Hälsning från Åse Andreasson
Tack till er alla, som sedan Ni fick veta att jag blivit allvarligt sjuk därför varit med och bett för mig. Nu sänder jag en hälsning för att berätta hur jag upplevde sjukdomstiden.
Jag blev plötsligt sjuk vid jultiden och fördes till intensivavdelningen på Moss sjukhus. Jag kunde knappast andas och blev med en gång körd in på intensivavdelningen där jag blev liggande med en stor oxygen-mask, kopplad till en respirator med syrebehållare som skulle ge mig hjälp att andas.
Genom röntgenundersökning upptäckte läkarna att jag hade blodpropp i ett ben samt i båda lungorna. I mitt inre kunde jag liksom höra detta bibelord: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Samtidigt kände jag en sådan himmelsk närvaro att jag sa till Herren: ”Käre Jesus, blir det så här då vi kommer hem till Dig? Är detta en försmak av himlen? Men då är ju Du med i allt detta och kanske skall Du genom detta ge oss svar på en del av våra böner.”
Samtidigt kände jag det som om jag skulle dö. Då dök en annan bibeltext upp i min tanke: ”Antingen vi lever eller dör höra vi Herren till.” Det kändes så underbart och glädjen fortsatte att fylla mitt hjärta. Det kändes inte svårt att acceptera att jag skulle dö.
Jag förlorade aldrig medvetandet någon gång under sjukdomstiden. Stig, som satt vid min sida hela tiden, förklarade att barnen skulle komma från Amerika och Berlin. ”Då kommer de till min begravning”, tänkte jag. Men tänk, trots detta var jag full av glädje. Jag skulle ju få se dem allesammans runt sängen innan jag skulle lämna detta livet. Ni förstår säkert, att när man har barn i olika länder och som bor långt ifrån varandra, så är det inte ofta man kan samla dem alla på en gång.
Efter en tid fick jag byta ut den store oxygen-masken mot en tunnare ledning från en behållare vid sängen som gav mig syre genom näsan. Hela tiden stod Stig vid min sida och höll min hand. Jag visste ju därför att han var där, men först då de tog bort den stora oxygen-masken kunde jag verkligen se honom. Då upptäckte jag hur trött, sorgfull och medtagen han såg ut. Då kom jag ihåg att vi några dagar tidigare hade läst en bibeltext där Paulus förtäljer att en av hans medarbetare hade blivit allvarligt sjuk, ja nära döden, men Gud hade barmhärtighet med honom, ja inte bara med honom, skrev Paulus, ”utan också med mig, så att jag inte skulle få sorg på sorg”. (Fil 2:27)
I min norska Bibel står det också ”att Herren har förtrolig gemenskap med dem som fruktar honom”. (Ps 25:14) Jag fick ett förtroligt samtal med Jesus i mitt hjärta och bad i stillhet: ”Käre Jesus, du förbarmade dig över Paulus´ medhjälpare, för att han som apostel inte skulle få så stor sorg. Du vet att Stig har inga syskon. Hela hans familj i Sverige är borta. Han har tre barn men de är alla i utlandet. Han har bara mig. Kan jag inte få leva lite till så att sorgen inte blir så stor för Stig!”
Plötsligt fick jag en inre förvissning om att jag skulle få leva lite till! Men samtidigt kom dessa ord till mig: ”Du lever idag, men morgondagen vet ingen någonting om.” Så jag fick inget löfte om en bestämd tid, bara att jag skulle få leva vidare. Efteråt har jag tänkt mycket på orden i Psaltaren:
-Herre, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig. Herre, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven. (Ps 30:3-4)
Ja, Ni förstår att jag hade några underbara dagar mitt i prövningen.
Läkaren och sköterskorna stod vid sängen, men då Stig och jag blev ensamma några minuter sade jag till honom: ”Jag kommer till att få leva lite till.” Också han trodde ju att jag skulle dö.
Dagligen fick jag en blodförtunnande medicin, som heter MAREVAN, och det verkade gå bra. Barnen kom och det var en outsäglig glädje för mig att se dem stå runt sängen tillsammans med Stig. De hade tagit ledigt från sina arbeten under en hel vecka, fram till den 16 januari. Även det yngsta av våra barnbarn, Mathilde på fem och ett halvt år, var med. Lite senare kom också vår äldste son tillbaka med hela sin familj, så jag fick se vår svärdotter Marylin och de andra barnbarnen Peter och Emily.
Jag hade sagt till Stig att jag önskade att äldstebröderna från vår församling i Moss skulle komma för att be för mig och smörja mig med olja enligt Jakobs brev, kapitel 5., så snart jag kom ut från intensivavdelningen, alltså den 17 januari. MEN! Just den dagen fick jag plötsligt blodstörtning. I all hast blev jag transporterad till ett större sjukhus i Fredrikstad, 35 km från Moss. Man vågade inte behålla mig på sjukhuset i Moss. Jag hade förlorat mycket blod under hela dagen. Jag kände mig totalt kraftlös. Blodprocenten hade gått ned till under hälften av det normala. Så i all hast blev jag fraktad till Fredrikstad i ambulans. Stig följde efter i sin bil. Medan jag låg i ambulansen kände jag ingen rädsla. Herren hade ju hela tiden varit vid min sida och gett mig kraft och uppmuntran genom sitt Ord. Så jag kände mig trygg och var fortfarande helt klar i tankarna.
I min bön sade jag: ”Jesus, du vet att jag önskade att äldstebröderna skulle komma och be för mig och smörja mig med olja, som det står i Ditt Ord. Men nu ligger jag här i en ambulans, så det kan inte ske. Men Du har sagt i Ditt ord att ”INNAN de ropar skall jag SVARA.”Sanningen av de orden upplevde vi i Frankrike. När jag nu kommer tillbaka till Moss önskar jag bli behandlad enligt Jakob 5. Just nu får Du ta vara på mig enligt Ditt löftesord!”
Jag var kraftlös och jag kände att blodet fortsatte att rinna ut ur mig men kunde likväl samtala med sjukvårdaren i bilen. Han försökte kontrollera mitt blodtryck, men det var så lågt att han inte kunde se det, sade han. Jag berättade för honom att jag hade tagit emot Jesus och hade Guds frid i mitt hjärta. Vi samtalade hela vägen. Jag frågade om han hade en Bibel. Det hade han men läste den inte. Jag berättade för honom hur intressant Guds Ord är och påminde honom om att vi lever nu, men att vi intet vet om i morgon.
Efter några timmar på sjukhuset i Fredrikstad fann de min blodtyp, och under tre dagar fick jag 13 blodöverföringar. Varje gång fick jag en påse blod, men jag vet inte hur mycket det var i varje påse. Sakta men säkert fick jag krafterna tillbaka. Efter många behandlingar och undersökningar, varav flera var verkligt obehagliga, fann man ut att jag inte tålde MAREVAN-medicinen. Därför fick jag blodstörtning. Istället fick jag nu ett annat blodförtunnande medel genom sprutor i magen.
Efter hand blev jag bättre. Ofta fick jag skifta plats och kördes från den ena sjuksalen till den andra. Jag vet inte riktigt varför de flyttade mig så ofta, men överallt dit jag kom fick jag fina samtal med den kvinna som låg i sängen vid sidan om. Boken ”Möte med det övernaturliga”, som Stig har skrivit, fick jag tillfälle att ge till många. Den innehåller ju vittnesbörd om människor som upplevt något med Gud i sina liv. Även några av sjuksköterskorna kom och ville samtala. Efteråt har jag tänkt på varför de flyttade mig så ofta. Det var kanske för att någon av dem som låg ute i korridoren behövde min plats. Men jag tror också att Jesus visste att på det och det rummet ligger det en kvinna, som har ett öppet och sökande hjärta.
Läkaren i Fredrikstad hade sänt en ansökan för mig så att jag skulle få komma in på Peer Gynts rehabiliteringscenter i Moss den 31 januari. Men så länge kunde de inte behålla mig på sjukhuset i Fredrikstad på grund av det stora antal sjuka som väntade på plats. Därför körde man mig tillbaka till sjukhuset i Moss för ytterligare fem dagar. Under den tiden gjorde jag en upplevelse som jag måste berätta om.
På Moss sjukhus körde man först in mig på ett rum med tre sängar. Den säng som stod vid min sida var för tillfället tom. I den tredje sängen låg en ung flicka.
-Käre Jesus, hur skall jag få kontakt med henne? Hon ligger ju så långt borta, bad jag i mitt hjärta. Jag kunde höra att hon ofta hade kväljningsanfall och kräktes.
Så reser hon sig upp och går förbi min säng och ut på toaletten. När hon kommer tillbaka stannar hon vid min säng och säger:
-Jag hoppas att jag inte stör dig alltför mycket. Jag är så sjuk och går ut på toaletten så att du inte ska behöva höra när jag får mina kräkningsanfall.
-Du behöver inte gå ut för du stör mig inte, sade jag. Och när jag hör att du har det svårt skall jag be till Jesus för dig!
Hon svarade varken ja eller nej men verkade lite överraskad.
-Tror du på Jesus? frågade jag.
-Du förstår, jag är ju så ung, bara lite över 19 år, så jag har inte tänkt så mycket på detta.
-Jag var mycket yngre än du när jag fick höra om Jesus och förstod att jag behövde honom i mitt liv, svarade jag. Och så berättade jag för henne om min frälsningsupplevelse och om den glädje jag då kände.
-Oh, så bra det måste vara att ha det så, svarade hon.
– Ja, visst, men så kan du också få det, om du bara tror att Jesus dog för dina synder och ber honom komma in i ditt hjärta: Så citerade jag Johannes 3:16 samt Jesu ord då han säger: ”Se, jag står för dörren och klappar. Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, skall jag gå in till honom.”
Sedan frågade jag henne varför hon var så sjuk och plågades av kräkningsanfall och undrade om hon blivit opererad.
– Nej, svarade hon. Jag väntar på att få ett nytt hjärta. För tre år sedan fick jag en första hjärttransplantation. Det har gått bra tills nu. Men nu vill inte kroppen godta det hjärtat längre och stöter det ifrån sig. Nu väntar jag alltså på ett nytt hjärta. Det kan jag kanske få om en timme….eller om några veckor…. Eller kanske först efter en lång tids väntan. När jag har det svårt tänker jag ofta på min farfar. Han är död, men när jag tänker på honom, så känns det som att det hjälper.
-Jag förstår att du var väldigt fäst vid din farfar. Men du skall veta att Jesus alltid är i din närhet och Honom kan du alltid be om hjälp. Men säg mig, tycker du om att läsa?
-Ja, jag läser mycket medan jag ligger här och väntar.
Det var kväll. Stig hade lämnat sjukhuset för en stund sedan, kört hem och säkert redan ställt in bilen i garaget. Men jag ringde fort till honom på min mobiltelefon och förklarade situationen på franska, så inte alla skulle förstå vad jag sa.
-Jag trodde inte att jag skulle behöva fler böcker. Men just på det rummet där jag nu ligger är det en ung flicka som är mycket sjuk. Men jag vet inte om hon är här i morgon bitti.
-Jag tar ut bilen och kommer med en gång, svarade Stig.
Han kom med boken och reste så hem igen.
Den unga flickan fick boken. En kort stund därefter kom läkaren in på rummet och sa, att det var bäst att hon fick komma ned till intensivavdelningen, för där kunde hon få mer effektiv hjälp. Så kördes hon ut från rummet och kort därefter hämtade de också mig och körde mig in på ett annat rum.
För ett par veckor sedan fick jag veta, att den unga flickan avled senare under natten. ”Moss Avis” hade till och med en artikel om det tragiska fallet. På tidningens första sida såg jag en bild av den unga flickan tillsammans med sin syster. Man kan väl förstå att systern nu engagerar sig starkt i en grupp som arbetar för att övertyga alla att de bör vara villiga att donera sina egna och sina anhörigas organ i händelse av dödsfall. Läkaren som är ansvarig för transplantation av organ på sjukhuset uttryckte sin stora sorg över att inget hjärta fanns disponibelt för den unga flickan som jag delat rum med under några timmar.
Själv blev jag föremål för förbön och smord med olja medan jag var på Rehabiliteringscentret, där jag hade eget rum. Äldstebröderna kom tillsammans med Stig och det blev en underbar stund. Jag fick uppleva att jag blev styrkt och blir nu bättre och bättre. Ja, Herren kan ge ”styrka efter sjukdom” som det står i Hebréerbrevet 11.
Efter att jag kom hem har jag tänkt mycket på det bibelord som säger att ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen.” Han vet också var de människor finns, som har ett öppet hjärta. Han kan leda oss i förut beredda gärningar. Detta förstår vi inte alltid, men Jesus kan hjälpa oss så vi blir berörda av nöden som är omkring oss och så gripna av Jesus att vi kan bringa frälsningsbudskapet vidare dit vi kommer.
Hjärtliga hälsningar från
Åse och Stig