två eller tre komma överens om att bedja… Därmed har man ju redan från början uteslutit politiska metoder, för de politiska metoderna förutsätter ju massans engagemang. Har man inte mängden med sig, då har man inga möjligheter att på traditionella vägar nå fram till något politiskt resultat.
Men här sägs att om man skall nå fram på den här vägen, då måste två eller tre komma överens att bedja om någonting, och det innebär ett avskiljande. Alltså; några måste avskilja sig för speciella ting och inte ge sig förrän det föreligger bönesvar. Här upplever jag att församlingen lever i mörker. Om vi vågade träda fram i namnet Jesus – det är den ena myndigheten, men den andra myndigheten som förstärker den första är vår endräkt. Att vi är eniga ger ytterligare makt åt den endräkt som vi äger med avseende på val av böneämne. Vi är inte splittrade i olika intressen eller anderiktningar, utan vi är enade ”Vad två eller tre komma överens att bedja om det skall beskäras dem av min Fader som är i himmelen.” Där vidgar Jesus begreppen för oss och gör klart att här handlar det inte om den enskildes böner eller om individuellt bedjande, utan Jesus ger en klar undervisning och besked om hur församlingen skall fungera.
Det som fått oss att församlas är ju inte det att vi har ett socialt arbete eller andra aktiviteter, utan att vad två eller tre komma överens att bedja om skall beskäras dem av min Fader som är i himmelen. Det som ger församlingen denna auktoritet och gör den trovärdig är Jesu närvaro. Med trovärdighet här menar jag inte den good-will som församlingen kan skapa i världen, utan den trovärdighet som församlingen genom att hålla fast vid namnet Jesus och åberopa vad Jesu närvaro utövar i andevärlden. Andevärlden har respekt för oss och mörkrets krafter måste vika. Häri ligger en väldig hemlighet. Jag skulle önska att vi kunde se detta klarare. Vi borde läsa bibeltext på bibeltext som klargör denna styrka för oss. Gud delegerar först åt sitt folk sin makt och härlighet för att vi ska bli hans präster på jorden. Men detta som i förstone delegerats en hel nation, det överföres sedan på individen, enskilda människor där det alltså inte är fråga om yttre arrangemang utan inre tjänande. Varenda kristen som har tro på Jesus Kristus är en präst. Vad ska då en präst göra? En präst har en ställföreträdande uppgift, han företräder inte sig själv, utan andra.
Här sätts vi in i ett oerhört eskatologiskt sammanhang. Nationen Israel skulle utföra en prästerlig funktion för hela världen, det var Guds plan. De fick myndighet att vara Guds företrädare inför världen och världens företrädare inför Gud i en prästerlig funktion. De skulle alltså på detta vis utöva ett oerhört inflytande. Det kom de väl också att göra i två riktningar. Då Israel levde nära Gud var hela världen välsignad men när de avföll så blev det globalt mörker. Förändringarna är tydliga under historiens gång, det kan man utläsa i vad som sker med Israel. När denna nation fungerade enligt sin kallelse, då var läget annorlunda. Deras avfall orsakade att mörker och fördärv utbredde sig över hela jorden.
På nytestamentlig mark är ämbetet vidgat. Nu gällde det inte en enskild nation utan alla de heliga har utrustats med prästerliga funktioner och uppgifter. Det är inte bara fråga om ett tillstånd och en värdighet, utan det handlar först och främst om en funktion. Här tycker jag vi knappt har nuddat vid ytan, för om Israel hade sådan betydelse för den övriga världen, då måste ju församlingen ha en mycket större betydelse, som får mycket mer långtgående konsekvenser, eftersom Jesus har kommit och försonat hela världen med sig själv. Hela världen är försonad med Gud genom Jesus Kristus, och vi har fått uppgiften att vara försoningens sändebud. Gud manar: låten försona eder med Gud. Det gäller prästerliga funktioner som verkar i två riktningar. Dels verkar de inåt till församlingens uppbyggelse. Vi är satta att tjäna varandra med de gåvor Gud har gett oss var och en. Det är ju självklart att vi på det sättet skall tjäna varandra, uppbygga varandra, hjälpa varandra så att vi blir ett för Gud avskilt, heligt och funktionsdugligt folk.
Men vi fungerar också i en annan riktning: den utåtgående riktningen. Vi är präster för hela världen. Vi skall utföra en prästerlig funktion därigenom att vi överlämnar åt världen försoningens evangelium; kärlekens budskap. Allt som ligger hindrande i vägen för att detta budskap ska nå fram till människorna måste vi röja undan genom våra böner. Vi ska inte bara konstatera att det finns svårigheter, ridåer och hinder. Genom våra böner ska vi röja undan dem, så att Guds plan och vilja kan genomföras.
Vi behöver bli mer frimodiga och anspråksfulla inför Gud. För det första ska vi komma i Jesu namn med överenskomna böneämnen. Förenade omkring dessa böneämnen måste vi på nytt börja göra anspråk på det som är våra självklara rättigheter.
När jag ser detta, tycker jag att allt annat verkar så tarvligt. Det politiska grälet verkar löjligt. Det politiska spelet är ju en parodi, eftersom ingen rår på den verkliga, bakomliggande orsaken till att det är på det ena eller andra sättet. När den kristna församlingen så träder fram med sin profetiska förmåga att analysera förhållanden och genom sina böner avslöjar den direkt orsakssammanhangen. Två eller tre bedjare betyder av den anledningen mer än hundratusen väljare. Två eller tre med makt i sina böner betyder mera för ett land än hundratusentals väljare i en kristen förening eller religiöst parti. Det här får vi inte glömma.
Det finns väldigt många exempel. Vi skulle kunna ta Mose som ett strålande exempel på hur han beder för folket och genom sina böner räddar Israels barn. Han ställer sig mellan Gud och folket med sina böner. Vi läser i Skriften att Gud söker efter människor som frågar efter honom. Han söker efter en man som skulle kunna ställa sig i rämnan till landets försvar, mellan Gud och människorna.
Gud gav oss Jesus Kristus, halleluja, men det innebar inte att Gud gjorde sig oberoende av oss. Han har nu begränsat sig till Jesu Kristi församling. Det Jesus Kristus gjorde, det skall vi nu göra. På samma sätt som han bad för lärjungarna ska vi nu be för de heliga. På samma sätt som Jesus bad själavårdande och församlingsvårdande, på samma sätt bad lärjungarna, och så skall vi bedja.
Det ligger makt i detta. Det är något som himlen bejakar och säger sitt amen till. Det är in på den här vägen Gud vill leda församlingen. Hit vill han ha oss, så att vi får förtroende för Gud och inte nöjer oss med att teoretiskt övertyga varandra om att det vapen som Gud har placerat i våra händer och i sin oändliga kärlek anförtrott oss verkligen kan användas.
Jag nämnde Mose som ett exempel på en profet och medlare som bad för hela folket. Mose står där mellan Gud och folket. Vi skulle kunna ta andra exempel bland profiler ur Gamla Testamentet. Daniel står också där mellan Gud och folket. Där ser vi igen detta eskatologiska perspektiv, där bedjaren anförtros hemligheter som rör både tiden och framtiden. Han fick ett oerhört perspektiv som ett skådande, vakande öga, så att han var väl orienterad och nästa generation kunde åberopa vad han hade sagt.
Vad hade den ene profeten varit utan den andre? I en hel räcka träder de fram i olika generationer som ett underbart sammanhang eller som en levande ström. De åberopar vad Gud hade sagt i föregående generation om den tiden. De kan alltså via det de själva har hört och mottagit och orienterat sig, begära av Gud. Då de begär av Gud blir de också själva redskap och nycklar till att öppna dörrarna för det folk som de beder för. Det visar sig att Israels folk inte är någon isolerad företeelse. Fångenskapen var ingenting som bara angår en liten betydelselös nation. Den fångenskapen var en världsangelägenhet, inplacerad i ett profetiskt sammanhang och angår i allra högsta grad hela världen. Maranata är inget obetydligt fenomen. Det är något som angår hela världen.
De andliga skeendena är betydelsefulla ting som vi inte får underskatta. Vi får inte heller bedöma dem utifrån hur många det är som ställer upp för olika rörelser, utan vi måste se det i det profetiska perspektivet, och då får vi rätt uppfattning om vad det egentligen handlar om. Maranata och andra fenomen i tiden som parallellt med varandra eller kanske också från tid till annan uppenbarar sig, är inga tillfälligheter. Det finns ett sammanhang, det finns en underbar ström som går igenom tiden och Gud bor därinne. Det är en ström av glädje och profetisk makt, en ström av klarhet och en ström av liv. Den går genom generationerna och den här strömmen är en levande förbindelse med själva ursprunget. Det gäller att man inte förlorar den, utan har kvar denna levande kontakt med de eviga källorna.
Daniel bad intensivt därför att han hade kommit att ge akt på vissa ord som hade uttalats av profeten. De orden gav honom inspiration att bedja. Då fick han se ting som han tidigare inte riktigt hade haft grepp om. Han fick se att de politiska förhållandena hade sin motsvarighet i en osynlig andevärld. Han fick se att furstarna över olika världsriken hade sin motsvarighet i den andliga världen. Han fick också veta att då han började bedja satte han evighetens krafter i rörelse. Det var inte politiska eller militära aktiviteter, utan evighetens furstar började röra på sig. Det är där det måste ske en förändring om det skall bli något bestående resultat. Vi måste genom våra böner driva tillbaka furstarna. Det kan vi inte göra utan att vi också genom bönen blir förtrogna med vilka de är. En av Guds folks furstar uppenbarade sig så småningom för Daniel och sa: ”Från första dagen du började bedja, så utgick befallning…” – och han satte sig i rörelse! Från första dagen han började bedja hände det något i den osynliga världen, någonting som inte Daniel kunde registrera. Den andra dagen var det lika tyst som den första och den tredje och den fjärde – det hände ingenting. Men det skedde någonting i den osynliga världen. Där var det en intensiv aktivitet och det är den aktiviteten vi måste få igång genom våra böner, för då finns det förutsättningar för bestående förändringar. Daniel var ensam när han bad. Vi har fått fullmakt att bedja i Jesu namn. Vi har mycket större makt i våra böner än det Daniel hade, mycket större möjligheter, därför att vi kan komma i namnet Jesus. Vi kan bedja om mycket större och underbarare ting än det Daniel kunde göra. Han bad i överensstämmelse med vad Jeremia hade sagt. Vi kan bedja i överensstämmelse med vad Jesus har sagt. Vi kan komma med Jesu egna ord: ”Större ting än dessa skolen I göra, ty jag går till Fadern.”
Sedan har vi också detta faktum att när två eller tre beder överenskomna böner, ger det oss väldig makt. Vi kan bedja tillsammans på ett så oerhört utmanande sätt, att himlen måste sätta sig i rörelse, och det av olika skäl. Inte minst på grund av det faktum att Gud aldrig kan ljuga. Det gäller inte din och min rättfärdighet, utan Guds rättfärdighet. Gud kan aldrig tillåta att något av hans löften faller till marken, för han är rättfärdig. Men inte bara det, han är dessutom trofast, det vill säga, han kan aldrig förneka sitt eget ord eller konstruera om och förändra det. Det han har sagt är han också mäktig att hålla.
Vi är alldeles för insnörda i vår egen tunga värld. Gud vill att vi skall få perspektiv, komma ut och röra oss på vida områden. Israels folks furste kom med ett budskap till Daniel. Han sa att redan från första dagen Daniel började bedja, så började det hända saker och ting. Det utspelade sig ett samtal mellan de två storheterna: Daniel och andefursten. Fursten informerade honom om vad som hade ägt rum och vad som skulle komma att ske. Med den kunskapen var Daniel oslagbar, för han behövde inte längre treva eller vara osäker, utan fick absolut visshet om vad framtiden hade i sitt sköte.
Det är viktigt att vi får denna uppenbarelsens kunskap så att när vi upplever förvecklingarna som äger rum i samband med det Gud skall göra, inte ramlar av till höger eller vänster, eller påverkas och styrs av opinioner som verkar starka under korta perioder fram till själva frigörelsen av de resurser som Gud egentligen vill se användas för hans verk.
Det är viktigt när vi har bedit och det börjar röra på sig, att vi inte påverkas av tillfälligheter. Det fanns väldigt många odds emot att Israels barn skulle få återvända till landet. Inte minst tillståndet bland dem. Majoriteten hade acklimatiserat sig i världsriket och trivdes väldigt bra där. De hade skaffat sig bostäder och arbete, de hade byggt upp en kultur och en struktur och de hade dessutom också klarat av den religiösa sidan genom ett nytt gudstjänstliv, anpassat efter fångenskapen. Så egentligen hade de både den sociala, ekonomiska och religiösa tillvaron tillrättalagd. Dessutom ägde de ju världsrikets skydd, vilket de ju tidigare inte hade då de var i Israel. Bättre ur alla synpunkter!
De levde vid Babels floder sitt ostörda, lugna och harmoniska liv. Det var en jämförelsevis liten minoritet som längtade tillbaka till Jerusalem. De kunde inte sjunga Sions sånger i främmande land, men lägg märke till; det var bara ett fåtal som alls ville sjunga Sions sånger. Fångvaktarna sa att de skulle sjunga, men de ville inte. Sina harpor hade de hängt i pilträden. De flesta sjöng andra sånger och trivdes med det. De hade acklimatiserat sig och fått en ny kultur och en anpassad religion. De var anpassade till fångenskapslivet och ägde dessutom något som de tidigare inte hade haft. De hade fått världsrikets skydd, de levde ganska säkert och tryggt. Då kom ediktet, som var orsakat dels av Daniels böner och dels av den väckelsetroende minoriteten som fortfarande fanns kvar i Babylon. De var oroliga, för de ville tillbaka till Jerusalem, till högtidernas stad. De ville först och främst tillbaka för att återuppbygga templet. De såg det raserade templet som ett fruktansvärt bevis på ett djupt och allvarligt avsteg och en gudsförgätenhet som de icke uthärdade. Därför längtade de tillbaka.
Det var den här gruppen som sedermera också grät och jublade då grunden till templet var lagd. Då bröt ett jubel loss, en lovsång. Man grät och jublade. Det gick inte skilja på gråt och jubel, därför att man var så gripen över det man såg: att grunden till Herrens tempel var lagd. Det var framför allt de som hade varit med tidigare, som reagerade så. Det kunde inte ha varit särskilt många, men de som varit med tidigare kände igen något av det som ägt rum där på platsen. När de såg att grunden var lagd, då rördes deras hjärtan och de blev helt förkrossade inför den anblicken.
Vi ska dock inte glömma att de som återvände från Babylon var en jämförelsevis liten grupp, som under stora svårigheter och påfrestningar återvände. Det var de som hade upplevt Gudsrikets realiteter och i ett profetiskt perspektiv såg att det inte handlade om att lösa tillfälliga materiella behov, utan de upplevde att de var inne i ett eskatologiskt sammanhang, ett skeende där de var föremål för Guds handlande och fick vara redskap för hans planer. Det var den gruppen som fick en sådan oerhörd betydelse för Israels folk. De utgjorde basen för det nya folket.
Daniel bad och frigjorde så väldiga krafter. De satte sig i rörelse och i ett ögonblick öppnade sig dörrar in i nya världar och tog sig synlig form. Konung Kores trädde fram med sitt edikt, han utfärdade fullmakt för Israels folk att återvända till sitt land. Och Guds folk började sätta sig i rörelse.
De bad och löste ut de andliga lagarna, bönerna synliggjordes i mäktiga bönesvar. Gud bor därinne, Gud leder, Gud för fram i segertåg. Tänk om vi vågade tro detta i mycket större utsträckning!
Det finns också andra tydliga exempel på bönens makt. Om vi läser om profeterna kan vi iaktta hur de beder. En av profeterna ber exempelvis så här: ”Herre, förnya i dessa år dina gärningar”. Han ropar om förnyelse och insatt i ett historiskt sammanhang så förstår vi att det finns särskilda orsaker. Profeterna beder och därigenom att de beder kommer de att få en oerhörd betydelse för hela sitt folk, men de blir också föredömen för oss och ger oss vägledning och undervisning som vi kan praktisera när vi tar till oss Guds ord.
På samma sätt som profeten bad: Herre, förnya i dessa år dina gärningar, så kan vi bedja om nya gärningar. Förnya gärningarna ibland ditt folk, med ditt folk! Förnya, uppenbara dig, blotta din arm med hjältekraft! Vi kommer på ditt eget ord, o Fader, och begär i Jesu namn. Vi begär med profeterna, vi begär med de heliga, men vi begär framför allt i sonen Jesu Kristi namn. Vi kommer i namnet Jesus. Vi beder för kung, för fosterland och regering, vi beder för riksdag. Vi beder Gud om förändringar; djupgående förändringar. Om det är nödvändigt med personförändringar, så låt det bli sådana. Är det nödvändigt med lagändringar, låt det ske. Alla de förändringar som är nödvändiga för att Ditt verk skall ha framgång. Gud, vi beder om förändringar med avseende på regering, riksdag, våra styrande myndigheter på alla områden, på alla nivåer. Vi beder för skola, massmedia och institutioner. Vi beder om förändringar som måste ske. Det behöver inte innebära att människor blir frommare. Det kan tvärt om innebära att det blir ännu svårare för oss, men fronterna blir klara så att det uppenbaras vem som är Gud – den Gud som svarar med eld är fortfarande Gud. Vi ber så att avguderiet avslöjas och gränserna blir uppdragna så att människorna vet vad de skall göra för att komma fram till ett medvetet liv i Gud.
Vi har oerhörda möjligheter som vi med större frimodighet borde göra anspråk på. Två eller tre bedjare som träder fram inför Gud med överenskomna böner, med myndigheten i Jesu namn och makten som enheten skapar, utövar ett mycket större politiskt inflytande än alla politiska grupperingar som samlar sig för att påverka med avseende på folkmoralen och andra områden i samhällslivet.
Då vi beder och på detta sätt begär förändringar, medverkar vi till att förändringar verkligen sker. Det fungerar på ett underbart sätt, även om vi inte alla gånger är medvetna om själva händelseförloppet och kan genomskåda sammanhangen. Jag vill än en gång påminna om Daniel som bad och redan från första dagen då han börjat bedja så utgick befallning om att vissa ting skulle ske. Det var åtgärder som Daniel inte fick veta förrän efteråt. Då blev han underrättad om att redan från första dagen hade befallning utgått. Det kunde förefalla som om himlen var stängd och att det inte skedde någonting, men hela tiden var det en oerhörd aktivitet på högsta nivå som ett resultat av Daniels böner.
I Uppenbareleboken ser vi hur de kristnas böner får världspolitiska konsekvenser i konflikten mellan makterna. Vi möter bedjarna, inte som en underordnad minoritet, en betydelselös grupp eller en sekt, men en överordnad maktfaktor.
Elia var en man av samma natur som vi. Han bad och himmelen öppnades. Han bad och himmelen stängdes. Han bad sitt folk in i nöd och vånda, han bad det också in i frigörelse och räddning. Alltsammans detta tillhörde hans stora uppgift, för att det skulle bli uppenbarat för Guds folk att Gud är Gud, sannfärdig och helig, rättfärdig i allt vad han företar sig.
Det står ingenstans i Uppenbarelseboken hur många som bad, men bönerna samlades upp i skålar i himlen. De här skålarna vändes och så tömdes dess innehåll över jorden.
-Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju basuner. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altare som stod framför tronen. (Upp. 8:1-3).
Här blottas en stor hemlighet för oss. Det är inte nog med att vi beder, utan Jesus beder tillsammans med oss. Allt som brister i våra böner, det lägger Jesus till och när bönen kommer fram inför Fadern, så finns ingen brist i den. Då vi börjar bedja så får vi assistans på högsta nivå. Jesus träder till och så tillför han våra böner det som fattas för att fullheten ska bli uppenbarad. Jesus är garantin för att vi skall få uppleva bönelivets fullhet så att det inte blir några brister. Vi kanske inte vet vad vi skall bedja om, med avseende på våra personliga böneämnen. Vi kanske inte kan formulera oss med avseende på vad som är bäst för vår tid. Men vi kommer med Ordet, löftet, profeternas förutsägelser och i Jesu namn. Då träder Jesus till. Där ligger storheten, ära vare Gud. När dessa böner bärs fram på högsta nivå i höjden i tronhimlarna, så överlämnas makt åt den verkställande gudomen att utföra Guds befallningar. Då vänds skålarna, rökelsekaret, och så sker mäktiga ting på jorden.
Att bedja om något i Jesu namn innebär att Jesus träder upp på vår sida. På samma sätt som du och jag praktiserar denna enhet i Anden, så finns denna enhet i höjden. Vi får synliggöra den enhet som redan existerar mellan Fadern och Sonen. Det finns ingen splittring mellan Fadern och Sonen, med avseende på avsikt och mål. Gud vill leda oss så att vi kan bedja med en mun, med ett hjärta och en själ. När bönesvaret kommer, så upptäcker vi att det här är ett resultat av vad vi bedit om. Det ligger i harmoni med Guds vilja och plan.
Då det är enhet i himlen och enhet på jorden, så blir det ett underbart samarbete. Vi samarbetar på jorden på samma sätt som de samarbetar i höjden. Himmelen och jorden samarbetar med en gemensam målsättning. Vilken? Jo, att jorden skall befrias, att mänskligheten skall förlossas, att skapelsen skall frigöras. Det är en förening, ett samfund. Vi står här på jorden som behovets barn med våra löften. I himlen finns löftenas uppfyllare med alla sina resurser och på samma sätt som Fadern och Sonen är ett med avseende på uppfyllelsen, är vi ett med avseende på behovet. När våra enade behov möter den enige fulländaren, då blir det en fullständig harmoni, en utjämning. Det är väldigt viktigt att vi beder i Jesu namn tillsammans, att vi begär tillsammans, så att Herren Jesus kan träda till och lägga ytterligare rökelse. Det heter i fortsättningen av texten: ”Och mycken rökelse blev givet åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altare som stod framför tronen.” Det är inte angivet hur många de var, men det står om vilka de var: heliga. Det står inget om kvantiteter, men det står mycket om kvaliteter. Det står ingenting om hur många de var, men det står om hurudana de var. De var heliga, det vill säga avskilda för uppgiften. De var alltså inte splittrade, förvärldsligade, söndrade eller ljumma i sina böner. De var avskilda, så när de bad så bad de med makt och tyngd, de bad i enhet och helighet. Vad bad de om? Att Guds vilja skulle förverkligas, att den skulle uppenbaras.
Det är inte alls säkert att de var många, men det var alla de heliga. Det är naturligt för alla de avskilda att bedja samma böner, därför de är iklädda samme ande och kommer att förenas i detta böneliv allteftersom Guds vilja får dominans i deras liv. De blir avskilda för uppgiften, för målet.
De heliga är också avskilda med avseende på metoden. De tänker sig inte bön och partipolitik. När de beder så väntar de på ett ingripande som betyder mera än alla deras insatser. De räknar med att Gud skall lägga något till. Gud skall utföra något mera; långt utöver vad de kan bedja eller tänka. Ordet kommer att gå i bokstavlig uppfyllelse. ”Honom som förmår göra mer…” Vi beder, men han lägger till. Mer och mer, och vi beder i Jesu namn, det är makt och myndighet. Det presenteras i tronhimlen och svaret kommer. Även om vi inte ser det alla gånger så snart, även om vi inte upptäcker eller känner det. Kanske tvärtom motståndet ter sig hårt och ogenomträngligt, men resultatet kommer! Våra böner kommer att verka oerhört omfattande. De kommer att verka vidsträckt, visionärt och genomgripande. De kommer att påverka individer, samhällen och nationer. Alla de heligas böner kommer att påverka världsriken.
Låt oss förena oss med de heliga och anropa himmelens Gud, för det blir seger. Gud vinner seger. Om vi vill vara hans medarbetare i denna tjänst, i detta verk så kommer också resultatet att bli underbart.